Har ni svårt med er egen personlighet? Eller svårt och svårt- funderar ni kring den ofta? Jag läste nyligen en artikel i någon tidning jag inte kommer ihåg (förmodligen hos min frisör) där man lyfte aspekten av att hela tiden försöka anpassa sig till omgivningen. Inte på ett sjukligt eller skådespelande vis men mer som att efter varje middag, kväll på stan, arbetsmöte eller liknande börja rannsaka hur man agerat, hur andra uppfattat en och om man bör ändra eller justera vissa delar av en själv till nästa gång.

Jag insåg att jag några dagar efter att ha läst det där fortfarande funderade en del över innehållet i artikeln och till viss mån började jag känna att den iallafall tidigare i mitt liv stämt in. Jag vet otaliga parmiddagar eller utekvällar då jag efteråt tänkt att jag kanske skulle vara lite mer som ”hon” lite svalare , lite mindre konverserande, inte brinna så stark eller kanske rent ut av inte dansa sådär mkt. Inga reflektioner har någonsin handlat om att ta mer plats, stå upp för min åsikt eller våga mig ut på dansgolvet. Alltid har resonemangen bottnat i att ses som kvinnlig. Jag har velat vara feminin och vacker och smart och attraktiv på samma gång men känslan av att bli bekräftad och identifierad som sval- silkesaktig – inlämnade och kvinnlig är någonstans den ursprungliga målsättningen. Är inte det här så tragiskt? Hur blev det såhär? Efter att ha läst vår nya bloggkollegas inlägg kan jag inte mer än att instämma kring hela motsatsheten i frågan. Jag tror någonstans att jag är förbi det där, jag sminkar mig sällan, jag är trygg i min kropp (mestadels) jag njuter av att vara vuxen och kunna besluta själv vilka frågor och tillställningar som jag vill delta i. Men samtidigt lägger jag upp selfies (som ovan) på mig i spegeln med vardags outfits. Jag är noggrann med att mina lår ska kännas studsiga inför bikini säsongen och jag har fortfarande ”svalisar” som förebilder. Jag börjar att undra. Har jag inte kommit längre än så?

I förra veckan fick jag ett ryggskott. Pang sa det mitt under ett lyft. Jag misstänker att det är en kombination av dålig hållning, stillasittande jobb, hormoner som slagit på och av i över ett år och sen till det ett försök till att börja träna. Det var så sjukt hur jag fastnade i 40 graders vinkel och inte kunder ta mig upp. Kravlade in i omklädningsrummet och fick sitta på bänken utanför bastun i nån halvtimme innan en vänlig själ hjälpte mig att duscha och klä på mig. Sen försökte jag var rörlig om så snäll mot ryggen. Det är helt sjukt när man inte kan räta ut sig. det ser så roligt och felaktigt ut på alla sätt. Vi ska tillägga att jag inte är särskilt bra på att vara “sjuk”. Jag har rätt svårt att acceptera att jag befinner mig i ett undantagstillstånd. Det blir så krävande att vara still och i behöva av andra att jag får som krypningar i kroppen. Jobbade veckan ut i någon slowmotion-stil och sen till helgen sa det verkligen stop. Så jag har legat i olika soffor, försökt räta ut mig och tagit vad man kan kalla en långsam biltur till sjöhistoriska muséet med familjen på söndagen.

Nu kan jag inte vänta tills det här är över. Har så mycket fin pyssel och fix inför långfredagen när alla min favoriter kommer hit för påskmiddag. Inte kan jag halta runt såhär då. Hur lång tid kan man ha ryggskott egentligen?

Med stor risker för att förknippas med påskkyckling så kommer jag med största sannorlikhet inte ta av mig den här plisserade drömmen till klänning på hela påsken. Den faller så vackert över axlar och ärm. Jag kommer hopp strumpbyxor och gå på jeans under. Allt för att kunna vara snabbast i äggjakten.

 

Klänning Totême

Här kommer ett tips på Påskvin. Vi tänker äta Lammentrecote med sovlakikryddning. Feta och vattenmelonsallad m mynta och en härlig Tzatsiki. Så det ska passa lite till lamm då, men jag antar att ni är många som kanske satsar på den smaken?

Hej. Dags för lite återbruk igen. Ni mailar eller messsar om ni är intresserade. Först till kvarn. Ni står för frakt och jag skickar innan helgen.

[email protected]

0703333180

Nu har alla blommor fått flytta in igen pga av frosten. Jag har byggt ett Dahliahotell i källaren och hoppas att det ska få fart på hela blomsterfeelingen. Det är något särskilt med snittblommor och tända ljus. Jag minns när jag var student och inte hade en krona över efter att alla räkningar var betalda. Jag minns första lönen och hur jag hade bestämt att jag skulle fylla varje rum men snittblommor och dyra doftljus. Trotts att det är att både bränna pengar ordagrant och symboliskt så var känslan av lyx optimal. Det tillför ett liv i lägenheten. Jag får exakt samma känsla nu när jag har planterat och donat och snittat ned i varje vas. Tänkt va små saker som gör så stor skillnad. Sen får tvättkorgen svämma över som kompensation för perfektionen. Nån måtta får det vara.

Jag arbetar nära barn. Jag har som uppgift att hålla mig ajour med både det som gäller utbildningsreformer och samhällsfenomen så på olika sätt påverkar barns sociala, fysiska eller psykiska utveckling. Det gör att jag ofta måste läsa rapporter eller avhandlingar baserad på ny och ibland skrämmande forskning. Missförstå mig rätt det mesta jag läser har en pastellfärgad glans över sig och riktar sig till lärare och vuxna med en känsla av att Sverige är det bästa land vinkar tänka oss att se våra barn växa upp i. Det är så att jag i mångt och mycket håller med. Men  till den bilden finns en fotnot. En viktig och världsomspännande diskussion som måste belysas. Alla människor i Sverige vill inte barnens bästa- inte ens i närheten av alla föräldrar.

Det kan vara svårt att ta in. Att även de hatiska, sjuka, psykiskt störda och obalanserade helt utan någon som helst svårighet får och kan bli föräldrar. Det bara är så och något annat kan man ju inte i demokratins namn föreslå heller. Vi vet ju dessutom inte i förväg vilka föräldrar som kommer ta de där ödesdigra besluten om att börja bestraffa, låsa in, slå eller svälta sina barn. Vi vet inte som i det fallet jag tänker på just idag vilka vuxna som beslutat sig för att ansluta till IS. Men vi vet med all säkerhet att det inte var barnens idé eller heller deras agerande att ställa dem ansvariga för.

Alla behöver läsa DNs artikel från i söndag och ställa sig frågan på vilket sätt vi som Svenska medborgare bör agera för dessa svenska barn i ett terrorläger? Vad vill vi blicka tillbaka och kunna säga? Vilken historia vill vi vara med och skriva?

Det finns otaliga organisationer runt om i landet som arbetar med att förebygga, skydda, läka och utbilda barn och familjer som hamnat i illdåd.

Jag själv donerar till Säkra varje unge och Rädda Barnen månadsvis. Jag önskar att det fanns mer att göra. Därför använder jag min puttriga kanal som ”livsstilsbloggare” för att påpeka något som vi alla borde reagera på. Jag har ingen chans till stor förändring men jag tänker att varje människa som  bry sig är en människa till som potentiellt kan börja ta ansvar och bidra till förändring. Jag ser det som att kan vi rädda en så är det värd det. Kan vi rädda en unge ur misär så är det hundra procent bättre än det motsatta.

Jag arbetar som sagt med frågan men jag är också medmänniska en simpel kaffesurplande, släntriankonsumerande, halv- lat vanlig mamma. Och kanske är det just den där vardagsinsikten som gör det så förjävligt svårt att läsa den där söndagsartiklen utan att någonstans på mitten gå av. Vad säger ni, ska vi göra nått ihop?

Fick lite försmak på Påsken. Tände grillen, hängde lite tvätt, planterade om och bjöd över lite folk på middag. Det gav en föraning om hur livets hjul snart snurrar. Sen kom snön. Och mitt humör dök. Vill bara ligga under täcket- trycka chips och vara i mörker om det inte vänder snart! Då är det härligt att man kan plocka fram projektet sätta upp mörkläggningsgardinen. (tog bara 2 år). Sen fick vi blodad tand och gjorde om hela känslan i sovrummet. Min sambo tycktes bli både elektriker, inredningsarkitekt och sömmerska. Ni får se resultatet sen.  Men den här kylan och snön alltså. Hela idéen om att få mer energi, börja träna, jogga till affären, äta mer vego allt sånt där livsbejakande uns bara rinner rakt ned i vasken när det blåser in in och smoggen lägger sig över förorten. Så jag ska se till att bli lite rundare, lite hungrigare, lite mer köttvänlig och mörklagd i några dagar till sen är det banne mig dags för sommaren.

Apråpå sommaren så kanske det är dags att börja räkna ned till Mallis nu. Så gör vi, vi räknar och äter chips, då blir allt lite bättre.

Ännu en vardag.

Kaffe från Centralbagerier, trenchcoat Totême. Väska ATP atelier, Tröja H&M premium och hårspänne (igen) från Unni. Här lyckas mitt hår med att se så långt ut. Gud så länge jag har sparat. Mitt stackars hår har fått utstå så mycket på och avslag av alla hormoner under dessa avbrutna graviditeter så jag har trott att det stundtals ska ge upp. Men nu har både självfallet och lite längd kommit tillbaka. Duktiga, starka kropp. Bara för det har jag klipptid imorgon! Heja – lär ju resultera i kort pga igen men man kan ju hopps på underverk. Hoppas ni har en fin dag i fejkvåren.

Det riktigt spritter vårkänslor i hela kroppen. Vi kör en liten repris på förra fredagen och sjunger in våren tillsammans. Här kommer en knoppar brister, champangebubblande, solglasögon på nästippen lista. Enjoy!