I går bjöd vi på middag och efter att Magnus berättat en fasansfullt lång historia om hur han och jag simmade in i en kolmörk grotta i Thailand och dödsskräcken som påföljde detta övergick sällskapet till att tala om tv-vanor. Vi kom fram till att ingen av av oss någonsin bänkar sig framför tv:n för att se ett program*. Jag läser visserligen ofta om tv-program som ska visas, men tittar aldrig på dem. Karin och Mango har inte ägt en tv på fem-sex år.


Vi var ense om att tv som medium kommer att förändras och att de finländska kanalerna borde skärpa sig när det kommer till webbaserad tv. Karin påpekade att det ännu för ett år sedan inte gick att se på den ena kommersiella kanalens webbtv om man använde Mac. Jag tycker att till exempel SvtPlay lyckats bra med sin webbtjänst och skulle gärna betala nån tia i månaden för premiumtv med filmer och tv-serier att se när det passar mig.

Vi talade också mycket om långa, djuplodande diskussioner där man faktiskt lär sig något, både som tv, men också i radio eller podcastform. Eftersom man nuförtiden kan hitta information om nästan vem och vad som helst på nätet är det egentligen ganska ointressant med treminuters kändissnack. Ska man välja ett program är det viktigt att de diskussioner som man följer medför nåt slags mervärde. Och att redaktören verkligen förberett intervjun ordentligt.

 Eller ni kanske tycker nåt helt annat?




*eller de två senaste måndagarna har vi faktiskt bänkat oss framför Annes och Hannahs talkshow, men det är ett undantag.

Och gissa vad vi åt i går?

Jag ska tala om Matens Pris i tisdagens bokklubb i Min Morgon. Journalisterna bakom den skriver en hel del om köttindustrins intressen i att vi äter mycket proteiner och lite kolhydrater och hur katastrofalt det är för miljön. Samtidigt prisar massor av människor LCHF. Det är nästan som de funnit Gud.

Nu undrar jag om ni har koll: finns det ett ekologiskt hållbart sätt att leva enligt den här dieten?

EDIT: ja det var förresten Muffins som skrev så fint om LCHF som fick mig att fundera på det här.

Jag tror att det var under bokträffen hemma hos mig för några veckor sedan som Mia berättade om en chef som tyckte att man bara ska påpeka om någonting kan förbättras eller är rent av fel. Feedback för ett väl utfört jobb är onödigt eftersom det är det självklara. Att man utför sitt jobb perfekt alltså.

I Tidningen Vi (eller var det kanske Modern Psykologi) läste jag om en skrivkurs där deltagarna bara fick positiv kritik. Kursledaren hade kommit fram till att folk utvecklades till bättre skribenter om man ignorerade det som var mindre bra och fokuserade på det som verkligen lyckats i texten.

På de arbetsplatser jag haft tycker jag ofta att jag saknat feedback. Det är svårt att utvecklas och bli bättre om man aldrig blir utvärderad. Jag håller ändå hårt på att ge positiv feedback. Folk som känner sig bra blir mer motiverade och anstränger sig ytterligare för att få ännu mer bra respons.

Det här är ju inte riktigt den traditionellt finska modellen där chefen slår näven i bordet och berättar om sakernas tillstånd. Men det kanske just för att folk är så svältfödda på komplimanger och bra feedback som det är så effektivt. 

Själv hade jag klätt mig i skolinspirerad stil. Hoppas att ni uppmärksammade den klassiska bloggrubriken förresten.

Nonchalant lutar jag mig mot en flygel och blickar ut.

Lade märke till att Uggs och Converse är stort bland högstadieflickor.

Med mina varma, vita Tretorns var jag med andra ord så ute. Alltså SÅ ute.

I dag höll Magnus en liten föreläsning om språk i min gamla skola Svenska normallyceum. Jag hängde med som frivillig publik och lade märke till några skillnader mellan oss som föreläsare.

Så här ser sällan salarna ut där jag föreläser.

Vanligtvis värmer jag inte upp med en dans.

Och jag inleder aldrig föreläsningen med att rusa igenom salen.

Inte heller hight 5-ar jag publiken på vägen upp på scenen.

Jag ber aldrig publiken hålla käften.

Och sällan springer jag ner i publiken för att tacka dem för bra frågor.

Här en intressant text om uttrycket politiskt korrekt.

"Uttrycket PK är ett effektivt sätt att tysta alla vars åsikter man inte gillar, den som har stämplats som PK är någon vars åsikt man inte behöver lyssna på. Risken finns att vi får en utveckling som den i England, där man hellre är en empatilös sexistisk idiot än någon som kallas politisk,"

Om ni inte ännu gjort det tycker jag att ni ska läsa Philip Teirs novellsamling Akta dig för att färdas alltför fort. Nu tänker ni kanske: "Åh noveller! Orka, ska man läsa så läser man en hederlig roman!" men sini, där har ni fel. Philips bok är mycket underhållande. Den innehåller bland annat en lista på vad man är rädd för:

8. Rädsla för att äta ostron. 
15. Rädsla för att gå med i en Hem & skola-förening och tvingas socialisera med andra föräldrar.
28. Rädsla för att ens mamma ska läsa ens dagbok.
44. Rädsla för att en dag vara tvungen att uttala ordet "Papiermaché"
52. Rädsla för gruppen Kiss.
63. Rädsla för långa kvinnor.
91. Rädlsa för att i misstag ha skickat mail till den person man pratat skit om.

När jag föreläser om sociala medier brukar jag säga att man ska komma ihåg att internet är evigt och påminna sig själv om att alla läser det man skriver.

Orsaken till att det är lite tyst här på bloggen är att jag har absurt mycket att göra, att det känns så vemodigt att Papper läggs ner och att jag inte bara tänker snälla och inspirerande tankar just nu.