Det finns en sägning om det där med att kunna lägga sin hatt vara som och där ska man kunna känna sig hemma. Jga fungerar inte alls så. Jag tror det har tagit mig nästan hela mitt liv innan jag fick en plats där jag kunde landa – på riktigt lada. Jag har pga skilsmässokid, livet, kärleken, bostadsbristen, ekonomin, kärleken igen 3 ggr, vuxenheten och sen familj flyttat 13 ggr i Stockholm under min livstid. I vår förra lägenhet kände jag mig hemma, men bortskämd samtidigt. Den var som att låna något från Stockholms stads museum förvaltning. Fönsterna var utanför denna värld, golven solvarma, badrummet hotells’kt och planlösningen optimal för en minimalistisk 40 konstsamlare.
Men jag trivdes och vi älskade den platsen men vi visste att vi var på genomresa….

Nu är det en annan sak att komma hem, det är som om jag faktiskt har en plats som enbart är vår. Ända ned i det som är natur. Stenen på gången upp mot brom. Trät som rör sig när det har regnat. det som knarrar är vårt knarr. Jag älskar den här platsen på ett sätt som jag inte känt förr. Är det det som är hela grejen med hus? Att man får en egen plats på någe vis.

Nu har vi också börjat bo in os ordentligt och se exakt hur mycket vi kommer behöva tvätta fönstren även här.

Det har börjat gå upp för mig hur mycket konkret som finns kvar att lära. När vi skaffade en cykel fick jag en förkänsla men med skidorna för nått år sen så blev det nästan lite häpnadsväckande. Alla dom här bitarna kommer vi öva, traggla och kämpa med ihop. Att simma blev plötsligt som på nytt för mig, att åka kälke, att baka ja ni vet. Det är som att kastas tillbaka till sin egen barndom och samtidigt paradoxt vara som någon skön Merlin som ska trolla fram härliga minnen och kunskaper.

Jag älskar det här med att få vara trollkarl ett tag. Det är nog bland det finaste med att va förälder. När dom sen fixar det där man gjort tillsammans på egen hand- då tänds nått i själen på en. Idag var ju såklart svettigt, ryggskottsliknande, plättmutande, muskelvärksframkallande och tålamodsprövande. Men jag vet att om några veckor när jag glor tillbaka på det här så minns jag bara solen.

Nu kan han iallafall stå på grillorna. Simsalabim

Det här med att låta kärleken växa på en… Jag blev sådär larvigt blixtförälskad i den här Joyce bag:en när jag såg det. Men sen trodde jag kanske inte att jag skulle köpa den. dt är inte riktigt jag, samtidigt som jag insett att den är kanske lite mer av vem jag blivit. Missförstå mig rätt nu, jag är ju självklart inte identifierbar via en märkesväska, jag hör själv hur ytligt det låter… Men stilmässigt så är det mest bas som passerar filtret och den här talade till det där lila extra som vill poppa ut.

Jag har sagt att jags ka våga mer och samtigit bli mer minimalistisk. Att jags ka köpa färre grejer men mer PPA. “peng per användning”. Den här har nu börjat växa på mig, jag blir lixom glad när jag ser den i hallen. Den kompliterar lite grann. Den får mig att känna mig lite lekfull – och den gör sig galet snyggt till hundtand.

Vilka är era mest uppskattade lite otippade köp?

Om ni minns så testade jag ju Nioxins hårprodukter för någon månad sedan och jag måste säga att även om jag kombinerar ibland med andra produkter så märker jag av en skillnad. Jag hoppas att jag inte blivit inbilsk sjuk men här känns det som om hårsäckarna fått sig en skjuts. ber om ursäkt för ofiffiga bilder men är en heltidsarbetande småbarnsförälder till chef så här ser man ut som man ser ut.

“Näää det gjorde ni inte, inte igen” kommer ni förmodligen tänka nu – men jo, det gjorde vi. Vi bokade in en övernattning ch stadshelg i stan. Men den här gången blev den en 24 timmars i STHLM. Fan vilken underbar grej det är endå. man hittar överallt, man kan klämma fram supersnitsiga kul förslag på hur man ska spendera dagen utan att behöva leta i guideböcker. Man känner ingen jäkt att hinna med något annat än varandra. Vi åkte in på förmiddagen och chekade in på Miss Clara. Bara att det finns badkar är värt varende öre tycker jag. (ps vi tittar på badkar till huset just nu, fick vatten på min kvar så att säga).

Sen strosade vi runt och glodde på tingeltangel. Åt en långlunch på Riche där vi själfallet stötte på ex – vilket alltid är lite intressant oavsett hur många eller få barn och hus man skaffat. Men man får en del att prata om sen lagom till kaffet.

Sen shoppade vi. jag köpte tillbaka min gamla vapendragare som jag blev av med på gymmet. John köpte vads om såg ut att vara en gammal vapendragere men som inte va det – en mockajacka i smörigaste Camel.

Sen prövade vi soffor till “punchvarandran” (ca 4 km2) och blev trötta i solen.

Middag åt vi på ILSE – ara gå, bara ät, bli tjocka, skratta och njut. Helt magiskt va det , varendaste tugga. Därefter blev vi spontaninbjudna på en hemmafest (när händer det numera?!) och åkte dit i några timmar. Sen tog vi en taxi tillbaka och sov stilla i 8 timmar (när gör man det numera?!)

Ett allt som allt fantastiskt nästan vansinnigt skrytigt dygn. Men så värt det. Nu ska John ha en intensiv inspelnings-vår så jag tackar för varje min man fick fylla på däremellan. Nu pallar jag nästan allt ett tag framöver.

Jag har ju som nämnt lagt lite krut på att underhålla mig med annat än Netflix, internetshopping och bakning. Det är lite av ett nyårslöfte (som alla årk) att röra på mig mer, både mentalt och fysiskt. Så nu har det börjat målas om kvällarna och sen när snön smälter ska det även börja joggas.

Här har jag min första nakna franska dam på duk. Hon fick flytta in i en valnötsram och ev får hin även hängas upp. Annars har jag många garderober att stacka upp bilderna i.
Jag kopplatr av på ett sådant märkligt vid när jag målar. Det har alltid vart så, jag minns mina bildlektioner i lågstadiet. Hur jag aldrig ville lämna. Jag minns universitetet och de kursen jag Rick spendera i ateljé. Har sällan vart så ”mig själv” som då. Vi får se om jag hittar tillbaka den här våren.

Det känns som om vårt hus blivit lite av partyhuset sen vi flyttade in. Inte oss emot då vi trodde färre skulle orka sig ut då vi flyttade från innerstan. Det verkar som det är raka motsatsen. Går inte en helg utan att vi har besök. På Nyår var nästan alla favoriter här, med betoning på nästan, ingen glömd – ingen sårad.

Min bror och jag är ju som kanske känt lite av bästa vänner , plus att han lever tillsammans med en annan av mina närmsta väninnor sedan 16 år tillbaka, så praktiskt. Så dom kom med sina två ungar. Sen hade vi den tredje äldsta donnan med hennes superhärliga man och deras lilla knodd som tredje par. Kunde inte bli lättare rent barnlogistiskt eller mer hängvänligt. Vi åt , åt & åt allt som inte smakade jul och drack (förvånansvärt lite) allt med bubblor. Jag hade skaffat en sån där karaoke mick med inbyggd högtalare som fick gå varm efter att fyrverkerierna och barnen somnat.

Jag fick svira på mig min långa svarta sidendröm till klänning och sen var det lite nog med fix. Man älskar ju sådana

Dom här bilderna får på ett mjukt och samtidigt bestämt sätt summera mina förhoppningar om 2018.
Vad har ni för visioner och målbilder det här året?

Nytt år nya vanor, eller vad är det vi brukar säga?
Jag bestämde mig för att lukta nytt men samtisgit lite som förr. Nu var det några år sen Lombre dans leau satt på min handled. Jag välkomnar det tillbaka som en gammal vän. Något som inte är så välkommet är mina mörka ringar under ögonen, dom skall tydligen magiskt trollas bort med Khiel’s dark cirkel remover. Därtill har glossier en concealer som gör allt sådär skimrande mer än kakigt täckande. Nu får gärna solen skina lite så är hela välmående cirkeln sluten.