Jag hittade dom – eller dom hittade mig kändes det som. Jag har letat med lykta efter dom här bootsen sen jag först såg dem. Missat dom i varje annons på Vestiare och därtill finns dom ju inte kvar i butik. jag tänker som så att det kan vara ett av de bästa investeringarna när man bor i ett land där höst och vår nästintill flyter samman med en evighets slaskig vinter (se dock inte i år då som exempel).

Jag vill bara bo i dom här. hela tiden, till allt. Klänning, jeans, yogabralla you name it. Kan bli så att jag sover i dem ett tag för det känns nästan som en sexuell grej. Jag hittade dom, flörtade och nu är dom här – hemma i mitt sovrum. Välkomna in om man säger så 😉

Nu när vi har trägolv, vindpustande golvkyla, trappspring och “in och ut till brevlådan” vändor som en del av vardagsmyset så investerar jag plötsligt i tofflor. Som en liten tant. Jag har dessutom bara köpt tofflor med pälsfluff i eller på. Jag är egentligen en barfotatyp, strumpor kan vara det värsta jag vet. Att tvingas ned i strumplästen är något av en förnedrande upplevelse (om man får ta i). Halva känslan sitter i det där man gror ned, får stabilitet och styrka av , klivet. Iom att det nästan är omöjligt att gå runt barforta numera utan att riskera en “blåtå” så löste sig allt så fiffigt med ett par Princeton från Gucci. Säg hej till min nya tant era, den lär blomstra framöver.

Vilket vinterväder vi fick till sist. Jag har inte insett att det där med snörika jular visst finns – men att dom aldrig kommer innan februari. Har det inte alltid varit så de senaste 10 åren bara att vi försöker hänga kvar vid idén om en vit jul? I vilket fall så kändes det av den anledningen helk ok att köpa en vinterjacka nu när säsongen “ska vara över”. Jag köpte en lång , damig och alldeless underbar kimonolikande kappa från Rodebjer. Den får mig att vara varm, lite elegant och kvinnlig på sammagång. Vilket brukar kännas som en omöjlighet när det kommer till vinterkläder.

Min bror sa att jag såg ut som farmor… kan vara så också.

John är hemma den här helgen och sen är det iväg igen på inspelning. Man kan ju tro då att vi maxar tiden ihop, men nej nej. Jag kan inte låta det gå en helg till utan att jag får träffa min bästis. Så det fick bli så. Brillo och skvaller och bebisgos och mer skvaller å så lite kaffe och kaka och shopping på det. Det går å leva på ett tag. Men när jag var föräldraledig med Harry så raggade Sofia upp mig, kan vart et av de två bästa raggen i mitt liv. Nu är hon föräldraledig igen och ett sting av saknad faller på varje gång jag tänker att vi nog aldrig får göra det där ihop igen. Det är så märkligt att jag på ett sätt känner som om hon kännt mig jämt men är “sist in”.

Nu när jag har flyttat till Nacka så känner jag att det är jag som måste ut och ragga lite i området. Jag vill så gärna knyta upp kontakter med folk runt omkring. Om det är nån som bor i området och vill mötas upp för en fika eller en prommis. säg gärna till. Står här och blinkar lite.

Resten av helgen blev mer sånt, då gick jag och min andra vänkärlek med våra kids på Teater. Vi såg Räven i den kolsvarta natten. För härligt när ens ungar får den där sugande kulturblicken och man känner hur det bubblar av spänning och frågor i kroppen på dom, jag kommer ihåg det där från när jag gick på vår teater som liten.

Sen mös jag mest runt hemma i tofflor och drack te. Hoppas ni haft det fint.

En av mina bästa vänner ska alldeles snart få sitt andra barn. Tjejerna runt henne, vi visste att det för henne var otänkbart med blöjtårtor och färgkodade bakverk etc. Så vi bokade helt enkelt in en lyxig lunch med massa, skratt, samtal och namnsamtal på Resturang La colline. Vilken mat. Jag åt en disikerad råbiff med asiatiska toner av, ostron, rev och sesam. Jag hade ingen aning om att dom öppnat här på Götgatan. Perfekt tillägg till de lite uttjatade resturanger runt omkring.

Det är något rent magiskt att klappa på en sån spänd bebiskula och veta att snart kommer man få sitta där med ett kurrande, susande, varmt knytte i famnen.

Mitt bebislängt har nog nått någon form av pik.

Det kom på tal under lunchen det där men hur känslig man är att fira innan man är i mål, eller hur man säger. Det känns ju som en så fin gest att köpa presenter och gåvor till det snart stundande. Men några var av den tanken att det kändes mycket nervigt och svårt att fira i förväg. Jag är nog lite både och i frågan.
Vad tänker ni om showers?

Jag har haft svårt stt förstå exakt hur beskrivande vabruari är- fram tills det här året. Jag tror vi vart sjuka i omgångar sedan början på december. Det är så stressigt med vab tycker jag. Har jätte svårt att vara ok med att bryta upp mitt i veckan. Jag försöker verkligen vara där dör Harry när han är sjuk och se det som min skyldighet- men kan nästan inte koppla bort allt man måste ställa in och skjuta på. Känns som om man blir dömd, ifrågasatt och det finns ett ständigt dåligt samvete som gnager.

Har alla det? Hör det kanske bara till….
Den här veckan har jag bara fått förlika mig med att jag inte kan allt på samma gång. Men det känns som att motarbeta sig själv.
Hur hanterar ni långa vab perioder?

Jag har så länge letat efter de här örhängena och älskar att så många säljer second hand numera. Jag tänker att dom ska få bo på min snibb med ett par slitna jeans och med slarviga skjortor hela våren. Vad tror ni – a match?

På min Pinterest har jag en delfin som jag fyller med saker som får mig att stressa ned och bara stänka positiva tankar. Här är månadens påfyllnad. Varuhiss här får ni lite mindfullness i light version