Okej nu börjar det bli höst här också i New York. Höst med 28 grader, men ändå. De två stora barnen har gått en och en halv vecka i skolan och de tycker att det är kul. Även om de varje morgon på vägen dit släpar sina stora små fötter och suckar att de hellre vill vara med mig. Ofta har morgonen varit lite kaosig och stressig, så jag ler och försöker säga med min lenaste röst att jag förstår, men att det kan vara bra att sakna varandra lite också.

En sak som jag har haft så svårt med är att acceptera att jag faktiskt typ har bytt riktning i livet, eller i arbetslivet ska jag väl kalla det. Jag började kolla hur det skulle vara att bli operationssjuksköterska här i New York, och även fast jag trivdes så himla bra med det i Sverige så kändes det inte rätt i magen här. Inte just nu i alla fall.

Och det jag menar som är svårt att acceptera är att den här känslan att vilja vara op-syrra börjar mer och mer försvinna. Och att det är okej, men det leder ju onekligen till en liten identitetskris, vem är jag nu?

Men något som jag vill göra är att skriva. Alltså fortsätta skriva den här bloggen. Det är något som jag liksom längtar till och tycker är så sjukt roligt, speciellt när det blir lite interaktion med er som läser.

Så med det sagt så känns upplägget inför hösten som en vinnare, vi har hittat en supergullig tjej som pluggar här i New York och hon ska ha Max 3-4 förmiddagar i veckan då jag ska få chans att bara sitta och skriva. Inte veckohandla mat online eller maila med skolor eller barntandläkare. Bara koncentrera mig på skriva. Så får vi se hur bra eller dåligt det kan bli. Just nu skrivs ju allt med Max på höften eller på kvällar och nätter.

Och jag har redan märkt att roliga saker börjar hända om man tillåter att släppa in det. Till exempel så håller Ally, Fanny och jag på att jobba på grejer som jag tror kan bli riktigt bra! Och i ren blogganda så skriver jag att jag kommer snart berätta mer om det.

e.renck

Ni vet i bröderna lejonhjärta när Jonathan säger till Skorpan att ibland måste man göra saker man inte vågar, för annars är man bara en liten lort? (pedagogiskt Astrid, btw). Nu handlade det väl i deras fall om att störta Tengil eller något sånt, men jag hade samma känsla när jag tacka ja till en tjejmiddag som Sofi Fahrman ordnade i Stockholm i augusti. Att ibland måste jag göra saker som jag egentligen känner mig lite för blyg för.

Vi var 16 tjejer och jag kände inte någon av dem förutom Sofi. Jag börjar med att möta dem på en drink på Hotell Diplomat dit jag kommer lite stressvettig och med flackande blick. Alla dessa otroliga vackra tjejer i fönat hår och snygga skor. Just där och då kände jag mig faktiskt som en liten lort, dock med nytvättat hår.

Men det visade sig ganska snabbt att jag inte hade något att vara nervös för, fan vad gulliga alla var, och roliga. Vi åkte ut till Artipelag, drack middag och sen blev vi tillbaka körda in till stan. Där tog jag min hot shot-oskuld på resturang Bardot, det var vackert, respektfullt och jag är glad att jag väntade på den rätta.

Dundrade hem kl 2.40 där jag med kaffeandedräkt viskade till Johan innan jag somnade; – Jonathan, jag ser ljuset. Jag ser Nangelima…  

Tusen tack för en superkväll Sofi!!

e.renck

Klockan är 21.21. Och det här skrivs med de flottigaste pizzafingrarna ever. Jag är gräsänka en vecka, och jag är så trött så ögonen bränner, leksaker ligger över hela golvet, har precis ätit en halv pizza som var så grisig så att kartongen läckte. Och jag kollar Sex and the City för jag orkar verkligen inte använda min hjärna idag.

Skolan har i alla fall börjat för barnen nu, och hur mycket jag än gillar rutiner så är det fan svårt att komma iväg i tid när man är själv med tre barn.

Idag lämnade jag Jack 8.45 och Harpan börjar 9, de går som tur är på samma skola. Åker till Svenska Kyrkan på 48:e gatan med Max för att sjunga En liten båt. Sen tillbaka till skolan för att hämta Harpan klockan 13. Springer hem med henne och Max för att typ byta vagn. Tillbaka till skolan (med Max och Harpan som har blivit lite hemmamysiga  och vill inte alls gå ut igen) klockan 14.45 för att hämta Jack. Vid det här laget orkar jag knappt hälsa på de som sitter i receptionen utan ler lite sammanbitet; – Yes yes, I’m here again, many kids. Funny funny. 

Trycker ner tre barn i en dubbelvagn och svär medan jag går till en yogaklass för barn kl 16.00. Tyckte det kändes som en jättebra idé igår när jag bokade. Det roligaste var när jag väser till Jack att sluta göra bubblor med sitt saliv för det är ä c k l i g t! Och en annan mamma bredvid säger glatt Hej Hej på svenska. Man tänker ju att ingen hör när man ska typ försöka förklara på svenska för en 4-åring om det är konstant natt i rymden (?) men glömmer att det är väldigt mycket svenskar här som hör en och dömer ens allmänbildning.

Jaja. Annars har jag hängt i olika lekparker, varit på middag med tjejkompisar, dejtnight med min make. Och sen massa föräldrarmöten, där jag konstaterar att man får information i cirka 10 minuter, för att sedan få informationen repeterad i form av samma frågor från olika föräldrar i ca 50 minuter.

Usch vad långt det här blev. Nu är klockan 22.40, så trött. Förr var living on the edge när man var ute och festade innan man skulle upp och jobba. Nu är det när man inte orkar förbereda morgondagen med att lägga fram kläder till alla barn.

Jag och Jack åkte in till Manhattan. Han behöver ensamtid, har blivit lite väl mycket häng med småsyrrorna. Tog tunnelbanan in som alltid kan vara ett äventyr. Jag är inte räddare här på tunnelbanan än vad jag kan vara i Stockholm, men det är ju mer knasiga människor här. Svårt att förklara, men när det händer något i Sthlm så är det läskigare. Det är mer intimt, det är ju min stad liksom och jag vill inte vara rädd i den.

Och of the top of my mind så har jag som 13 åring blivit jagad av en galen gubbe med skruvmejsel genom en tunnelbanevagn mitt på dagen, en man har suttit bredvid mig och haft sex med sin egen hand, bråk mellan olika killgäng där en hamnade på spåret. Ja just det, sen var det den där snubben som spottade på min rygg och sa att det var smuts från taket som droppat och stoppade handen innanför min tröja “för att hjälpa till att torka” med sina medhavda servetter samtidigt som han stönade och taffsade. Var så chockad att jag inte förstod nånting. Ahhh… Vilken härlig tripp ner the memory lane. Och det här är inte ens en tiondel.

Okej, det där kanske var lite sidospår, men det jag ville komma till var att det uppstod lite gruff med en hemlös man som var aggressiv mot en passagerare, men Jack märkte inget. Han var helt inne i att pilla, ta och typ slicka på varenda ledstång kändes det som.

Men det var en fin dag. Så mysigt att hänga med honom helt själv, han säger så roliga grejer.

Nu ska jag iväg av på Giovanna Battaglia Engelbert jippo på Bergdorf Goodman, där hon har inrett ett fönster inspirerat av hennes nysläppta bok. Vad fasiken har man på sig?!

Så idag fyller Harriet tre år. Hon är fasiken världens roligaste och envisaste unge, och vi har från dag ett kunna se att hon har en räv bakom örat.

Jag hade gått 4 dagar över tiden och trodde på riktigt att jag skulle dö överburenhets-döden. Dramaqueen. Det enda som var bra med det, var att jag hade grinat till mig att Johan skulle köpa en present varje dag som jag gick över tiden. Dag ett köpte han en pocketbok på Pressbyrån. Vilket mottogs ganska svalt av en hormonellfylld svullen kvinna. Men dag två kom han hem med den här fina Hermes-skålen.

Klockan fem på morgonen vaknade jag av den första värken, och jag fattar direkt att det är the real deal. Det var liksom inget litet förspel ens, utan pang boom direkt på rödbetan. Vi ringer in min mamma som ska stanna med Jack och nu i efterhand undrar jag om hon ställde sig och rullade håret eller något liknande, för det kändes som en evighet innan hon kom. När vi väl ska åka och ta min mammas taxi som står på gatan och väntar, märker jag att Johan har satt på ägg som precis har kokat färdigt?!

Jag står alltså med skor på, dubbelvikt och känner hur värkarna börjar bli lite mer krystade om man säger så. Och Johan står och skalar ägg. Han frågar i för sig mig många gånger om jag var verkligen helt säker att jag inte ville ha ett, annars så äter han båda två. Och det var ju… gulligt.

Jag var öppen 9 cm när jag kom in till BB Sofia. Kravlade mig upp i sängen och slet av mig kläderna. Jag minns att jag blev irriterad på att de vill klä på mig en sjukhusrock. De ville väl bara värna om min integritet, men jag ville bara vara helt naken och fri. Jag var så koncentrerad och inne i mig själv, att jag tror att att jag bara öppnade ögonen två-tre gånger från att jag kom ur taxin. En gång var för att kolla om Johan mådde bra, han frågade nämligen om det fanns någon stol han kunde sitta på. Jag skrattar när jag skriver det nu, han hade ju ingen aning om att hon var på väg ut, men i stunden vill jag bara be honom gå och kolla om det fanns något ägg han kunde koka.

I alla fall, det tog cirka 30 minuter från att jag gick in på BB och tills hon var ute kl 08.05. Skrynklig och lite ojämn. Därför fick hon smeknamnet Bucklan de första veckorna.

Grattis mitt lilla hjärta.

Veckan innan vi åkte hem var ju som sagt en party-vecka. Och nu ska jag dela med mig av den heliga graalen när det gäller att festa. Något som har tagit mig en livstid att lära mig. Är ni beredda? Varannan vatten. Jäklar vilken skillnad det gör, så synd på alla bortslängda fester och dagar efter då jag inte hajjat det tidigare.

Allafall, vi var på modellagenturen Mikas 30 års fest på onsdagen. För min man som levde och grisade i den glada “Stockholms svängen” på 90-talet var det som en klassåterträff. Jag kunde inte låta bli att fundera på vilka han hade sett nakna. Säkert ingen. Men konstigt att tänka att samtidigt så försökte jag motvilligt sluta leka med Barbie och istället planka in på mellanstadie-disco i Skönstaholm.

e.renck

Bloglovin

Okej, jag vet inte om jag tråkar ut er totalt just nu, får ta den risken, men de här bilderna tog min man på barnen i sommar.

För er känns det ju såklart inte i hjärtat, men mitt slår dubbelslag. Minen som Harriet gör på den första bilden, är minen hon gör när hon koncentrerar sig. Eller bilden när Jack och Harriet kramas och ser ut som ett gammalt gift par, de gjorde det för kameran men jag märkte att de tyckte att ögonblicket var fint och speciellt.

Så märkligt att sommaren precis är slut fast när jag ser bilderna känns det som om de är tagna för en evighet sedan. Skulle vi nästa sommar kommit ihåg att Harpan hade sin My Little Pony innanför klänningen och döpte den till Rosali, om vi inte har den bilden? Jag älskar hur en bild kan få samma känsla att rusa genom kroppen när jag ser den, som jag hade när togs.

Som bilden på mig på stranden med Jack och Harriet, det var eftermiddag och vi hade börjat packa ihop oss för att åka hem. Men istället stannade vi helt okommenterat kvar, för att det plötsligt slutade blåsa och havet blev så stilla. Och vi bara satt där tillsammans i sanden, och allt var så fint och orört.

Så vi överlevde flygresan. Så stolt över barnen som kämpade med att hålla sig vakna i 8 timmar och 15 minuter, för att sen däcka som om de var på efterfest de sista 14 minuterna det var dags för inflygning till New York. Jättestolt.

Jag må vara blek, torr, snorig och smutsig när jag när jag flyger (alltså när jag reser själv, ni ska se när jag flyger med barn) men ändå vid relativt gott mod, Johan däremot är bara stressad. Vid passkontrollen skriker jag så hela kön hör; Det är inte jobbigt att flyga med tre barn, det är jobbigt att flyga med dig!! 

Så hos er är det fashion week nu och här är det jetlags week. Nästan lika kul va?

När det här publiceras sitter vi på planet på väg hem till New York. Troligtvis är vi svettiga, högljudda och lite generade. Men det ska ju göras liksom. Dra av plåsteret bara.

Jag skrev ju tidigare hur jag längtade till staden New York,  men jag längtar också till vårt hus. Vi hann precis boa in oss innan vi åkte till Sverige, och nu vill jag bara komma hem och köra långa middagar i matsalen, älskar det rummet.

Okej, hej svejs! Nästa gång vi hörs är vi alltså hemma. Nu ska vi snart gå på planet.

Igår var det alltså min födelsedag. Det firade jag med att stresspacka hela dagen, för idag åker vi tillbaka till New York!

Jag fick en sån otroligt fin födelsedagspresent av min man, en karta från 1861 över Hökarängen, söderförorten där jag är uppvuxen i. Den ska ramas in och hängas på mitt kontor.