Det är lite märkligt att skriva ett inlägg om en saknad på det här sättet. Jag behöver på något vis be om er perspektivisering redan innan jag börjar skriva. Jag vet att det bara är ett märke, jag vet att det är kopplat till yta och konsumtion men jag kommer skriva inlägget ändå. För er som provoceras av sådana inlägg , titta bort.

Ingen som är intresserad av design och mode har missat de senaste veckornas stormande kring Célines varumärkesdöd(? min åsikt) . Efter Hedi Slimanes visning kunde jag inte annat än att tänka begravning. Det finns inget märke och ingen annan designer än Phoebe Philo som så starkt påverkan min stil och uppmuntrat mig till att klä mig i plagg som är rymliga, modiga och anpassade efter kvinnokroppen. Jag uppskattar hennes design på ett nästintill personligt plan.

Nu finns inget mer Philo i Céline, inte ens appostrofen finns där. Så jag tänker att jag investerar i det som är Old Céline och vaktar det med vintagevantar framöver. Philo sitter i design karantän i två år och därefter ska det bli fantastiskt att följa hennes resa.

Här är mitt senaste klipp av #oldcéline. Ett par perfekta högklackade klassiker. Jag ska slita dom med min hälsa.

Kommer ni ihåg mitt inlägg om min dispyt med våra linnelakan? Nu har jag mött dess motsats. Det här satinlakanen från Hemtex har kraftigt förlängt min veckotid spenderat till sängs, Inte bara min utan hela familjen vägrar gå upp. Det är märkligt att jag envisats med det där sträva hårda och lite rispiga linnet så länge när dessa smörlena, svala och vackra möjligheter väntat i närmsta Hemtex butik.

Provar ett nytt ekologiskt hudvårdsmärke nu på hösten. Känns mycket lovande. Det finns många ingredienser och upplägg för hur man ska använda serien som jag gillar. En stor favorit är en snabbmask som man lägger på morgonen innan man smörjer in sig och sätter på make. Sen har tvätten en tendens att lämna en insmord men ren känsla efteråt. Till dag/nattkrämen så köpte jag ett elixir, serum man häller droppar av ned i crèmen med PHA syra. Den exfolierar under natten. Än så länge är jag så nöjd och det känns härligt att veta att allt är ekologiskt och miljömärkt.

Lixir heter märket och dom skeppar till Sverige också.

Jag får alltid något nästan propert uppstudsigt nöjt i hela kroppen när vi sticker iväg på utflykter. Det är så skönt härligt i kroppen när man är på väg någonstans som familj. På Ingarö ligger Wermdö Musteri. Vi hade tänkt ta dit några säckar äpplen och låta dem musta åt oss men väntetiden var uppe i 7 veckor eller liknande så vi nöjde oss med en skön lantlig höstpromenad och en finfika i blåsten. Det var så hög kvalité på allt där, service, fika och mat så jag kände att en rekommendation va på plats. En bra grej när det blåser är ju att man får värma varandra. Men kaffet fick vi kasta i oss.

Sälsjö Musteri på Ingarö alltså öppet lördagar

Kl 21.00 prick varje kväll slår mina ögonlock ihop i något man kan likna vid narkolepsi. Spelar ingen roll om vi har en mycket spännande, sexig eller urladdande politisk diskussion. Det spelar ingen roll om brickan är full med chark och vinet lagom tempererat, spelar ingen roll om jag sitter mitt i fakturering och tvätthög oavsett grej så somnar jag. Sen sover jag – så hårt och intensivt att jag biter mig igenom natten, en mindre bit av framtänderna lossnar i takt med att alarmklockan ringer. Jag sover hela tiden. Försöker tänka att det här är en direkt effekt av att jag tagit en del beslut i livet som jag nu verbaliserat. Jag har informerat dem som behöver bli informerade och jag har därmed lagt de mesta och flesta grubblerier, formuleringstimmar och orosmoln i bakluckan. Jag är lite på en open road so too speak.

Det här trodde jag skulle göra mig piggare, full av energi och livslust men så fel det slog. Jag vill bara sova. Så nu har vi kommit på en plan för att kunna mötas som familj i mitt nya sovande tillstånd. Vi gör massa majigt mysigt familjeaktigt då Harry är vaken sen så tar jag min egentid sovande. Alla glada!

Jag fyller också på med litteratur och doumentärer med modiga, levnadsfokuserade människor som ska ge mig ett större perspektiv på ens egen skit. Den här boken av Malin Lagerlöf är så skräckinjagande likt vårt varadgsliv (och Johns arbetsliv) minus några barn att jag tvingar mig igenom den av något morbitskäl. Hon skriver om den period som följde efter att hennes man försvann spårlöst i samband med ett rek inför en filminspelning, för att aldrig hittas igen. Om man vill gråta ut så är det här rätt hjälpmedel för det. Man känner också att man är lyckligt lottad och ska ta tillvara på all tid man har ihop (om man inte föredrar att sova då). Samt att hon fokuserar så mycket på hur man tar sig vidare ur en kris.

Sen målar vi som vanligt om i något rum. På bilden ser den här färgen i gästrummet väldigt beige ut men det är den inte, den går lite åt det gula hållet och skapar en varm och skön känlsa , om jag skulle ta och måla det sista laget så är vi nog nöjda nu (äntligen). Vi har vart hundvakt också vilket är bland det bästa som finnns. Jag tror att jag helt enkelt blir en bättre människa när jag låtsats att hunden är min. Jag går ut i alla väder, jag lagar godare kaffe, jag klär mig lite mindre upppsrtyrt och det blir så skön atmosfär runt hela huset när hunden är här.

Harry tycks som jag också kunna sova överallt – i alla fall om man erbjuder fotöljer som på Granit. dessvärre vet jag inte var vi skulle ställa den här men han behöver ingeben kvällsritual om den här flyttar in. Somnade typ bums.

För ett par veckor sedan skrev jag om att jag blivit så mycket sämre på att piffa med fredagsbuketter och nu får jag via Flowery en ny kombinerat bukett på torsdagar. Det är så roligt när någon annan tänkt ut blommorna till en, jag framstår som en mer vågad person (för att citera min vän Sofia i ämnet).

Nä men om man skulle gå å knyta sig. Hörs.

Trimtid hos Elin nu efter sommaren. Ville behålla färgen i stort sätt som den var men göra av mig med de saltstänkta topparna. Det är som om mina toppar ger upp efter 3 månader och vägrar bidra till något av den längd jag egentligen strävar efter. Jag har bestämt mig för att låta luggen växa ut (igen tänker ni, gud va hon tjatar om den där luggen) och det är ju som alla er som någonsin haft lugg ett litet evighetsprojekt. Så resultatet blev väl lite som man kunde vänta sig inget direkt våghalsigt här inte. Men Fint!

Det här med att ha vänner som blir så fint vänskapliga med varandra och samtidigt slänger in urhärligt ungar som på det tycks ha askul tillsammans. Det är fint verkligen. Jag tycker i allmänhet att det är trevligt när folk dimper in och bara blir kvar hela dagen, men då ska man ju ha ett flöde. Gärna ett flöde som man synkar in i ihop. Med det menar jag inte att det behöver vara lungt eller ordnat eller så utan bara att man är lite på samma våglängd. De här två vännerna och våra kids flyter lite i ett sånt flow. Dom bråkar lite på samma sätt, kramar och leker med lite samma ljudnivå och deras mammor kan jag gärna spendera några halvår ihop typ.

Tog mig ett unn. Dom här skorna…

Perfekta höstskon o du frågar mig, avtrubbad tå och en miniklack.

APT atelier

Om vi någon gång flyttar igen ska jag ta mig längre ut till havet. Vilken befrielse det är för själen och fysiken. I fredags tog vi oss ut till landet för att möta Knud på vägen ut. Hela natten åskade det och blixtrade i takt med det ihållande regnet. Både jag och John är löljligt förtjusta i väderväxlingar. När vi var nyförälskade så kändes det som vi valde att också bli kära i alla årstider för att det var något nytt att möta dom tillsammans. En gemensam favorit som ligger kvar är minnet av nyonljus mot asfalt i regn. Varje gång jag möter den vyn så får jag det där pirret i kroppen och minns vår första höst ihop. I alla fall så var det urhärligt. På lördagen hängde vi till på klipporna och lekte hela förmiddagen. (Vill bygga en liten hydda där och stanna typ till i dec). Söndagen blev det barnkalas igen. Harrys första förskoleskalas. GUD så pirrig och glad han var över att få bjuda hem kompisar till sig. Vi hade tur med väder och vänskap så det hela blev en toppendag. Han hade bjudit in till “kom som ett djur” det vimlade av gulliga, farliga, spännande djungelinvånare i huset. Det får ni inte se bilder på då det känns viktigt att inte fläka ut andra på internet som inte bett om det. Men ni kan säkert föreställa er gullnivån.