The WHO?

Har ni svårt med er egen personlighet? Eller svårt och svårt- funderar ni kring den ofta? Jag läste nyligen en artikel i någon tidning jag inte kommer ihåg (förmodligen hos min frisör) där man lyfte aspekten av att hela tiden försöka anpassa sig till omgivningen. Inte på ett sjukligt eller skådespelande vis men mer som att efter varje middag, kväll på stan, arbetsmöte eller liknande börja rannsaka hur man agerat, hur andra uppfattat en och om man bör ändra eller justera vissa delar av en själv till nästa gång.

Jag insåg att jag några dagar efter att ha läst det där fortfarande funderade en del över innehållet i artikeln och till viss mån började jag känna att den iallafall tidigare i mitt liv stämt in. Jag vet otaliga parmiddagar eller utekvällar då jag efteråt tänkt att jag kanske skulle vara lite mer som ”hon” lite svalare , lite mindre konverserande, inte brinna så stark eller kanske rent ut av inte dansa sådär mkt. Inga reflektioner har någonsin handlat om att ta mer plats, stå upp för min åsikt eller våga mig ut på dansgolvet. Alltid har resonemangen bottnat i att ses som kvinnlig. Jag har velat vara feminin och vacker och smart och attraktiv på samma gång men känslan av att bli bekräftad och identifierad som sval- silkesaktig – inlämnade och kvinnlig är någonstans den ursprungliga målsättningen. Är inte det här så tragiskt? Hur blev det såhär? Efter att ha läst vår nya bloggkollegas inlägg kan jag inte mer än att instämma kring hela motsatsheten i frågan. Jag tror någonstans att jag är förbi det där, jag sminkar mig sällan, jag är trygg i min kropp (mestadels) jag njuter av att vara vuxen och kunna besluta själv vilka frågor och tillställningar som jag vill delta i. Men samtidigt lägger jag upp selfies (som ovan) på mig i spegeln med vardags outfits. Jag är noggrann med att mina lår ska kännas studsiga inför bikini säsongen och jag har fortfarande ”svalisar” som förebilder. Jag börjar att undra. Har jag inte kommit längre än så?

bella · 7 years ago
Som jag funderar på detta. Aldrig bli man nöjd, men allt känns bättre desto äldre man blir, helt klart! Har även en fråga kring dina solisar på bild 2, vart är dem ifrån? :)

Ida · 7 years ago
Det här inlägget är bland det vettigaste jag läst på länge! Tack! Känner alldeles för ofta så och skäms över att jag som 35-ish fortfarande anpassar mig snarare än att utveckla mina ståndpunkter och åsikter och bli tryggare i att ta plats och tycka. Sen får man gärna lägga upp bilder på fina stilleben och selfies. Det ena utesluter inte det andra :)

bella · 7 years ago
Absolut, brottas med samma. Att jag ej njuter i efterhand. "vad kunde jag gjort bättre, varför var jag så ärlig, varför satt jag ej mer sval och tyst" istället för att acceptera att jag är den som är surrig, och pratar innan jag tänkt klart. Jag är jämngammal med dig och har två flickor född 14 och 15. Märker att de reflekterar och registrerar vad kvinnligt är utifrån hur jag är. Ännu värre än att vi ej kommit längre så känns det att jag omedvetet förmedlar detta vidare till mina barn.

Sandra · 7 years ago
Jag är snart 40 år och tycker att jag sällan jämför mig med någon annan, jag kör mitt eget race. Kanske måste man det som ensamstående mamma, det går inte att jämföra sig med helt ojämförbara andra mammor? Jag är liksom ständigt trött, utsliten och fattig :) Men, jag jämför mig ständigt (ofrivilligt kanske) med min fantastiska svägerska. Hon är allt jag inte är. Vacker, sval, alltid välklädd, fantastiskt hem, fantastisk stil, helt ouppnåelig och dessutom underbar. Men när jag sa detta till henne nån gång så sa hon "det är så mycket du inte vet, utsidan är varken hela personen eller hela historien, du är fantastisk på ditt alldeles egna sätt". Tänker ofta på det. <3

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

7 years ago

Julia Hichens