Safty first

Jag arbetar nära barn. Jag har som uppgift att hålla mig ajour med både det som gäller utbildningsreformer och samhällsfenomen så på olika sätt påverkar barns sociala, fysiska eller psykiska utveckling. Det gör att jag ofta måste läsa rapporter eller avhandlingar baserad på ny och ibland skrämmande forskning. Missförstå mig rätt det mesta jag läser har en pastellfärgad glans över sig och riktar sig till lärare och vuxna med en känsla av att Sverige är det bästa land vinkar tänka oss att se våra barn växa upp i. Det är så att jag i mångt och mycket håller med. Men  till den bilden finns en fotnot. En viktig och världsomspännande diskussion som måste belysas. Alla människor i Sverige vill inte barnens bästa- inte ens i närheten av alla föräldrar.

Det kan vara svårt att ta in. Att även de hatiska, sjuka, psykiskt störda och obalanserade helt utan någon som helst svårighet får och kan bli föräldrar. Det bara är så och något annat kan man ju inte i demokratins namn föreslå heller. Vi vet ju dessutom inte i förväg vilka föräldrar som kommer ta de där ödesdigra besluten om att börja bestraffa, låsa in, slå eller svälta sina barn. Vi vet inte som i det fallet jag tänker på just idag vilka vuxna som beslutat sig för att ansluta till IS. Men vi vet med all säkerhet att det inte var barnens idé eller heller deras agerande att ställa dem ansvariga för.

Alla behöver läsa DNs artikel från i söndag och ställa sig frågan på vilket sätt vi som Svenska medborgare bör agera för dessa svenska barn i ett terrorläger? Vad vill vi blicka tillbaka och kunna säga? Vilken historia vill vi vara med och skriva?

Det finns otaliga organisationer runt om i landet som arbetar med att förebygga, skydda, läka och utbilda barn och familjer som hamnat i illdåd.

Jag själv donerar till Säkra varje unge och Rädda Barnen månadsvis. Jag önskar att det fanns mer att göra. Därför använder jag min puttriga kanal som ”livsstilsbloggare” för att påpeka något som vi alla borde reagera på. Jag har ingen chans till stor förändring men jag tänker att varje människa som  bry sig är en människa till som potentiellt kan börja ta ansvar och bidra till förändring. Jag ser det som att kan vi rädda en så är det värd det. Kan vi rädda en unge ur misär så är det hundra procent bättre än det motsatta.

Jag arbetar som sagt med frågan men jag är också medmänniska en simpel kaffesurplande, släntriankonsumerande, halv- lat vanlig mamma. Och kanske är det just den där vardagsinsikten som gör det så förjävligt svårt att läsa den där söndagsartiklen utan att någonstans på mitten gå av. Vad säger ni, ska vi göra nått ihop?