I morgon får Helsingfors finbesök då ingen mindre än Linn Jung besöker vår Huvudstad! Alla måste se på Min Morgon då Linnmeister pratar om prematurer. Och om jag har tur svänger hon förbi mig på morgonkaffe efter det

Istället för den sugiga podcastapplikationen som Itunes automatiskt erbjuder kan man använda sig av Instacast. Och när man tröttnat på den svenska podcasterna kan man lyssna How stuff works.

Lunchade med en god vän som berättade att hon på helgerna brukar joina sina barn då de sover dagssömn. Min spontana kommentar var ungefär:

"Åh, det är så vansinnigt skönt att sova på dagen! Men jag hinner helt enkelt inte med sånt."

Hon ba:
"Inte jag heller egentligen, men jag gör det ändå."

Det fick mig att skämmas lite över att jag tydligen tror att just jag har extramycket att göra. Och att tänka på att mitt bråttom enbart är mitt eget fel. Istället för att jogga, blogga, skriva, surfa, hänga på Twitter, träffa folk, ta frilansuppdrag och tro att jag måste vara så himla social hela tiden kunde jag till exempel sova dagssömn med mitt barn. Jag har ingen annan än mig själv att skylla.

Och att kokettera med att man är så himla upptagen hela tiden är ju bara ett sätt att signalera att man (alltså jag) är en mycket viktig och populär person. Dessutom är det direkt arrogant mot ensamstående trebarnsmammor som på riktig har bråttom. Föreställer jag mig.

Och lite kaffe. Så här oss emellan har jag varken smakat på just det här kaffet eller tesmakerna, men jag tycker att förpackningarna är fina och trevliga att ge bort i present.

"Trevliga att ge bort i present". Bevare mig, vem ÄR jag egentligen? Så säger man helt enkelt inte innan man fyllt åttio.


Och de här böckerna parallelläser jag just nu. Inte avslutat en enda av dem, men gillar och rekommenderar samtliga.

Senaste sms:

Har fört Ipad på service, beställt ny dammsugare, hämtat ut paket på posten och ska nu springa i ösregn och sedan skriva en roman.

Övertolkar jag nu eller är skribenten ute efter bekräftelse på att hen är DUKTIG.

Tisdagen den 6 november kl. 18-21 ordnar Ratata ett kalas för att lansera den nya fickkalendern med illustrationer, texter och bilder av 55 olika bloggare. Kalendern kostar 15 euro och all vinst går till att förbättra bloggverktyget. Platsen för kalaset är Galleria Sinne. Jag tänker gå.

Om om ni råkar besfinna er i Vasatrakten har ni redan ikväll en möjlighet att köpa kalendern och fira dessa födelse. Plats: Ritz. Tidpunkt: 19-23. Läs mer på Karins blogg.

Har någon av er ett recept på ett superenkelt, MEN supergott bröd som jag kunde slänga ihop.

Ni tror kanske att Magnus är en avslappnad och rolig typ att leva med. Det man inte ser på tv är att han är anal på gränsen till det oacceptabla. Inte nog med den pedantiska ordningen han håller i diskmaskinen, för två minuter sedan läxade han upp mig och av avslutade med att undra om jag gått i specialklass eftersom jag inte klarar av att organisera kylskåpet enligt hans preferenser.

Där ser ni. Bloggen är inte enbart ljuvligheter och förskönande.

Jag är själv osäker på om det är uppiggande eller bara deprimerande att kolla på bilder från en varmare och ljusare period i mitt liv.

Pyret är gravid, inte supermätt.

Förresten, måste rekommendera Polarn & Pyrets solskyddskläder ifall ni är på väg till varmare områden i vinter. De verkade vara sjukt sköna, svala och torkade fort.

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på presenter. Det är roligt att ge grejer åt folk man gillar (Hietanen brukar t.ex. alltid ge mig böcker eller tidningar hon tror att jag skulle uppskatta), men problematiken i att drunkna i onödiga grejer.

För några dagar sedan skrev Friman ett utmärkt inlägg om barn som idkar något slags byteshandel av leksaker för att skaffa sig vänner. Friman tar avstamp i text hon läst i Helsingin Sanomat. Artikeln handlar om att barn tidigt lär sig marknadsekonomi och sociala funktioner (HS tyckte att det var bra och att vi vuxna inte ska blanda oss i ungarnas subkultur). Äh, ni måste nog läsa hela Frimanskans inlägg själva.

Jag läste sociologi som första biämne på universitetet och snubblade in på en kurs i antropologi (vi kallade vår föreläsare för Malaria-Kenneth eftersom han dragit på sig en släng av malaria nånstans i Borneotrakten) som handlade om hur befolkningen i den melanesiska arkipelagen utövade byteshandel med varandra för att upprätthålla fred. Det hette något i stil med kulasystemet. Man paddlade runt grannöarna och gav invånarna där presenter i utbyte mot att de inte invaderade ens egen ö.

Nu är det ju en sak att bibehålla fred mellan Söderhavsöar och en annan att lära sig hur man köper vänner (och att den med mest kapital har störst möjlighet att skaffa sig vänskap).

Och i exakt samma stund som jag tänkte: Vidar ska då sannerligen lära sig att vänskap inte är till salu! kom jag på mig själv med att ge bort ett Efva Attling-smycke åt Karine i Paris och ta emot ett Diorläppstift av samma kvinna (Karine, inte Efva). Hej byteshandel! Jag lever med andra ord inte alltid som jag lär. Men Karine hade med yttersta noggrannhet valt ut ett färg som skulle passa mina läppar.

Attlingen.