Kolla! Någon har grundat en Länge leve Papper-Facebookgrupp. Jag är mycket rörd och mycket glad.

I morse träffade jag Karin samt min gamla vän, Pappers grundare och forna chefredaktör Calle över en kopp morgonkaffe. Första gången Karin, Calle och jag satt och drack kaffe tillsammans var jag säker på att Karin hatade mig för att jag skulle ersätta Calle som hon egentligen var djupt förälskad i.

Senare visade det sig att jag tolkat situationen fel och Karin bara led av vanlig spysjuka just den dagen.

När jag svettig cyklade hem stod det en bil och väntade på mig utanför vår port. Det visade sig vara en representant från Polarn & Pyret som ville räcka över en födelsedagstårta eftersom P&P; fyller 35 i år.

Nu undrar jag. Håller sig den här tårtan till lördagen eller måste vi äta upp den genast?

I går gästade jag Yle för att prata om den tråkiga nyheten om Pappers nedläggning. Jag blev bland annat intervjuad av Kulturtimmen som ställde genomtänkta och kloka frågor och det kändes som om journalisten verkligen var intresserad av vad jag hade att säga. I motsats till att bara snoka fram nån slags sensation.

På min andra blogg Alfamamman pratades det om Halloweenkostymer och om hur många unga damer väljer att klä ut sig till prinsessor så fort chansen ges. Varofrån kommer egentligen den här längtan efter att vara just en prinsessa? Från sagoböckerna? Barbie? Föräldrars förväntningar på sina små prinsessor? Från transvestiterna?

Att vara prinsessa på riktigt verkar ju skitjobbigt. Aldrig få vara ifred. Inte få välja sitt yrke och knappt sin partner själv. Okej att man är rik, men hur mycket glädje har man av pengarna då man måste resa land och rike runt för att klippa band, sjösätta fartyg och vara artigt trevlig på olika sorters banketter. Prinsesslivet verkar lite passivt och mycket ofritt.

Och medan ni halvegat i soffan och slösurfat har jag fotat badande barn.

Anne skriver om sin hatkärlek till damtidningar och jag känner igen mig. Jag önskar att jag var en typ som bara läste Filter, Huli, Språktidningen och Bang, men jag läser också Elle, Damernas Värld, Olivia, och Trendi. De är så lockande och glassiga och vackra att bläddra, men jag blir alltid sugen på att köpa grejer och klädesplagg jag egentligen inte alls är så sugen på att äga. Lite bakis efter att ha läst dem. Och det känns alltid som om jag läst samma tidning förut.

Förresten, varför motsvarar herrtidning inte damtidning?

Under bokmässan hade jag äran att sitta i samma panel som Sara Jungersten, Jolin Slotte och Marcus Prest. Vi pratade mest om litteratur, men kom kort in på Facebook. Någon menade att Facebook är en skyt- eller rekalmfabrik där man gör sitt bästa för att marknadsföra sig själv och att det skapar stress inför det perfekta livet.

Själv är jag en typ som nästan aldrig uppdaterar min status. En klassisk smygläsare. Dessutom har jag svårt att ta skrytiga statusppdateringar på allvar. Magnus konstaterade att folk kanske inte alls skryter, utan snarare informerar sina vänner om att de sprungit långt, lagat god mat eller befinner sig på semester. På FB är det ju uteslutande ens vänner man har kontakt med. Inte som på bloggen eler twitter.

På sistone har jag mest använt Facebook för att skapa grupper och sidor och på så sätt ha möjlighet att kommunicera med människor som är direkt intresserade av vad jag har på hjärtat. FBs stora fördel är att nästan alla faktiskt finns där.

Tankar på det här? Hur använder ni Fejsarn?

I söndags firade vi Vidars kusin Astrid som fyllde ett år. Nedan några festdeltagare.

Födelsedagsbarnet och Pyret.

Snygg-Pia.

Maggan.

Tårtan.

Vill nån av er gå på premiären till Lilla Teaterns Omaka Par och sedan blogga om det på Teaterbloggen? Maila mig i så fall.