Jag brukar ju väldigt sällan bjuda på middagstips och ska väl inte utge mig för en inovativ själ. Men jag är rätt bra på att laga väldigt god vardagsmat. Nu under de heta dagarna har jag mest jobbat olika sallader som kompliment till grillat. Men i förra helgen åt vi så gott så jag bara måste tipsa.

Du behöver

Marulk – någon bit per person.

Marinera en timme i:

1 Lime, 1 Citron2, en skvätt Olivolja, en röd chili, en pressad vitlök, salt och peppar och hejdundrans mycket koriander och mynta.

Som tillbehör gjorde jag en Mangosalsa och en chili och lime aioli.

Ta en god salsasås, ös på med tinad mango, koriander, chili, hackade tomater, honung och en skvätt vitvinsvinäger.

Jag rostade en del potatis i ugn och pepprade med lite Cayenne och paprikapulver.

Lägg marulken på grillen och se till att du vänder och penslar marinad genom hela grillningen. Sen är det bara att sätta sig och njuta. Det var galet gott.

Så eftersom jag inte är en matbloggare av rang direkt och glömde fota resultatet får ni en bild på det nöjda middagssällskapet istället.

Jag har äntligen fått en blogg fråga. Alltså en faktiskt läsare som tagit bokstäver till att visa att det finns någon på andra sidan skärmen och ställt ett önskemål om vilken typ av inlägg jag ska skriva. Så självklart som den tillmötesgående person jag är (smickrad att någon läser) så har jag kombinerat ihop ett inlägg på ämnet Hår.

Frågan var om hur jag tanker kring hårinspiration. Vilken som är min drömfrisyr och hur man kan landa I en “look” utan att ambivalent flaxa mellan mörk och ljust etc.

Såhär tanker jag kring hår. Ända sedan jag gick I gymnasiet har jag fascinerats av hår som haft det där naturliga, böljande, frisläppta over sig. Frisyrer, sprayer och slingor har alltid varit svårt för mig. Jag känner mig utklädd. Jag har vänner runt omkring mig som lyckats dra hårlotten i livet. Det tjocka, snabbväxande icke gråa håret. Mitt hår har bytt skepnad så manga ggr att det är svårt att veta var vi har varandra? Jag har haft ett självlockigt långt hår, spikrakt och rätt tjockt, till den nuvarande flygiga, lätt grånande, kruset?

Något som också hängt med mig sedan jag var liten är luggen. Jag ÄR lugg – konsekvent lugg fram till sek då jag bara inte är det längre och spenderar ett halvår med att låta den växa. Precis när jag kan lägga den bakom öronen igen så bokar jag en tid hos min frisör och Voila, lugg igen.

Varje sommar brukar jag även tona ned håret någon nyans iom att jag har ganska tunt hår så slits de blondare topparna så mycket i sol och bad att de inte överlever en sommar utan. Jag tycker Redken har fina pigmenterade toningar som är skonsamma för håret. Jag får alltid en toningschock även om färgen är i samma som min utväxt är jag ovan vid den “brunare” känslan.

Jag  gillar inte dyra kändisfrisörer, vi kommer inte alls överens. Det ska trimmas och klippas ur och ombreas och allt vad det är – går alltid där ifrån och känner mig som en annan. En annan som vill tvätta håret och föna själv. Så jag är konsekvent med min frisör Elin som en gång räddade mig just efter ett sånt “Stylist” besök.

Mina stilikoner när det kommer till hår är ofta mer eller mindre anonyma bilder jag hittar på pinterest och då ser dom ut som ett blankt, friskt och rätt ofärgat hår. Men om jag fick önska ett hår i världen att ärva så är det min bästa väns Sofia  – hennes sval är svårformulerat. Här kommer lite inspirationsbilder.

Nästa hårinlägg får handla om produkter – för de är ack så viktiga de där produktera.

Jag har funderat jättemycket på hur jag eller om jag i huvudtaget ska skriva ett inlägg med det jag tänkt. Det pendlar mellan att känna en självklarhet inför att dela och sen en skam. En konstig känsla av att jag inte duger eller har misslyckats och därmed inte vill dela. Som om jag ger andra en möjlighet att se det där innersta som jag inte ens själv har någon lust att titta på. Det värsta är att jag skäms över att det känns skamligt. Det är ju inte skamligt eller ett misslyckande, det är en sorg.

Sedan i Oktober har jag varit igenom två missfall. Det första längre gånget än det andra. Men ändå två. Jag var inte förberedd på hur påverkad jag skulle bli. Det var en märkligt stark reaktion där känslan av förlust, grusade förhoppningar och ilska vävdes ihop. Jag grät och var arg. Grät och var liten och sen grät jag lite till.

Vi är rätt starka ihop jag och John. Vi har nära till att hämta hem, att lyfta upp och hitta skrattet igen, så efter en lång väntan under julen och två misslyckade försök att  hjälpa missfallet “på vägen” var jag fortfarande i Januari månad gravid / utan att där fanns ett levande foster. Jag mådde illa, somnade överallt, hade hormonpåslag och ömma bröst. Samtidigt som jag mest jobbade på som vanligt och (igen) grät i badrummet kring vetskapen av att jag inte bar något vid liv. Varje besök på Sös gyn kändes som en kölhalning.

Jag hade ett såkallat MA, missed abortion. Något som jag aldrig tidigare hört talas om. Ingen av mina vänner, ingen tidning eller bekant hade beskrivit något likande för mig. Jag har förstått att det är jättevanligt och därmed inte kanske så dramatiskt eller hemskt som många andra exempel på upplevelser och förluster. Men för mig var det jättetungt. Jag ville så gärna, tänker att vi skulle vara så bra för flera små, att vi älskar föräldraskapet så mycket och varandra så det bara borde gå.

Alla tänker väl så, tänker jag sen och skäms över att jag tagit för givet. Att jag trott att jag kan stressa på, bli äldre och räkna med att med samma enkelhet som tidigare bli gravid.

Mitt i allt får vi ett annat sorgligt livsändrande besked om en av våra närmsta. Ett besked som satte allt annat åt sidan. Å vi lade barnidén på vänt. Men så runt påsk kom allt tillbaka igen, illamåendet, brösten, tröttheten och även det blå sträcket på stickan. Man kan tro att jag kunde sansa mig då, att jag skulle kunna ha lite is i magen, kalkylera riskerna och hålla huvudet kallt. Men nej hela systemet, kroppen, hjärnan, hjärtat gick på full cylider. Jag ville bara ha det här barnet ville bara se möjligheten, ville bara älska sönder . Efter ett par veckor började jag blöda igen, den där numera välkända typen av blödning. Och jag bröt ihop igen, grät på kudden, grät på ratten, grät i ärmen, grät på bussen, grät i hörnet.

Nu har jag nog släppt lite idén ett tag, för man ska orka igenom känslan av att det inte blir. Jag försöker vara i nuet och fokusera på allt det fina vi har. Vår treåring som är full av spännande frågor och upptäckter, vårt hus som lockar till handarbete och pyssel plus att folk omkring behöver mer stöd än vad jag kan behöva. Man får växla om.

Men jag lämnas ändå av en märklig känsla av att vi inte pratar med varandra om missfall. Är det för att det är så vanligt? Är det för att andra känner som jag gjorde , att det var något fel på mig eller skamligt i att inte “lyckas”? Jag tror att hela processen hade känts med sansad om jag hade haft mer att läsa än en massa hysteriska trådar på familjeliv eller liknande.

Om någon därute har ett behov av att dela och brottas med svårheten så vet jag inte om jag kan säga rätt saker men jag kan lova att försöka.

Kram Julia

Man gillar ju flöde som helhetsbegrepp – men även på kroppen. Förra sommaren bodde jag i min svarta Tôteme klänning Belize. Nu när jag plockade fram den för sesongen insåg jag att det är den enda jag vill ha på mig. Beställde en Beige på studs så nu blir det förmodligen inte så himla spännande outfit- bilder framöver.

Jag försöker downsizea min garderob då jag märker att jag i stort sett har som uniformer. Är ni intresserade av en sommarbloppis kanske? Kan sälja ut allt som inte känns perfekt…

En god vän till mig var här för några dagar sen och såg sådär ovanligt avslappnat och oförskämt fransk ut. Hon hade på sig ett helt fantastiskt set med byxa och skjorta. Jag har länge velat hitta något liknande men är rädd att jag ska se ut som jag lämnat hemmet i pyjamas. Det känns ändå som ett helt förträffligt plagg att gå på middagar i – så lätt att dressa sig. Då jag vill skaffa något som kanske inte är så trendigt utan kan fungera mer klassiskt framöver har jag tittat på olika blommönster.

Jag lutar åt det svarta setet med orangea blommor  (Ganni)  mer än det blå- små-blommiga (Arket) men tänkte ni med er goda smak kan få hjälpa till att välja.

Blommigt eller blommigt?

Nu ska jag bjuda in er eller snarare ut er i vad som kommer bli saltsjö boo’s mest ompysslade trädgård. För heja vilken trädgårdsnerv det visade sig att jag hade. Jag har en bekant som är trädgårdsmästare, hon fråga mig innan jag började planera allt hur mycket tid vill du lägga per dag? Jag funderade lite och svarade”  alltså, varje dag, hur menar du?” Jo alltså två timmar eller fyra timmar, fortsatte hon. – JO men jaha ok , kanske en då?

Där och då förstod jag att det här med att skapa trädgård och få till det som vi tänkt va lite som att skaffa hund. Jag tror jag spenderar i genomsnitt någon timme i trädgården varannan dag. Men att vattna allt dagligen är ju ett projekt i sig.

Här kommer lite inspirationsbilder som jag använt mig av i planeringen av trädgården.

I nästa trädgårdsinlägg kan ni få se lite av hur det blivit.

Här kommer ett gammalt segment som skall införas igen- min klassiska Whislist med högt och lågt. Just nu trånar jag efter antika mörka soffbord med art deco former. Utestolar i blekt franskt lärkträ, retrolampor från Atelier Ruby och vaser i alla dess möjliga former. En orgientalisk matta med grön förgrund är tänkt till gästrummet nu när vi (hör och häpnak) målar om igen 😉

Helgen från himlen. Vi hade en helhelg hemma- äntligen. Det har varit så mycket med allting att vi knappt hunnit landa på ett par helger. Nu fanns inget annat än en massa besök på agendan. Vi hann åka å bada i bagarsjön, plantera magnoliaträden, laga jordgubbstårta, grilla Marulk (mer om det sen). Ha farmor här på syrenlunch och läsa massa halvdåliga deckare.

För er som är nyinflyttade i Nacka så kan jag säga att det finns många härliga små sjöar att bada i som bagasjön, Kocktorpssjön och Glasbrukssjön. Temperaturen i bagarsjön nådde 18 grader i lördags.

På söndag körde vi en förlängahelgen middag med min vän Anna och hennes familj. Kan inte förstå vilken tur jag haft som hittat henne så sent i livet. Dessutom genom att vi köpte Skaraborgsgatan av henne då hon är Mäklare. Livets fyndighet ibland alltså.

Hoppas ni haft det fint

Långa ben, lena ben, kvinnoben. Ben ben ben ekar i mitt huvud när jag sätter på mig dom här skorna. Dom är den mest perfekta gå naken skon jag mött. Tänker att det säkert inte bara är jag som drabbas av den där ohälsosamma kroppsjämförings hetsen så fort shorts och kjolar ska fram. Varje år är jag lite obekväm med att visa hud, se alla “korvbilder” på trådsmala sommarben på instagram. Känna mig kvinnlig och ok med det kan vara en livslång kamp, men det blir på något vis lättare med åren. Något som kan kännas som en paradox.

Men i alla fall dom här skorna har en förmåga att förlänga benen man får som nakenfötter. Det gör mirakel då man har en sådan där dag när allt känns stubbigt, knöligt och okvinnligt.

Skorna kommer från Marziano

Bekvämlighetskommittén ringde och välkomnade mig  till sammanhanget i samma sekund som vi flyttade in i huset. Hela våren har jag i stort sätt, sett ut såhär. Man kan säga att jag börjat med uniform.

Khasmirtröja Arket, jeans Tôteme, tofflor Gucci.