Varje vår drabbas jag av lite identitetskris eller snarare så tänker jag att jag ska återvända till den där lite mer bohemiga looken som jag likväl prövade senast förra våren och bestämde att jag inte riktigt passade i. Men när jag så den här lätt philo-inspirerade linne skapelsen med överdimensionerade ärmar och sköldpaddsknappar från Zara så kunde jag inte låta bli.

Nu har jag haft den på nästan hela helgen och den är superskön och funkar även när man åker och handlar (obs mycket viktigt) Vilket annars sådana där lite galna sommarinköp oftast inte gör.

Ett het tips.

En annan Bloggfråga jag fått (jag har fått två!) handlade om vem eller vilka stilikoner jag har och var jag samlar min inspiration när det gäller kläder och ting? Jag väljer att tolka det som en helhetsfråga- iom att karaktär och stil hänger så ihop med livsstil för mig. Med risk för att låta klyschigt så finns det ett fåtal personer som inspirerar mig (de flesta är väl likt många andras).

Såhär ser det ut just nu…

Funda Christophersen för hennes danska bohemiska, moderna, avslappnade, blommiga stil. Den är inte så lik min egen men jag blir glad av den på ett avskalat sätt. Hon lyckas med att vara excentrisk utan att bli gullig eller skrikig.

Carolyn Bassette är ett klassiskt 90 tals exempel på allt jag tycker är rätt i klädväg. En enkel avskalad lyxig stil. Kamel färgat, levisjeans och dyra skor. Inga frisyrer utan bara hår, ni vet en sån som aldrig skulle jobba värmespolar men har den där rika glansen ändå. Diadem, flipflops, päls och Hermés är väl en god sammanfattning. Dessvärre avliden med kanske därmed desto större ikon.

Lisa Corneliusson – Need i say more. Allt hon rör vid känns genuint. Allt hon står för känns välgenomtänkt. Sen har hon ben som liknar siraps spiror och ett hår som tycks växa i kapp med årstidernas skiftningar. Hon verkar superhärlig.

Vilka är era inspirationskällor?

Ett kanske märkligt men så efterlängtat köp är min schack rutiga engelska kavaj. Ingen kunde väl ana att Maj månad skulle vara som ett medelshavsinferno. Jag köpte kavajen då jag trodde att hela våren och försommaren skulle spenderas i jeans , t-shirt och kavaj. Nu hänger den i hallen och väntar på mörkare tider. Vilket i ju för sig är ok då den blir en snygg detalj i hallen.

Jag har ganska länge spanat efter originalet från Balenziaga men ibland får man sansa sig, det måste finnas någon rimlighet i priserna. (gäller allt utom Céline då)

Jag är verkligen super petig när det kommer till doft. Sådär picky verkligen. Så oftast skaffar jag samma uppsättning av parfymer och doftsinnet som vanligt – ordningen orubbad så att säga. Dofter för mig är också att komma hem. Men så såg jag att Jennie Hammar (som jag via hennes blogg vet använder lite lika parfymer som jag till vardags lanserar doftljus) jag kunde inte hålla mig. Smidigt beställde jag från Californien (vilket kändes jättelyxig) och sen betalade jag med Swish. Hela familjen gillar dofterna och ikväll blev jag tillockmed sugen på spa bad ritual i källaren och en kopp te trots 25 grader ute. Mkt gott betyg och BRA jobbat Jennie!

Tack från hela mitt hjärta för de välformulerade och personliga kommentarer ni lämnat på mitt inlägg om våra missfall. Jag blir rörd, berörd och engagerad i alla de historier och upplevelser ni vart igenom. Det känns också som om det var en bra och fin grej att dela med sig. Jag har på något vis känt mig starkare och mer hoppfull sedan jag tryckte på “post” än jag gjorde innan.

Något som särskillt slagit mig är de upplevelser vi med MA haft via vården. Jag förstår att vi är överbelastade som det är med förlossningsvårdd och gyn. Jag förstår också att man behöver prioritera i omsorgsval men det är så att alla som hört av sig till mig med MA har haft ungefär samma upplevelse kring den “behandlingshjälp” man fått. Att den inte hjälpt utan dragit ut på förloppet avsevärt.

Ett Ma betyder att man haft ett så kallat “missed abortion” och det är inte ovanligt att man vid sitt KUB eller vid sitt första standardultraljud får informationen om att det inte finns ett foster i hinnsäcken. Du har haft alla de gravidtecken som är tänkbara, du växer och planerar och klappar och känner precis som om det vore en vanlig bärande tid. Men sen berättar någon att -Nej här va det tomt….

Det som händer då är att man ska greppa det, att det är “över” trots att kroppen inte abortrat. Därefter erbjudas man några möjligheter. Möjlighet ett är att vänta. Att vänta på att kroppen startar igång missfallet. Den väntan kändes tröstlös. Jag drabbades av en sån panikartad sorg där jag bara vill klösa ut allt. Ju längre min kropp lurade mig desto mer ångest byggdes upp. Som om min egen kropp vilje jävlas – inte jobba med mig utan emot mig. Jag väntade två veckor. Med växande självförakt.

Den andra möjligheten är att försöka hjälpa missfallet på traven med piller som heter Cytotec. Efter två veckor bad jag om största dos och veckan innan julafton tog jag en långpromenad med pillren svalda och upptryckta för att starta igång det missfall som jag nu faktiskt börjat att bearbeta. Sen bäddade jag ned mig i gästrummet och inväntade en natt av genomlidande. Men det var knappt som om nått skedde, förutom att det gjorde svinont. Men inget nämndvärd annat. Jag fick gå igenom två behandlingar med tre veckors mellanrum. Inget hände…

Jag kotaktade Gyn igen och sa att det känns ytterst tveksamt att den här sista behandlingen gjort varken bu eller bä. Dom rådde mig att ha tålamod och ta lång promenader. Jag promenerade bort hela dec och jan månad. Tänkte att ja men ok nu är det väl förbi.

Sen åkte vi till Köpenhamn, för att göra något annat – för att pussas och dricka vin och sova i hotellsängar. Jag kände mig sexig med stora bröst och lite kurvor. – Men vänta, sa John, alltså såhär såg du ut när vi väntade Harry. Vi ställde oss framför hotellspegeln och  Ja, jag kunde konstatera att precis såhär såg jag ut i vecka 25 ungefär. Jag va ju fortfarande “gravid”.

Väl hemma konstaterade gyn via ett nytt ultraljus med artificiella ljus, nedsläckta lampor och varma handkar att här har det ju inte hänt någontig. Hinnsäcken och allt hade samma mått som i början på december. Där och då brast något. Något litet och ansträngt inne i mitt bröst. Som en liten sträng som hållt mig uppe. Det kändes som att klippa en spänd lina. Jag kunde inte förmå mig att gå igenom en till månad av väntan. Hon föreslog en skrapning efter helgen. En skrapning jag önskat sedan dag ett. Sen berättade hon att efter en skrapning kan det dröja upp till fyra månader innan kroppen är redo eller menstrationen sätter igång igen. Fyra månader till innan man ens kan börja försöka igen.

Hem gick jag igen utan sträng och utan spänst. Lite som en slak säck. Det svåra i det hela är att man med full kraft ska orka hålla modet uppe, orka vara utklädd till lejon och läsa “vemböcker” och bygga kojor och kramas och lyssna på sin partner  och bädda sängen och tända doftljus och jogga och chefa och planera och träffa vänner och allt det där som är livet. Det där som är bra i livet. Men samtidigt vara så upptagen av att känna sig lurad, utknuffad. Det var också så att alla smarta runt om en sa saker som “det hände nästan alla över 30” “Missfall är SÅ vanligt” “Du kan ju åtmindstånde bli gravid” ” på’t igen ska du se” och det kändes som om man var tvungen att hålla med, va lite käck, lite glad och inte så krävande… Att man lite smilande skulle säga – Ja men eller hur, jag blir ju gravid och det är ju så efter 30 och vi har ju redan en son å jag kan minsann jobba 45 timmar i veckan å ja visst på’t igen bara lite mer sex är ju bara roligt”. Jag kunde inte bara stå för att jag var ledsen. Jag kunde inte vara mig själv sann utan att känna mig bortskämd, som en belastning eller över sensitiv. Som tur va har jag en bästa vän som vet exakt vad hon ska säga, som inte lämna mig ensam en dag ens, som hela tiden visade hur jävla fördjävligt det kan kännas osv. (Tack Sofia)

Natten innan skrapningen kom allt ut hemma. Allt i en helhet. Så var det över.

Anledningen till att jag nu blir så grafisk är för att minst 10 mail har beskrivit liknande upplevelser, likande reaktionsmönster av Cytotex, likanande ångest och det är något jag inte läst om innan. Om MA. Så jag vill bara säga till er TACK för att jag plötsligt inte bara kände mig som “med någon” utan att det även gav mig en tyst kraft framåt. Jag har börjat stämma den där strängen igen tack vare er.

Nu lämnar jag nog de här inläggen om vår resa lite åt sidan ett tag och tackar för att ni gett mig en plattform att ventilera på.

Jag lovar er lite mer solskensinlägg framöver och hoppas att jag inte skrämt iväg allt för många.

/ Julia

Länge sen jag hade Bloppis. Jag downsizar i allt jag äger just nu så det kommer komma upp en hej dundrandes massa grejor. Både säsong och höst å vinter å skor å hela balleten. Allt som inte används eller känns som det sitter bra längre får bo hos någon annan vacker själ. Bra för alla inblandade.

Först till kvarn. Antingen mail eller sms. Ni står för frakt.

Mail: [email protected] sms:0703333180.

Då kör vi.

En rätt märklig helg med väldigt högt och lite lågt. Den här värmen gör att vi bor i vår trädgård mest hela tiden. Det är som om huset står till förfogande nattetid och i passageläge. Saker ligger kastade här och där och man kan se små spår av jord, sand och solkräm längst golvet. Vi hade en fredag då jag tänkt chark, vin och häng. Men som resulterade i ett halvt glas cava, en snabbgrill  – igen satt ned och åt utan jagade runt efter olika såser och gungställningar. Sen somnade jag vid läggning och missade helt den första stund den här veckan som jag skulle få se John. Jag vaknade vid tre som en konserverad sill med tårna mellan de där små järnstängerna på Harrys utdragssäng och kände mig som 70, minst.  Å andra sidan så var det skönt att få typ 10 timmar när Harry ville upp 05.30 på lördagen och då var jag va helt ok med det.

Lördag blev hemmahäng och trädgårdsfix innan barnkalas och födelsedagsfest. Vi maxade ut varenda glädje droppe av lördagen och jag hann inte ens ta bilder på den fina grillkvällen vi bjöds in till på Ingarö.  Jag tror att det här kan vara en kompensering för att lördag morgon var så hormonfylld från min sida att jag var överlycklig ömsom smyggrät när jag tänkte på samtyckeslagen och alla modiga, häftiga kvinnor överallt. Sen kom grannbarnen och jag blev sur för att alla skrek och lät och sen var jag evigt tacksam för att just dom kom, för det blev lek och roligt och Harry har så fina kompisar (så ambivalent alltså) Jag behöver inte förklara att John tog barnkalaset va?

På kvällen invigde jag ett beige set från Arket och konkade med en flaska skumpa för att hurra för två av mina närmsta tjejkompisar. Såhär nära kom jag en spegel och jag inser att jag behöver skaffa antingen någon som vill fota mig oftare än en gång om året eller en bättre hallspegel.

På söndag var det morsdag. Jag fick en puss. Sen fokuserade vi på en annan mamma, en mamma som behövde allt fokus. Det här året va inte mitt moderskap i centrum.

Hur var er helg?

Högst upp just nu ligger den här plånboken från Loewe, linneklänningar med sköldpaddsknappar till Mallis, hundtandskavajer från the Row och jeansjackor i alldeles för oversizeiga modeller.

Vad har ni ögat in på sistånde?

Vi har en gång i tiden varit riktiga brunchers. Men sen vi fick barn så har aldrig den tiden på dygnet känns bra att lägga på mat. Man är lixom mellan mål då helt enkelt. Dock så är det ju så att suget efter klassisk brunchmat består och det är så roligt att hinna styra upp den från grunden när man är ledig en helg. John är en hejare på sås, alla såser typ. Eller föresten är jag nog också en hejare på sås, men självuppfunnen sås. Jag kan slänga ihop en sås av nästan vad som men aldrig lyckas med klassiskerna på riktigt, där slår John mig på näsan.

I helgen bjöd vi farmor på Egg’s Benedict Waldorf Astoria style. Hela tricket är att ha överdrivet mycket hollandaise till hands. Så gör en dubbel sats.

Du behöver: Nybakt, finare toastbröd – helst med sesamfrön på. Sparris, grön eller vit, SMÖR, ägg, citron, vinäger, dijonsenap och basturökt skinka typ.

150 gram smör, , 3 st äggulor, 1,5 tsk vinägerreduktion ( på 1 lagerblad, några svartpepparkorn, 1  Schalottenlök, 1 nypa kryddpeppar, malen), 1 skvätt citronsaft, en lite salt och peppar.

Såhär slår du ihop en Hollandaise.

1. Häll vinäger i en kastrull och lägg i kryddorna. Koka upp och reducera till 2 matskedar.

2. Smält smöret. Lägg äggulorna i en glasskål hängande i en kastrull med sjudande vatten. Vattnet får inte nudda skålen. Vispa gulorna tills de är fluffiga. Tillsätt en matsked kallt vatten och fortsätt vispa.

3. Stäng av värmen och börja vispa i smöret, droppvis i början, under konstant vispning.

4. När allt smör är invispat, vispa i vinägerreduktion och citronsaft. Krydda och smaka av.

För ett år sedan såg jag att min bloggkollega (säger man så) Malin i alla fall struttade hem genom vårgatorna med dessa skönheter på fötterna. Jag har tänkt på dem sedan dess. En så nätt och fin klassisk sandal att ha till sommarklänningar och fester. Jag har nästan utvecklat en aversion gentemot klackar vilket gör att det är svårt att få den där dressade sommarlooken riktigt. Så nu kan ni känna er fri att bjuda oss på diverse sommarbröllis eller vårfester. Jag och mina sandaler kommer gärna.

Sandal YSL