Om ni vill beklaga sorgen ni välkomna till Bar Pueblo på Eriksgatan i kväll runt 18. Vi är där hela kvällen och sörjer Pappers bortgång.

En bild från en annan begravning.

Okej, svara ärligt. Vidar kommer snart att behöva en vinteroverall och jag har varken kunskap, koll eller åsikt när det kommer till barnkläder. Vad skulle ni rekommendera?

Basse bloggar om hissångest och att mycket upptaget pilla på sin telefon för att undvika olustiga sociala situationer. Jag kan avslöja att jag nuförtiden är snabbare än min egen skugga när det kommer att slita fram telefonen.

Jag har alltid tänkt publicera mina ledare på bloggen, men glömt bort det. Nå bättre sent än aldrig. Här har ni:

Auf wiedersehen!

Pappers ägare har beslutat att tidningen är för dyr i drift och lägger därför ner den. Det är fruktansvärt trist. Det tråkigaste är att det just nu inte finns något bättre och roligare magasin som ersätter Papper. Det är bara slut. Pappers nedläggning innebär att en liten del av den finlandssvenska popkulturen försvinner. Tidningens upplaga har pendlat mellan 40 000-130 000 exemplar. Som störst har Papper varit större än Kyrkpressen och därmed den största tidningen på svenska i Finland.

Papper har också varit en plattform för oetablerade finlandssvenska skribenter, fotografer och illustratörer att få synlighet och ofta en fot in i branschen. Dessutom har vi nått ut till en finskspråkig publik. Tidningen har delats ut i några hundra finskspråkiga gymnasier och en läsarundersökning för några år sedan visade att 14 % av de som plockar med sig tidningen på stan hade finska som modersmål. Nu när Papper inte längre finns försvinner en finlandssvensk neonskylt mot det finskspråkiga Finland.

Jag vägrar ändå att acceptera att det nu är slut på det roliga. Det är nämligen aldrig slut på det roliga. Det finns många tysta tjocka damer som inte ens funderar på att ta en ton. En rolig period tar kanske slut, men det betyder bara att det är andra nya, fräscha roligheter på kommande. Så kom igen kompisar, starta en ny tidning, en webbsajt, en podcast eller varför inte ett nytt och inspirerande tv-program! Jag vill fortsättningsvis lära mig mer om popkultur, nya fenomen, vad som är på gång i helgen, vad folk funderar på och jag vill få det på svenska.

I drygt fyra år har jag jobbat som chefredaktör på tidningen Papper. Mestadels har det varit roligt, lärorikt, intressant och upplyftande. Tack för att ni plockat med er tidningen på stan! Tack och förlåt alla ni frilansare som jobbat mer eller mindre gratis! Tack alla läsare för era kommentarer! Och tack alla ni fantastiska, intressanta och roliga människor som jag har fått lära känna under Papperregimens tid.

Nu rullar jag över till min sida och tänder en låtsascigarett. Hoppas att det var bra för er också. För mig var det nämligen fantastiskt.

I går när jag raderade bilder på min telefon hittade jag en hel del godbitar av min son. Så fort jag får lite tid över ska jag lägga upp en walk down memory lane med bebébilder.

den elaka bloggaren (som för övrigt har en mycket läsvärd blogg) skriver:

jag tror inlägg om den jävliga sidan av livet ibland är bra för att närma skribenten och läsare, jag tänker på för några dar sen när nån hade skrivit "... du trots allt är ganska priviligierad" och du svarade att du blev "lite provocerad".

en mänska som bara vill skriva om allt som är trevligt riskerar att upplevas som "ganska priviligierad" - och antingen är ditt liv så lyckligt (och då kanske vissa känner sig lite främmande för dig) eller så är det inte så utan du väljer bort de tråkigare delarna (och då kanske dehär mänskorna helt i onödan känner sig främmande för dig).

men, vem är nu jag att säga nåt. jag skriver ju själv en blogg där jag endast lyfter upp de jävliga sidorna av livet.

Jag tror att jag väljer att skriva som jag gör av två orsaker.

1) jag är faktiskt väldigt glad och  nöjd över mitt liv för det mesta (med tanke på att jag snart är arbetslös är det kanske lite konstigt) och jag skriver gärna om människor och händelser jag tycker om och saker jag själv upplevt som roliga och fina.


2) jag har så pass många läsare och nuddar vid att vara en offentlig person som dessutom har en ganska offentlig arbetsplats att jag gärna håller några tankar och känslor för mig själv. Att blogga om ångest känns för det mesta för privat för ett sånt här forum.

På sistone har jag censurerat mig själv en del när det kommer till blogginlägg. Det pratas så mycket om att bloggarna bara skriver om trevliga saker, marknadsför sig själva och inte har något djup. Jag vill inte bli påverkad av det är snacket, men jag kommer ändå på mig själv med att fundera om mina inlägg eventuellt kan verka skrytiga eller för trevliga. Och när jag skrivit nåt jag efteråt är osäker på får jag alltid lust att skriva om mina fasansfult fula och krokiga tår eller hur töntig jag är som inte vågar föreläsa på finska.

I dags dato har den här bloggen 33 655 kommentarer. Det låter ju sjukt mycket, men å andra sidan har jag ju bloggat absurt länge, sedan tiden då det bara var nördigt att blogga.

För nån månad sedan frågade jag bloggen om underkläder. Någon rekommenderade märket Bodas och jag testade lydigt det. Om vi säger så här: att shoppa trosor där inte gratis, men jäklar så sköna undisar de har.