To loose | May 24, 2018 | The Way We Play

Jag har funderat jättemycket på hur jag eller om jag i huvudtaget ska skriva ett inlägg med det jag tänkt. Det pendlar mellan att känna en självklarhet inför att dela och sen en skam. En konstig känsla av att jag inte duger eller har misslyckats och därmed inte vill dela. Som om jag ger andra en möjlighet att se det där innersta som jag inte ens själv har någon lust att titta på. Det värsta är att jag skäms över att det känns skamligt. Det är ju inte skamligt eller ett misslyckande, det är en sorg.

Sedan i Oktober har jag varit igenom två missfall. Det första längre gånget än det andra. Men ändå två. Jag var inte förberedd på hur påverkad jag skulle bli. Det var en märkligt stark reaktion där känslan av förlust, grusade förhoppningar och ilska vävdes ihop. Jag grät och var arg. Grät och var liten och sen grät jag lite till.

Vi är rätt starka ihop jag och John. Vi har nära till att hämta hem, att lyfta upp och hitta skrattet igen, så efter en lång väntan under julen och två misslyckade försök att hjälpa missfallet “på vägen” var jag fortfarande i Januari månad gravid / utan att där fanns ett levande foster. Jag mådde illa, somnade överallt, hade hormonpåslag och ömma bröst. Samtidigt som jag mest jobbade på som vanligt och (igen) grät i badrummet kring vetskapen av att jag inte bar något vid liv. Varje besök på Sös gyn kändes som en kölhalning.

Jag hade ett såkallat MA, missed abortion. Något som jag aldrig tidigare hört talas om. Ingen av mina vänner, ingen tidning eller bekant hade beskrivit något likande för mig. Jag har förstått att det är jättevanligt och därmed inte kanske så dramatiskt eller hemskt som många andra exempel på upplevelser och förluster. Men för mig var det jättetungt. Jag ville så gärna, tänker att vi skulle vara så bra för flera små, att vi älskar föräldraskapet så mycket och varandra så det bara borde gå.

Alla tänker väl så, tänker jag sen och skäms över att jag tagit för givet. Att jag trott att jag kan stressa på, bli äldre och räkna med att med samma enkelhet som tidigare bli gravid.

Mitt i allt får vi ett annat sorgligt livsändrande besked om en av våra närmsta. Ett besked som satte allt annat åt sidan. Å vi lade barnidén på vänt. Men så runt påsk kom allt tillbaka igen, illamåendet, brösten, tröttheten och även det blå sträcket på stickan. Man kan tro att jag kunde sansa mig då, att jag skulle kunna ha lite is i magen, kalkylera riskerna och hålla huvudet kallt. Men nej hela systemet, kroppen, hjärnan, hjärtat gick på full cylider. Jag ville bara ha det här barnet ville bara se möjligheten, ville bara älska sönder . Efter ett par veckor började jag blöda igen, den där numera välkända typen av blödning. Och jag bröt ihop igen, grät på kudden, grät på ratten, grät i ärmen, grät på bussen, grät i hörnet.

Nu har jag nog släppt lite idén ett tag, för man ska orka igenom känslan av att det inte blir. Jag försöker vara i nuet och fokusera på allt det fina vi har. Vår treåring som är full av spännande frågor och upptäckter, vårt hus som lockar till handarbete och pyssel plus att folk omkring behöver mer stöd än vad jag kan behöva. Man får växla om.

Men jag lämnas ändå av en märklig känsla av att vi inte pratar med varandra om missfall. Är det för att det är så vanligt? Är det för att andra känner som jag gjorde , att det var något fel på mig eller skamligt i att inte “lyckas”? Jag tror att hela processen hade känts med sansad om jag hade haft mer att läsa än en massa hysteriska trådar på familjeliv eller liknande.

Om någon därute har ett behov av att dela och brottas med svårheten så vet jag inte om jag kan säga rätt saker men jag kan lova att försöka.

Kram Julia

Elin Renck · 8 years ago
❤

Erika · 8 years ago
Hej Julia Först måste jag bara skicka massa ❤️ Jag har o förstår dig till fullo. Tycker du skrev väldigt fint om något som är otroligt jobbigt. Det var så spot on. Modigt o helt självklart att du ska skriva om detta. Sorgen är som ett djupt hål i hjärtat. Men som du skrev... Sad bords still sing. Att inte kunna, men vilja, att få acceptera och stanna i det var det jobbigaste jag själv behövt gå igenom. Tack för text och känslan av att inte vara ensam. Erika

Julia Brukroken · 8 years ago
Tack Erika. Det är så märkligt det där med skam och en känsla av att man ska dölja det... jag är glad att du och många andra verkar känna igenkänning och styrka i att prata om det. Tack för dina fina ord och din omtanke / Julia ❤️

Lisa · 8 years ago
Fint och modigt att du berättar och delar med dig av din erfarenhet. Det är svårt att leva och glädjas i nuet när tankarna vandrar iväg mot något i framtiden. Ta hand om dig och din familj❤️

Julia Brukroken · 8 years ago
Spot on! Det är vad den här sommaren måste handla om. Tack för att du kommenterat så fint och ditt stöd. Vänligen Julia

bella · 8 years ago
fint skrivet och väldigt modigt. önskar er all lycka!

Emma · 8 years ago
Fint skriver Julia. Vet hur det känns. Ett missfall är så klart absolut inget att skämmas över, men vet att sådana tankar sipprar in. För mig kändes det som att man nästan inte var berättigad att sörja när det skedde tidigt. Men jag sörjde inte bara den förlorade graviditeten, utan även min längtan och mina grusade förhoppningar. Håller med om att det pratas för lite om missfall och tycker även att vården är nonchallant i sitt bemötande mot kvinnor som oroar sig för att de är mitt uppe i ett missfall. Våga tro och hoppas igen när ni är redo. Ta hand om den kärlek ni har så länge. Kram!

Linda · 8 years ago
Tack för att du delar med dig. Vi fick ett MA förra sommaren, jag fick en lätt blödning dagarna innan KUB, vi åkte in och det va helt tomt där inne! Jag blev så otroligt chockad, ledsen och kände mig så himla lurad. Jag var i vecka 12 och börjat berätta i bredare perspektiv. Vi har också fått andra riktigt tuffa besked och börjat de senaste månaderna försöka mer seriöst igen, inte samlag kraft igen sen dess. Jag blev så skakad av händelsen. Och så otroligt ledsen. Jag hade fått barn samtidigt som så många av mina vänner om den där jäkla bebisen kommit i februurari men nu är det inte ens säkert om eller när den kommer överhuvudtaget. Tänker på dig och önskad vi va i samma krets o kunde peppa varann att fan ba våga o chansa mer! Vi får nog vår nästa bebis snart. Stor stor kram!!!!

Julia Brukroken · 8 years ago
Jag vill bara ge dig all min support. Det är så likt hur första upplevelsen var. Jag blev också så chockad av att det inte fanns det lilla jag redan börjat döpa, drömma om och se en framtid med. Jag trodde inge kroppen kunde ”luras så”. Jag vill så gärna ge dig tröstande ord men vet ju att dom inte finns. Det jag önskar är att du ska slippa den här vardagsångesten jag har varje gång man går på toaletten och väntar sig blod, varje gång man ser en bebis och vill gråta, varje gång man dricker ett glas vin och oroar sig för att det ev kan vara skadligt. Jag är orolig att jag låter livet som pågå skuggas av alla tankar på något som inte blev. Jag provoceras av alla ”fånga dagen” budskap och checka personer som skriker ”onöy good vibes here” - som om livet måste platsa i ett instagram filter. Jag håller all min tro och kraft på att det såklart ska gå vägen för oss. Och Du det hade vart jätte härligt om vi hängt i samma gäng, håller med dig. Varma hälsningar / Julia

Malin · 8 years ago
Så fint skrivet!

Julia Brukroken · 8 years ago
❤️

Alex · 8 years ago
Ge inte upp bara. Tänk på att det är många steg i kroppen som ska klaffa för att det överhuvud taget ska bli en bebis. Du kan iaf bli gravid. Det är positivt. Missfallen tyder på att ngt har gått snett i "produktionen" och kroppens egna sätt att ta bort det. Det var den enda tänket som fungerade för mig. Här har det också varit några missfall men även lyckad IVF behandling. Efter 4,5 år kom lillebror och jag hade "planerat" att vi skulle ha 3 år mellan våra barn. Svårt att planera sånt... Förstår verkligen din sorg och ni känns så fina tillsammans. Tack för att du delar med dig!

Julia Brukroken · 8 years ago
Jag ska inte ge upp, bara pausa lite ❤️ Jag tänker som du säger att man får lägga ned eventuella tankar om planering och ta det som det kommer. Tack snälla för dina ord. / Julia

Fanny · 8 years ago
Det är märkligt ändå.. att jag anande vad ni hade gått igenom. En sorg som lyste igenom och som jag allt för väl kände igen och har upplevt 3 gånger. Jag har också gråtit i kudden, i bilen, i hörnet vid 4 sounds på st eriksgatan, på bussen, på pendeln till södra station, på jobbet, i duschen osv osv.. Jag fick mitt första barn enkelt och lätt och vårt andra barn som skulle komma lite sådär smidigt med 2 1/2 års mellanrum.. fick vi vänta i 3 år på. Det är svårt att sätta ord på den smärtan. Den förlamningen man känner. När uppmuntrande ord från närstående känns mer som en käftsmäll än det där tröstande lena orden som det var tänkt att det skulle vara. För man känner sig så ensam. Trots att ens man också är ledsen och närvarande så händer det ju faktiskt fysiska saker i ens kropp som blir så överväldigande. Hormoner.. att vara gravid och bli snuvad om och om igen. Och att vara tacksam, det behöver ju igen påminna en om att vara. Man är ju den mest tacksamma i hela världen för det barnet som man redan har. Men längtan.. den är stor och den är svår att bara sluta tänka på.. Vi tog faktiskt kontakt med Sofia hemmet för att prata om alternativa sätt och vi testade ivf bla för att jag vet inte.. vi ville bara testa att byta fokus. Vi visste ju att vi kunde bli gravida men det var skönt att typ bli omhändertagen. Men trots att det inte blev något lyckat försök där och vi lyckades bli gravida på egen hand och vårt andra barn fick växa sig frisk i min mage så var det skönt att de var med som ett stöd i början. När jag var rädd för ytterligare missfall. Jag äääälskar Sofia hemmet. De sa åt mig att jag skulle sluta klandra mig själv. För jag trodde att eftersom jag var så oerhört ledsen och låg så sumpade jag chanserna. ( För de hade en annan vanlig läkare sagt till mig..) Men på S.H. Sa det att alla kvinnor som kommer dit är mer eller mindre deprimerade och då skulle ju ingen av dem lyckas bli gravid om det vore så. Detta inlägg blev oerhört långt inser jag nu men.. jag ville bara säga att jag förstår. Och jag har pratat om det med andra, berättat och helt plötsligt öppnas det så många berättelser. Många som blir glada för att man delar, som också känt skam osv. Jag tror på er. Jag tror att ni kommer komma rikt belönade och starka ur det här även om det kan kännas hopplöst nu. Idag har jag ett 6 åring och en 1 åring. Inte alls som jag hade tänkt. Men så mycket bättre för oss! Jag hade kunnat skippa sorgen men jag och min man blev verkligen ett starkt team i det jobbiga och det är jag väldigt tacksam för! ❤️

Linda · 8 years ago
Det där med misslyckade tröstningar, det är så märkligt att folk inte bara kan krama om och finnas där utan försöker trösta med så himla konstiga grejer, seriöst nästan sagt upp bekantskapen med vissa när vi fick missfall. Den bästa jag fick va "ja men tänk, för 30år sen då hade man ju inte ens vetat att du va gravid, gravtesterna är ju så mkt bättre nu." Hur kan man tro att det ska hjälpa? Förövrigt va jag i vecka 12 och 3 missade mens hade nog även 80-taleskvinnan fattat vad som va i görningen. Folk.

Julia Brukroken · 8 years ago
Jag tror som sagt vi är så ovana att prata om Hr det känns och bara förhålla oss till att man måste få sörja... jag har också hört så märkliga saker där hela jag ville skrika - men det var också det som fick mig att undra. Är vi så ovana att dela med oss och stå för att det smärtar att vi bara låtsats som om allt är översebart? Det värsta var när alla sa att blödningar det kan man ha - jag hade det hela min graviditet det gick toppen bra. Ont ska man ha det är livmodern som växer etc. jag levde på hoppet trots att jag hela tiden visste att det här är inte bra- det här är fel. Kan ni inte bara bekräfta mig i att det gått åt helvete istället....

Julia Brukroken · 8 years ago
Det här är på riktigt den mest betydelsefulla ”konversation” jag haft sen det hände. Tack från hela mitt hjärta för att du delar med dig Fanny. Jag har fått höra att min kropp känner av min stress, min sorg, min vikt, min ja va fan allt. Det känns precis som du skriver som om jag anklagas för att det inte går och ju mer jag tänker på det desto mer känner jag skam , skuld och sorg. Jag önskar också att vi var i samma krets, att man kunnat stöttas när det var som värst. Tack igen för att du tog din tid och öppnade upp så. Varma kramar Julia

Fanny · 8 years ago
❤️ Tack själv för öppenhet. Man kan aldrig fullt ut veta hur det känns om man inte har gått igenom det själv, så är det bara. Därför är det skönt att få dela med andra som vet. Och ang det där med vikt.., jag har alltid varit smal och har alltid haft för lågt BIM men ALLTID regelbunden mens sen jag var 12 typ.. så då blir det rent av knäckande när någon läkare ska ”skylla” på det. Du måste äta mer, du väger för lite. Jag vet att jag åt och grät så sjukt mycket. ” Jag äter allt vad jag kan men min kropp vill ju inte gå upp i vikt!” Så sjukt.. jag började faktiskt avsky min kropp då. För att den var så dålig.. vilket också är helt sjukt. Jag fick på riktigt be mig själv om ursäkt senare när jag hade träffat en bra läkare och i stället börja hylla min kropp för allt den hade och har stått ut med. En annan sak jag tänkte på.. endometrios.. jag hade det som förvisso inte låg så att den kunde påverka missafallen men i vissa fall så kan de sitta så att det gör det. En vän till mig fick operera bort det just pga den anledningen. Du har säkert stenkoll på allt detta men jag tänkte barasäga det.. jag hade nämligen ingen aning om det själv innan mitt andra missfall. Till något helt annat.. jag älskar ert hus! Ni har verkligen fått till det så mysigt. En sjukt härlig idyll. Kram❣️

Louise · 8 years ago
har följt dig till och fran sen du var gravid och vara pojkar är nästan lika gamla. skäms nästan att jag inte ens vet om jag någonsin kommenterat här - kanske en gang? ska ändra pa det! för mig var det jättesvart att fa ettan, det tog nästan två ar, och gud jag lider med dig när jag läser din text. sen kom tvaan av sig självt oplanerat och nu har jag två, jag som länge inte ens vågade tro att det skulle bli en. i en san här situation finns det nog inget man kan säga annat än, tack för att du delar med dig. försök finna glädje i din fina familj! vi är manga läsare som haller tummarna att det ni vill gar vägen. tack för en fin blogg. stor okänd kram från mig genom skärmen. Louise

Julia Brukroken · 8 years ago
Ooooh så fint. Det känns så nära när du berättar att du funnits med även om i skuggan så länge. Jag vill bara säga tack för orden och stödet. Jag håller också tummarna. Kram

Maja · 8 years ago
Hej Julia, Starkt och modigt av dig att skriva och berätta. Vi har också haft Missed Abortion. Det var vår första graviditet och det var otroligt tufft att gå igenom. Många tankar om kan vi ens få barn och varför kan alla andra men inte vi, det mest provocerande tyckte jag var alla som berättade i vecka 6 och sen fick ett friskt barn nio månader senare. Jag saknade också mycket att ingen pratar om missfall. Tack för att u tar upp det. Lycka till framöver! Kram

Julia Brukroken · 8 years ago
Tack för dina ord. Det är befriande någonstans att ta det ur mun. Det är så starka känslor vi bär på efter ett missfall och det känns märkligt nog bara som man ska borsta av sig eländet och studsa vidare. Grattis till stor och frisk familj ❤️ Vänligen Julia

Anna Rosenholm · 8 years ago
Fint du beskriver känslan. Jag har varit med om ett misfall och det är ingen kul upplevelse, jag bara visste att det var det när blodet kom och kramperna. Sen hade vi lyckan att bli gravida direkt efter det och nu har vi 3 högt älskade barn och känns mig lycklig. Men fy att behöva gå igenom det! Skickar massa styrke kramar, ge inte upp

Julia Brukroken · 8 years ago
Tack Anna. Det känns fint att vi är många som kan dela erfarenheter och stöd ❤️

Christina · 8 years ago
Fint skrivet. Känner med dig i hela kroppen. kram till dig

Julia Brukroken · 8 years ago
Tack fina ❤️

Ingrid · 8 years ago
Så fint skrevet!

Johanna · 8 years ago
Har läst din blogg och följt dig på Instagram längre än vad jag kan minnas men har aldrig kommenterat något. Vilket iofs är väldigt dumt av mig...Jag har haft känslan av att något varit fel, en liten känsla av sorg har funnits i hur du skrivit tror jag. Men kanske it takes one to know one.. Jag kan på ett sätt förstå vad du går igenom, har aldrig varit gravid fast jag vill inget hellre. Vi har försökt i 2,5 år utan att få ett litet plus. Varje månad samma sak, hopp, ligg utan att man är sugen, hopp igen, ”känslan” av att ”den här gången tog det sig” och sen en stor besvikelse. Brukar säga att jag varit gravid en gång i månaden i över två år. ”Mår jag inte lite illa ändå?!”.. Och alla ”hjälpsamma” kommentarer, om att slappna av och tänka på annat. Inte undra på att det finns en skam och en skuld, ”är jag inte avslappnad måste det ju vara mitt fel”. Och tänka på annat... det är ju stört omöjligt. Och speciellt när alla vänner lägger upp bilder på ultraljud, pluss och växande magar. Har ju aldrig fått ett missfall, men sorgen och längtan är nog ganska lik ändå. Vi har sökt hjälp och i aug påbörjar vi ivf. Verkligen skräckblandad förtjusning. Spännande att det kanske kommer gå, skräck att det inte ska gå. Vet inte riktigt vad jag vill säga, men kanske något i stil med att du inte är ensam, vi är många därute som känner och tänker samma sak! Låt oss dela med oss, tillsammans är man mindre ensam! Stor kram fina Julia!

Julia Brukroken · 8 years ago
Men hjärtat! Jag vill bara ge dig en stor kram och en spark i rumpan av lyckoönskningar inför IVF:en. förstår att det är skräckblandad förtjusning och en stor resa för kroppen att gå igenom med allahormoner och likande. Kan tänka mig att din längtan blir nästan tortyrliknande när varje månad blir ett hopp om pluset. Jag tror inte jag kan sätta mig in i din upplevelse iom att jag faktiskt redan har barn. Det är något jag önskar alla som är värda ett föräldraskap. Nu håller jag tummar, tår och allt vad som går att det ska fästa den här ggn. Tack för din omtanke och att du tog dig tid att svara. Varma hälsningar Julia

Anna · 8 years ago
Tack för att du delar med dig. Jag har flera i min närhet som fått många missfall efter varandra, både vid andra barnet och första, och de har alla sedan fått bebis efter det. Önskar att det blir så får er också. All styrka till dig. Förstår att det känns väldigt tungt och ledsamt just nu.

Julia Brukroken · 8 years ago
Tack Anna för pepp och fina ord - det hoppas vi med :)

Klara · 8 years ago
Så fint att du delar med dig. Skickar massa styrkekramar!

Julia Brukroken · 8 years ago
Tack snälla :)

Jennifer · 8 years ago
Åh Julia. Man har liksom märkt att det har varit något. Något som man inte kunnat sätta fingret på. Ni är så fina och det är så orättvist att det ska vara så svårt för vissa personer och vissa blir gravida direkt utan att vilja ha barn ens. Tänker på er och hoppas verkligen att det tar sig snart. Det gör det❤️

Anna · 8 years ago
Tack för ditt fina och ärliga inlägg. Jag håller med dig om att detta är något vi måste prata mer om. Känner så med dig och din sorg då jag också har haft två missfall varav ett sent MA. Det är gräsligt och fullkomligt vedervärdigt. Jag kände mig lurad över en framtid som inte längre fanns och istället för att åka lyckliga från UL fick vi boka tid för skrapning och det kändes lite som att de skrapade bort delar av mitt hjärta på samma gång. Jag blev helt tom. För mig var det enda som hjälpte att bli gravid igen hur rädd jag än var. Det var först då jag kunde blicka framåt och lämna missfallen bakom mig. Idag sitter jag här med två fantastiska pojkar och jag vill bara peppa dig till att det kommer att bli bra. Jag håller tummarna för er. Stor kram till dig!

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Julia Hichens