Nu vet jag att vi är flera som delar den känslan, att vänta när det känns förjäves. Jag vet inte om jag håller på att bli deprimerad eller om jag bara ska ge upp. Det blir inga barn. Det blir bara besvikelse varje månad. En släpande, dov, skamlig och ilskeframkallande besvikelse. Ska man helt ge upp? Många säger så- ”ge upp, sluta tänk på det- då blev jag gravid på studs”. Men jag försöker verkligen göra annat, vara i nuet och inte räkna dagar. Sen när hoppet växer får jag nästan skuldkänslor för att jag börjat hoppas igen. Men jag förstår inte vad som är fel? Jag har suttit i så många gynstolar det här året att jag mår illa vid tanken på pappersprassel under jumsken. Jag får höra samma sak- ”allt ser bra ut, men dina symptom är inte vad vi önskar.” Vad ska jag göra med det? Nu väntar jag på OP tid för att dom ska kunna gå in och titta- en gång för alla utesluta att det ligger hos mig. Eller bara konstatera att det ligger hos mig eller kanske ännu värre. Det bara är såhär – varsigod här får ni en ovisshet att leva med.

Ivf känns såklart som nästa alternativ men det är SÅ dyrt , så vansinnigt dyrt och jag är bara rädd att det ändå slutar i missfall som dessutom då försätter oss i en ekonomisk knivig sits. Vad blir det i relationen då- hur ska jag kunna ta det beslutet?

Nu är jag tre dagar sen med mensen men jag VET att jag blöder imorgon jag bara vet det. Hur orkar man hålla på såhär? Ni som också kämpar, hur gör ni?

Jag har alltid älskat att rita, teckna och skapa. Det finns något nästan inneboende i mig som får klastrofobi om jag inte får utlopp för min kreativa sida. Det är nog helt enkelt nedfött på någevis. Harry har så länge visat en rädsla för att teckna, han har utan att någon av oss på något sätt påpekat det han gjort vart mer inriktad på att saker ska bli rätt än själva nöjet i att teckna. Jag blev så förvånad då det inte påminner alls om mig (smått självupptaget kanske men..) John berättade då hur han kan få låsningar och vara väldigt resultatinriktad i sitt skapande även när ingen annan kräver det av honom. Med det sagt lämnade vi bara teckningsgrejen därhän och tänkte inte så mycket mer på det. Härom veckan hände det något vid kvällbordet, Harry har sedan sin födelsedag lärt sig skriva sitt namn och lite andra bokstäver. Han har skrivt det överallt och på allt. Sen några dagar senare började han teckna små innebörder bredvid namnet och sen rasslade det till. Nu lämnar han figurativa målningar här och där och tycks helt släppt den där oron kring måleriet. jag är så glad för hans skull då jag vet hur roligt det kan vara att gå in helt i skapandet. Nu sitter vi på kvällarna efter maten och avslutar dagen med måleri. Det är något av det mysigaste vi gjort ihop.

Så till det egentliga resonemanget. Hur medveten är man om sina projiceringar till sina barn? Känner de så väl vilka förväntningar man har på dem även om de outtalade för en själv och andra? Jag kan inte låta bli att undra om min hänfördhet kring skapande och teckning va det som gjorde det svårt för honom? Vilka reflektioner kring detta har ni?

Den här skjortan får mig att känna mig som Susan Sarandon in a good way. Den har ett sånt fall, en tyngd och glans som gör den nästintill farligt lyxig. Jag klär ned den tillsammans med stora jeans och sen upp den med pärlor igen. Vi hade middag i lördags och det här var en sån avslappnad men uppklädd variant av festklädsel. En vinnande combo helt enkelt. Skjortan hittar ni på Arket.

Vid intresse mailar ni eller sms:ar mig på [email protected] eller 0703333180.

Ni står för fraktkostnaden. Först till kvarn & kan posta i slutet av veckan.

Eller det här är förra helgen men det passar sig rätt bra då den här helgen avslutades med att jag brännskadade mig kraftigt på ben och hand. Jag får återkomma till det känner jag. Men förra helgen var det vackert väder, lugnt tempo och en massa utelek. Det är så vansinnigt vackert i Nyckelviken att vi åker dit titt som tätt. Man kan så enkelt grilla, fika, rida på ponny och promenera långt. Jag känner att jag rört på mig på tok för lite på sistone. har en hållning som inte direkt är att skryta med. Inne grävde vi fram allt som gick att skapa magiska världar med. Harry har sett Alice i underlandet och snöat in på magiska miljöer helt. Jag hade också en sådan skön Flashback till när jag inte tog av mig mina wayfayers – typ någonsin. Det kändes som att slungas 6 år tillbaka i tiden men. Satt länge på altanen och mindes de där milslånga helgerna med oändliga bruncher, horstullspromenader, gemensamma söndagsmiddagar och spontan öl häng på Babylon. Det är så nära med så långt bort på samma gång. Jag vet att jag inte skulle vilja byta tillbkaa – inte alls. Men det var lite som en tidsresa när jag drog på mig de där solisarna. Dock är jag lite gråare, lite mer urgröpt men jag gillar det. OM ni är barnfamiljer – vad saknar ni /om ni saknar något från tiden innan?

Jag har flyttat upp de små cafémöblerna på altanen nu inför frosten. Det gör att jag har ett franskt bistro häng precis utanför köksdörren. Här sitter jag gärna på helg morgonen och dricker kaffe. Det är de där magiska små vanorna som man lägger till sig som förändrar allt. Det kostade inget, det kräver inget och det är inte heller tidskrävande. Men i den lilla rutiner ligger så mycket njut och egenhet. Att jag i huvudtaget har en veranda, och till det tid att sitta och sippa kardemumma kaffe. Finns inget bättre sätt att starta helgen på. Vilka är era “helgmåsten”?

Jag var aldrig en hästtjej. Trott att det mest handlade om att mina föräldrar inte hade råd. Jag har alltid älskat stallet, känslan, dofterna och lugnet som infinner sig. Alla mina vänner som red hade ett märkligt lugn i kroppen. det fanns rim och reson i dom, det fanns rutiner och omsorg. Jag har länge funderat på om jag ska ta upp ridning på egen hand. Om jag ska lägga in det som en del av målsättningarna för mig själv. Var ska man vända sig då – någon som vet var dom tar emot en Novis som jag?

En av mina närmsta vänner äger en häst som lämpligt bor här ute på Wermdö. I helgen skulle Harry få sin första riktiga hästupplevelse. en sån som inte är att stå på kö på Skansen utan att verkligen få göra “allt”. Vi börjad med att hämta hästen i hagen, rykta krafsa, sadla och sen fick han rida i skogen en stund medens vi gick bredvid och promenerade. Det var en helt fantastik upplevelse. Harry blev frälst.

Nu blir det till att ställa honom i Ponnyridningskö också.

Kanske blir en riktig Cowboyfamilj av oss.

Ok det bästa med förra helgen var ändå att jag han röra ihop den där tryffelhonungen som jag skrev om från Eataly. Jag har numera tryffelhonungs fetisch. Charkbrickan i fredags tog helt ny höjd. Den här helgen var så helt utan planer – planlös nästintill men visade sig då fungera lite som en julkalender. Det öppnades små luckor överallt. Vi hann med att måla färdigt i gästrummet, vi fick en piedestal på plats i vardagsrummet. Harrys tågbanan fick flytta ned till ett eget rum i källaren och det blev fika en masse hemma hos alla härliga typer som bor på vår sida av bron.

Anna och jag smider lite planer men de kan jag inte riktigt dela med mig av än. Här är vi hembjudna på äppelkaka ala Johanna Bradford och kaffe alá standard. Hos Anna och Hampus får man även låna helt urgulliga favoritungar som man kan livea lite är sina egna och då ökar trivselfaktorn till tusen. Jag hade dessutom glidit runt i toffelskor från Gant och slappa jeans hela helgen för att strö på feelingen av layedback lantis.

för övrigt då? Jo men tackar som frågar, jag har nu en lista å härliga to does lista i hemmet för hösten:

• Ring sotare
• skicka in planritning
• Ring murare och få ÖPPNA SPISEN PÅ PLATS!

Ni är med mig va, får inte låta frågan gå i långbänk ett år till. Jag hör hur det sprakar runt omkring mig om jag bara blundar tillräckligt hårt.

“Förvalta” var samtalsämnet under min och Sofias senaste middag. Hur stannar man upp och förvaltar allt det där som man nu åtsakommit och förtjänat? Vad är det som gör att vi bara jäktar på och springer vidare på nästa mål? Jag läste ett citat på pinterest för ett tag sen som löd typ nått sånt här “look at youself living the goals of last year, approxiate the moment” eller något sånt klatchigt. Det fick mig att stanna upp och verkligen ifrågasätta hur jag på ett års tid förflyttat så många målsättningar in i verklighet. Har varit ganska upptagen med subtraktion, vad som tagits ifårn oss eller misslyckats. Nu måste jag väl rimligen börja titta på vad vi adderat. Och sen ge oss en tid att landa i det, uppskatta det och inte sträva efter något annat. Är det här enbart en personlighetstyp och drag elle rhänger det ihop med hela instagram och pinterest kulturen. Är vi helt uppbunda i nyhetens behag och förbättring som kopplat till förnyelse?

Förutom att vara sådär som man är med sin bästais allmänt grubblande. Så gick vi runt på Nk och luktade på doftljus tills min näsa var vit. Passade på att äta på Eataly (typ sist på bollen som vanligt) det var gott och mysigt. Dom serverade Burrata med tryffelhonung och jag vet vad jag ska hem och röra ihop till helgen. Nu vet alla vad ni får i julklapp av mig.