Det hör till god uppfostran hålla uppe dörren för de som kommer efter en. Man behöver inte ställa sig i givakt som en piccolo och buga när folket bakom passerar, men man kan ta i dörren med ena handen så den inte smäller personen efter en i ansikte. Är det gamla, trötta människor eller barnvagnar som nafsar en i bakhasorna håller man såklart uppe dörren på piccolovis.

Hur man INTE gör: Slinker in genom den minsta möjliga dörrspringa som om man var nåt slags fucking Indiana Jones och ignorerar personen bakom en.

On a different topic: I går visade Pyret upp saxen som ambulanspersonalen klippt av navelsträngen med. De hade glömt den i köket. Snacka om trofé.

*inte "köket".

Mattan som Pyret födde barn på gick inte att rädda. Låtom oss komma ihåg den som en modig och uppoffrande matt. På alla andra vis var allt bra. Tvåbarnsfamiljen visade sig var lycklig, lugn och fin.

Far och storasyster (visst är Astrid en Minipyret?).

Vi funderade på bra namn för tösen.

Sjukt cool typ förresten.

Jag fick hålla! Och plötsligt fanns det en massa barn omkring mig.

Astrid och Vidar surade lite vid tidningslådan.

Tack så hemskt mycket för alla gratulationer! Jag är så glad över stipendiet och över att ni är så fina och generösa typer. Ingen ful missunnsamhet eller elakhet.

Alltså min syster födde ju barn på köksgolvet i går. Så här såg det ut. Varning för starkt bildmaterial!

Ni måste läsa den här diskussionen om föräldraledighet. Jean skriver bland annat (utryckt ur en större helhet):

Sen vill jag även hävda att det finns en fysiologisk (djurisk) aspekt där kvinnan själv ser sig som den primära föräldern och därför VILL ha merparten av föräldraledigheten. Och om så är fallet har den manliga parten inget i den diskussionen att hämta. Kvinnan och mannen är inte homogena djur även om vi så gärna vill dikta upp lagar och förhållningsregler som har det som bas.

Man kan ju inte basera världen på det man själv känner och Jeans påstående stämmer säkert på många nyblivna mammor. Men högst personligen har jag aldrig haft en djurisk drift av att vara den primära föräldern.

Typiskt Pyret att steal my thunder. När jag kommer med nyheten om att jag fått ett stipendium ska hon vara värst och föder barn hemma på tambursmattan.

Som ni naturligtvis vet händer det saker i mitt liv som inte nödvändigtvis dokumenteras på bloggen. Förra året sökte jag till exempel ett stipendium för att studera journalistik utomlands. Som vanligt när jag söker jobb, stipendier, friar eller ber om saker tror jag naivt att jag ska få ett ja (det händer verkligen inte alltid) och hösten 2011 var jag chockad och besviken i flera dagar då min stipendieansökan fick ett nekande svar.

Men den envise belönas! Sökte samma stipendium i år (den här gången med avsevärt mycket mer arbete) och vet ni vad, jag fick det! Om bara Annenberg School för Communication and Journalism vill ha mig kommer jag och familjen att flytta till Los Angeles i augusti. Finansieringen är fixad. Jag är enormt lycklig och förväntansfull! Kan knappt fatta.

Läste helgens Hbl först i går kväll och blev nedslagen över att bara fem procent av papporna delar föräldraledigheten lika med mödrarna. Det finns något sorgligt i att det är så unikt att en pappa umgås lika mycket med sitt barn som mamman att man skriver om det i tidningen.

Ni vet det där problemet jag har med att vara så himla duktig och produktiv hela tiden. När jag passerar soffan och ändå är på väg mot tvättmaskinens håll plockar med mig en smutsig t-shirt eller att jag varje vaken stund planerar krönikor, blogginlägg eller allmänna stordåd. Väldigt oattraktiv egenskap.

Skillnaden mellan mig och min make är följande: Medan jag planerade en tv-krönika (tips emottages gärna, har ingen aning om vad jag ska skriva om) satt Maggan avslappnad i badet och spelade ett bilspel på Ipadden. Sedan tillbringade han resten av morgonen med att planera ett fiktivt daghem med löner, omkastning, antal barn, läge och ja ni fattar.

Catariina och Frida gjorde en liten film om min sjukdom.

Bild: Catariina Salo

Bokklubb i Min Morgon blir det nästa måndag. Då ska Ronya och jag prata om Maria Turtschaninoffs senaste bok Anaché. Men hörni, ska vi göra den elaka bloggaren glad och ha en liten bokklubb här? elaka tipsade om De Osynliga och jag beställde den i dag. Är någon med på att läsa och diskutera? Det behöver inte bli pretto, man får vara kort och ytlig om man vill. Eller lång och djup och analytisk.

Dessutom har en liten strumpa åkt som fripassagerare i mitt byxben hela dagen (inte skrevet, benet).