I torsdags plingade det på dörren och jag fick ett fantastiskt blombud. Först trodde jag att det var John och arr han var allmänt jätteskön och härlig för stt han var ute med en killkompis och drack öl. Sen insåg jag att så är nog inte fallet iom att han var superseg på att ta emot tacksamheten och verkade mest beklämd att det kommit så stora och väldoftande blommor till mig med ett hjärta på kortet. Sen utgick jag då ifrån att det antingen va en hemlig beundrare eller Flowery själva som vart lite ängel i veckan och bjudit på vardagsunn. Iom att ingen trätt fram än så går jag på det senare alternativet.

Blev väldigt sugen på att skaffa blomtjänst iom hur huset sen doftat av den där röda italienska lilla blomman – känns som en blandning av mimosa och ros. Tack vem du än va som använde Flowery för att göra mig lycklig och få mig att känna mig uppmärksammad.

Den här hösten handlar om att försöka hitta glädjen i vardagen. Att göra mer av det vi blir så glada av och mindre av det som bara är brus. Jag älskar att titta och inspireras av design, konst och smarta inredningslösningar. Det gör att jag på riktigt ser Pinterest som ett andnings och vattenhål. Att få koka en kopp kaffe, lägga mig ensam i punchverandan och pinna loss är en sådan härlig uppstart på helgen.

Jag har fått en härlig förfrågan från en god vän om jag kan tänka mig att plocka fram ett styleingförslag till deras nya lägenhet och jag svarade genast ja. Nu behandlar jag uppgiften som om jag startat ett nytt eget företag. Jag gör keynote presentationer, klipper ihop moodbpards och lånar hem förgprover. Jag längtar så tills jag får presentera upplägget för henne och ser fram emot feedbacken. Har jag träffat rätt nerv, lyckats fånga ”dem” men även överaska och främst inte skapat ett till dussinhem?

Blir så sugen och avis på de som får jobba med sånt här jämt. Vilken livsdröm.

Nu får ni ju inte ta del av det jag plockat ihop till henne såklart men det finns så mycket att inspireras på nätet nu, exempelvis det här.

Jag vet inte om jag hade en mer trollpackelook än tweed indeed men jag har helt förälskat mig i min nya hundtandsmönstrade kavaj. Den är lätt insydd I bröstet så den får den där Balenziaga looken också. Jag tror jag har letat i flera år efter en som känns helt rätt – därav jag sålt ett par här på bloggen som inte vart 100%. Men nu har jag en livskamrat.

Jag tänker på den där tiden då min mamma jobbade på PUB – då såg hon ut såhär nästan dagligen. Hon hade ibland ett sammatsstoppat diadem och ett par svarta cowboystövlar I upputsat läder till. Jag minns att jag tyckte hon var finaste i världen. Det är nog den känslan jag försöker eftersträva.

Gillar ni den klassiska stilen eller blir det lite tant tycker ni?

I veckan tog jag mig tillfället att titta på första avsnittet av Mia Skäringers serie på Svts vid namn Kroppshets. Jag tvekar alltid lite extra när jag ska titta på program om ätstörnnigar och kroppsfokus , då jag själv spenderat minst 10 år in och ut ur både instutioner, terapisoffor och seminarium kopplade till just frågan – kropp.

Jag var 11 år när jag blev medveten om att andra vuxna runtomkring mig (som sade sig vilja mitt bästa) kommenterade mängden jag åt. Jag var 11 när jag blev varse att man jämförde mig gentemot mina syskon och deras fysik – publikt. Jag var 11 när mina föräldrar skilde sig och när livet kändes rotlöst. Jag var 25 när jag första gången hittade mark igen.

Jag var 13 när jag slutade äta – först som ett led i en intensiv sommar där moppar, kyssar och folköl blev substitut för allt men sen för att jag märke att det försatte mig i ett annat sinnestillstånd när jag var hungrig. Jag kände mig konstant i en kamp som jag själv kunde kontrollera. Jag kunde styra utfallet och upplevelsen helt och fullt. Ingen annan påverkade hur resultatet föll ut. Jag blev snabbt svårt ätstörd. Det känns alltid svårt att benämna det som ätstörning då det inte på något sätt hade med mat att göra, med det var precis så att det samtidigt hade allt med mat att göra.

Jag avstod bara till en början, avstod och gick in i min sorg. Många år har jag brottats med vad sorgen berodde på, vad var kärnan till att skaffa sig ett problem som kom att sluka allt. Vad gjorde att jag behövde bestraffa och skuldbelägga mig själv på det sättet. Varför var självhatet enormt och kritiken gentemot det som jag nu ser tillbaka på som en genialiskt, kulturellt besinnad, snabbtänkt och vacker tjej så överväldigande? Varför kunde jag inte ge mig själv chansen att vara lycklig och vad var hålet som fyllde mitt inre ett resultat av? Idag vet jag ju allt om det där hålet och jag kan också förstå exakt varför det lede till alla de där självdestruktiva besluten som kantade min vardag. Men då – då var allt som en fälla. Ett mantra och en självuppfyllande profetia.

Jag hade behövt bli behandla bättre. Punkt. Jag hade behövt bli hållen, vaggad, tröstad och respekterad. Jag hade behövt vuxna som orkade och förmådde mer. Jag hade kanske behövt en plats, ett rot, ett rum som inte flyttades runt mellan vindar, delade sovrum, öppna dörrar eller nya sambobyten. Men främst hade jag behövt bli lyssnad på och inte lämnad.

Den rädslan över att bli lämnad finns fortfarande kvar även om den ter sig på annat sätt idag. Jag vet också att jag klarar mig på egen hand och att jag är kapabel till att bekräfta mig själv.

När jag var 17 år blev jag  inskriven på Serafen i sthlm som arbetar med att kognitivt behandla ätstörningar på ett relationsbaserat sätt , då så vände det. Jag hann bara gå där i något år innan min terapeut Berit (älskar henne fortfarande som en släkting) skrev ut mig. Hon sa att jag redan visste allt, redan hade alla metoder och lösningar klarar för mig. Jag var smart, jag var fin, jag var medveten – jag var bara tvungen att använda mig av de kompetenserna precis så sa hon annars skulle jag ta död på mig själv. Det viktigaste var att hon bekräftade också att jag hade blivt behandlad som skit, att det som hänt inte skulle ha fått hända och att det är okej att sörja det – men man måste bestämma om man ska vara kvar i det där och av vilken anledning.

Igår när jag såg Mia skäringers program tänkte jag på hur likt mitt beteende mönstret av återkommande självskadebeteenden var hennes då hon beskrev sina val av relationer, flackighet och självmedicinering.  Jag hajade också till på det där med att folk runtomkring reagerade så mycket snabbare än de som stod en närmst. Det är alltid svårt att tänka tillbaka på de där åren – för jag hatar dem, skäms över dem, vill ofta göra om dom. Ibland önskar jag att mitt liv kunnat varit snällare de där åren för att så mycket gick förlorat men samtidgt blev jag snabbt kvitt det när jag blev kvitt. Och på något sätt har det där format mig till en person som vet att jag vill arbeta med människor, vill hjälpa och också lyssna till de runt omkring mig med hela min uppmärksamhet. Jag har fortfarande en personlighet där jag stävar högt, lätt att göra mig själv besviken men jag vet mit värde idag. Jag tar ofta på mig skulden för sådant som borde ligga hos andra och jag bli obekväm om jag inte gör alla till lags. Jag tycker genuint jätte bra om min kropp nu, förutom när den sviker mig fysiskt. Jag har inte någon hangup kvar på mat, vilket i de där åren kändes som en omöjlighet.

Jag önskar att vi vågade tala om det här på ett sätt som inte handlar om chiagröt, mindfulness och allt det där. Jag ser att så många fördålda ätstörningar lurar bakom de här kommentarerna om smoothieluncher och kolhydratsdieter. Jag blir så illa berörd när vi vid varje tjejmiddag måste avhandla hur vi ser ut som en bedömingsplattform – men vi gör det med glimten i ögat, med den ursäktande skrattet som lurar. Det är sällan någon säger- Jag har så svårt med min självkänsla just nu, jag söker bekräftelsen via instagram och mina tillfälliga kontakter och vill bli modellsmal för på så sätt känner jag mig mera värd, mera lyckad. Det är kanske som Mia säger att vi ska sluta prata om det, lägga energi på det etc.

Men jag tror jag mer eftersöker en grunddisskussion med varandra om hur vi kan bygga barriärer över det som är kärnan. Hur kan vi hjälpa varandra attt känna att vi duger?

Kram

Höstrusk är ju en härlig grej hörni. Här kommer mina tips på höstkappor och kavajer att linda in sig I. Manchesterrock – Zara. Pilékappa I vitt  – H&M. Manchester Kavaj Getzus, rutig Kappa från Mango och blå skepparkavaj från H&M premium.

Så nu har han fyllt fyra år. Det är precis så som mina föräldrar och syskon beskrivit det när ens barn blir äldre. Det säger vips samtidigt som jag minns doften av nyfödd som att det vore igår. Jag har tittat igenom fotoalbumen från när Harry var liten, jag har sett en uppsjö klipp från när han lärde sig gå. Jag har skrattat år bilder från när vi pottränat och hur jag glomig och hålögd gick upp 04.45 de första två åren. Jag ser honom nu, hur han är en mix av allt som är John och Jag å så Harry då och det är just det där som “bara” är Harry som är mest faccinerande. Hur han kan leka med orden på det mest fantastiska sätt, förhandla med kropp och ton och ögonblink så att jag smälter. Hur han vägrar att sjunga men älskar music, hur han läser bokstäver och skriver men får som en frysande paralyserande kropp när han ska teckna. Om man inte startat tillsammans med pennan I hand. Det där gäller så mycket med honom att man ska göra tillsammans. Att man ska sitta nära, hålla handen, klappa kinder och laga mat. Jag är så oerhört stolt over vilken person han blivit, hur han utvecklas och vad han berättar. Jag är så glad over att han är min son, min vän och mitt allt. Skulle gärna ha 3 till. Grattis Harry 4 år.

Vi firade med släkt och familj hemma hos oss I helgen och det kändes som om alla fick sitt. Lite ost, lite soppa, massa tårta och massa kaffe. All is well..

Jag har skaffat mig en plagg jag sedan urminnes tider ratat. Jag har till och med ett festskämt baserat på modellen. Men jag har helt omvärderat min åsikt när det kommer just till den här. Det är Boleron, eller är det här en Bolero ens? Måste den vara kortare för att riktigt klassas som en Bolero? I vilket fall så har jag vart kär I den sen jag såg första lanseringsbilden på nätet och nu är den min. Det visade sig dock att den inte var helt lättklädd. Men jag ska försöka använda den flitigt nu fram till höstkylan slår in. Kanske kan jag också ha den med lite tunnare ull underställ och kostymbyxa till hösten.

Boleron kommer från Dagmar och finns I butik nu.

Förra helgen var så blandad känslomässigt att det gick nästan sjögång hemma hos oss. Vi satt uppe halva natten på fredagen och pratade om valet. Jag hade ont I magen och kunde inte riktigt släppa känslan av att det är en fiction allt som händer runt omkring oss I världen, kanske är det för att vi lever så priveligerat att det är svårt att se var missnöjet kommer ifrån, svårt att förstå hatet och självuppfyllande uppdelningsidéer.

På Lördagen gjorde vi annat än att prata politik och tog vi oss ut till Artipelag, drog in havsluft och konst (samt tre bakelser I timmen) om man inte besökt Artipelag av konstnärliga anledningar så kan man göra det enkom för bakverken. Sen spenderade vi (som numera standard för mig) tre timmar I blomstergården och handlade höstplantor och ett päronträd.  Vi bestämde I våras att planetara ett minnesträd då en av våra närmsta gick bort, det blev så fint och minnesvärt att ha något som växer och frodas att tänka tillbaka på alla fina stunder vid.

På söndagen röstade vi och träffade grannar vid vallokalen som gjorde att hela projketet kändes mindre hjärtetungt. Harry fick följa med och lära sig hur man gör. Hoppas ni hade en fin helg och att det kan bli någon tydligare ordning här framöver bade I regieringen och I människors empatiska hjärteutrymme. Vill se ett varmare och  rödare samhälle.

Jag har länge letat efter ett nytt ställe att träna på. När vi bodde i stan så förstod jag efter en massa hoppande mellan träningsanläggningar och pass att jag inte skulle bli en såndär som gillar soulcyckling eller boxersize. Jag har försökt bli en “joggare” och tränga in mig i en mall av förortsmedelklass jobbare som bara älskar det. Men jag gör ju inte det, jag älskar det inte alls. Så nu har jag bestämt mig. jag plockar helt bort joggen – den får någon annan hålla på med. Istället har jag letat med lykta efter ett yoga eller pilatseställe som skall ersätta min favorit på Mariatorget. Nu har jag provat två nya lokaler i Nacka som jag helt förälskat mig i. Den ena ligger vid havet i Gustavsbergs hamnen och är den vackraste yogalokalen jag någonsin sett. En stor pelarsal med utsikt över hamnen. Den andra är en superfrächt ställe uppe i nybyggda Tollare. Jag kan varmt rekomendera båda ställerna då ledare och pass var av hög kvalité och det kändes som om det fans en omsorg över alla som kom och hur miljön var uppbyggd.

Nu ska jag bara ta mig tiden att fortsätta gå.

Tollare : YogiYogini

Gustavsberg: Värmdö Yoga Center.

Författardrömmen. Hörom kvällen så såg jag och John en fin och drama, feelgood välproducerad New York film. Det blir så tydligt när jag ser den där skylinen att jag bara måste dit. Jag får som en kropplig förnimelse om att det är där jag egentligen hör hemma. Att jag blivit stadsadopterad av Stockholm och det är bara så att ingen informerat mig om att så är fallet med risk för att traumatisera mig. Jag vill bara leva I visionen om att I New York är det alltid host, jag kan ha mina manchesterbyxor varje dag varvat med någon sval blus och känna vinden innanför flare:en I benet. Jag tror också att jag måste vart jätte snuskigt rik så att jag egentligen inte behöver uppehålla mig med annat än att läsa, skriva, fika och promenera någon stor hund runt I området. Jag intalar mig själv att jag har utsikt från köket in på någon bakgård där jag odlar, yogar coh vallar småbarn om vartannat. Men främst så är det stöigt, lite dammigt och böcker överallt. Den här leva som en författare drömmen – var kommer den ifrån? Jag tror jag kan övertala  john om att vi siktar in oss på att bli bedragare så vi kan lura någon världsorning I att det är där vi ska va, det är så vi ska leva ohc sen är det bra med det. Eventuellt kanske längtet skulle kunna stillas om vi gjorde den där omtalade weekendresan till NY som vi pratat om så länge. Kanske ska börja där innan jag staratar upp mitt förfalskande av personbevis I ren Mr talented Ripley anda.

Filmen hette iallafall Only living boy in new York coh finns att hyra på de gamla vanliga streamingsidorna. Bra hösttips