Stockmann har tydligen läst bloggen och blivit inspirerade av vår lampa. Fast deras är i svart.

För er som för noggranna anteckningar över hur långt jag joggar kan jag berätta att det i dag blev 8,6 kilometer i höststorm och horisontellt regn.

De sista fyra-femhundrametrarna längs med Fabriks- och Styrmansgatan brukar jag spurta allt vad jag kan och farbröderna som står utanför Nerone och röker ser alltid lika imponerade ut när jag passerar dem. Föga vet de att mitt tempo vanligtvis är en tiondel av det jag presterar framför dem. Låt oss ändå hålla dem i ovisshet.

Så här såg jag ut 2008. Dags att köra pannlugg igen kanske.

I somras lyssnade jag flitigt på Johanna Koljonens radioprogram Jättestora frågor. Programmets sista vecka i etern handlade om döden, vår relation till döden, vad som händer med ens kropp när man dör, om varför vi inte vill acceptera döden som faktum, om Harry Potter och om begravningsmat. Koljonen berättade bland annat om den amerikanska sjuksköterskan Bonnie Ware som jobbat med palliativ vård (för er som inte har google till hands just nu: pallativ vård betyder vård av den döende människan) och som skrivit en bok om vad folk på sin dödsbädd ångrar mest. Det visade sig att nästan alla ångrade ungefär samma saker.

Det som döende människor mest av allt grämde sig över var att de inte levt sina liv som de själva önskat. Istället hade de böjt sig efter vad de trodde var andra människors förväntningar. På andra plats ångrade man sig över att ha jobbat så mycket (det här gällde precis alla manliga patienter och en stor del av de kvinnliga). På tredje plats ångrade folk att de inte haft mod nog att uttrycka sina känslor. De önskade att de konfronterat människor de var arga på och att de uttryckt sin kärlek tydligare för andra. På fjärde plats ångrade man att man inte upprätthållit vänskapen med goda vänner och på femte och sista plats att man inte tillåtit sig själv att vara lycklig. Enligt Ware är folk så rädda för förändring att de hellre stannar i en livssituation som inte är särskilt bra, än går vidare och tar ansvar för sin egen lycka.

Själv har jag aldrig legat inför döden, eller ens fått råd av någon som är på väg att ta ner skylten. Jag kan därför inte bjuda på några slående livsvisdomar. Mitt eget bästa och ödmjuka råd är ändå att lyssna på magkänslan och komma ihåg att det mesta man vill göra faktiskt är möjligt. Själv har jag insett det först på sistone. Om man börjar med att frigöra sig från att rutinartat göra precis som alla andra har man kommit en bra bit på vägen.

Det här numret av Papper är fullt av folk som röjt sina egna stigar, struntat i inbillade eller verkliga förväntningar och gjort som de själva vill. Vi skriver om nya sätt att skicka in en arbetsansökan, om att säga upp sig och skapa sitt eget jobb, om att välja ett yrke som gör att man jobbar då alla andra är lediga, om att misslyckas, försöka igen och till slut lyckas. Temat i höstens Papper är företagsamhet och att göra sina egna val. Vi kommer alla att döden dö en dag, men fram tills dess kan vi i alla fall leva våra egna liv. Allt annat är slöseri med just livet.

Jag ber föresten om ursäkt för att rubriken på den här ledaren påminner om titeln på ett Kent-album, det är inte meningen att vilseleda er Jocke Berg-fans.

I morse var en av de där morgnarna då barnet vaknar klockan sju och börjar dagen med att ringa upp alla på H i min telefon.

Astrid tog superfina bilder igår.

Sorgesamt dricker jag en mojito.

Och vilken mojito Pueblo bjöd på! Kanske stans godaste.

Vi hade några bord till vårt förfogande.

Den legendariska Janne Stramg dök också upp.

Skinka och Malin.

Smilla sörjde med oss i vittvin.

Steffen var stilig och ledsen.

Som vanligt berättar jag här en mycket intressant historia.

Michaela modebloggar.

Ungefär så här ser det ut på Pueblo.

Smilla.

< tbody>

Puva jobbade lite, sörjde lite.

Grafiker-Jim, Tommix och Karin.

Läs Tommix blogg, den är rolig.

Karin och Mango var naturligtvis med.

Skinka

och fotografen herself

Vad är grejen med alla stollar som surfar på Hbl.fi? Läs nu bara den här uppenbart störda individen som kommenterar på Alfamman. Jag orkar inte ens radera.

Grafiker-Jim tipsade mig om en mycket användbar sida. Is it raining in Helsinki?

Linnchester tyckte att jag skulle publicera några gamla pärmfavoriter. Här kommer den första.

En av mina äldsta vänner Anders dök upp med en ask plåster som han hjälpsamt limmade på min arm. "Som plåster på såret" konstaterade han pragmatiskt. Det var gulligt då, men gjorde fasansfullt ont när jag slet av dem några timmar senare.

För den som vill se fler bilder bjuder på Papper och Radio Extrem på bildspel.

Stal bilden av Fager Dam. Observera musklerna på den sista!

Tack alla ni som kom med era kondoleanser i går! Begravningen skulle inte ha varit lika rolig utan er. Jag lägger upp bilder så fort Karin och Astrid bloggar och jag kan stjäla material från dem.

För övrigt ska jag i dag tala om den här boken i Boktid. Jag är hes och pikulite bakis. Håll tummarna för att jag kommer att låta intellektuell och lite sexig istället för efterbliven och bakis.