Kolla vad jag hittade på en spårvagnshållplats! Min man och Petski.

Ni vet den där osäkerheten som ibland kommer över en när man ska hämta sitt barn på dagis och samtliga ungar är blonda och knappt en meter höga? Man plockar på måfå upp en och går hem med vad som med största sannolikhet bär ens gener.

Häromdan slaktade Magnus ett får och det ledde till att vi pratade om kött i den senaste podcasten. Podcasten finns nu förresten också på Itunes. Peppe och Magnus förspel.

Förresten, rubriken: Barnvänliga restauranger i Helsingfors får pris som den tråkigste rubrik under de snart sex år jag bloggat. Statligt, byråkratiskt, informativt och grått. Skulle den här rubriken vara en stadsdel skulle den vara Böle.

Påminn mig nu igenom om vad som händer mellan den 16 september och den 25 november och absolut måste puffas i Papper. Jag hittar inte inlägget där jag senast frågade er och håller nu på att samla ihop evenemangen.

Jag lovade rekommendera restauranger som lämpar sig för en ettåring med föräldrar eller tvärtom, men kom inte på någon specifik annat än Moko på Styrmansgatan och det är mer frukost och lunch. Bali Hai har barnstolar vill jag minnas och Lupolo på Rödbergsgatan. Kanske Rafla och Coronita på Annegatan. Också mera lunch.

Om man går ut för romantisk middag utan ettåring rekommenderar jag för övrigt Atelje Finne på Arkadiagatan. Sjukt bra mat och service och mysig stämning.

Men hörni, vilka är era bästa restaurangtips, säg lunch, om man har ett litet barn med sig? Alla städer räknas.

Jag är en usel mammabloggare som aldrig publicerar bilder på vårt barn. Ni kanske får för er att jag inte älskar honom längre. Nå, i så fall har ni fel. Jag känner fortfarande stor kärlek för det här akrobatbarnet.

I morse åt jag frukost med en polare och kom in på det familjära temat att jobba för mycket. Min väninna (som är superchef, föreläser och deltar i en massa annat vid sidan om jobbet) konstaterade att hon antagligen jobbar för mycket och ibland balanserar på gränsen till utbrändhet för att  hennes självbild är sån. Hon är något av en perfektionist som vägrar att slacka.

Resten av dagen funderade jag på det där med självbild. Hur vi lätt bygger upp en bild av oss själva som litelite snyggare, smartare, effektivare, framgångsrikare och roligare än vad vi kanske är i verkligheten. Sedan är vi tvungna att leva upp till våra egna förväntningar och kanske till och med andras ifall vi varit noga med att blogga om hur bra vi är.

Lägger man dessutom till förebildsförväntan, att vi dessutom ska gå omkring och vara goda förebilder hela tiden, kan det bli så tungt att man knappt orkar andas.

Eller är det kanske det bara är jag. Vad vet jag. Hur är er självbild?


Nu slog det mig att det kanske ändå är bättre att tro att man är en lite finare version av sig själv än det motsatta. Att gå omkring och tycka att man är dålig måste vara ännu mer knäckande.

Synd förresten att jag skrev om självbild här, annars kunde jag kanske säga nåt smart om temat onsdagens diskussion i Radio Vega och låta som om jag just kom på det.

Ni har väl inte missat att Basse sprutar ur sig opassande serier?

Min goda vän Hanna har uppfunnit en ny superhjälte, nämligen Extemporekvinnan! Istället för att boka in träffar flera veckor i förväg hör Extemporekvinnan av sig kvällen före eller bara nån timme innan hon är sugen på lunch eller kaffe eller bara sällskap. Mycket befriande om man är en människa som får ångest av att ha en full kalender.