I helgen läste jag i modertidningen om loppmarknaden Valtteri och hur sorgligt det är att den stänger. Då den brasilienska caféinnehavaren intervjuades sade hon att hon först tyckte det var snuskigt med loppisar, men nu lärt sig uppskatta det. I Brasilien slänger man bort och köper nytt, berättade hon. Det fick mig att känna mig lite uppgiven. Här går man och försöker dra ner på sin egen konsumtion* när nästan 200 miljoner människor aldrig hört talas om second hand.

Efter Min Morgon-sändningen i morse satt jag kvar en stund och pratade med produktionsteamet och blev tipsad om The Light Bulb Conspiracy. Ni vet hur man ibland brukar säga att hen som uppfinner strumpbyxor som inte rispar sig kommer att bli multimiljonär? I själva verket är det ju tvärtom. Den som uppfinner produkter som går sönder tjänar de riktigt stora pengarna. Herregud så sorgligt.

I morgon pratar Ronya och jag om Maria Turtschaninoffs bok Anaché i Min Morgon. Om ni tittar noga lovar jag att blinka åt er. Som en hemlig hälsning.

Det känns helt overkligt att det samtidigt är varmt och soligt någon annanstans på Jorden.

I går kväll såg jag Ångrarna på Svenska Teatern. Ni vet pjäsen om två personer som genomgår varsin könskorrigering och sedan ångrar sig. Innan föreställningen hade Sonja och jag i sann finländsk anda badat lite bastu och Sonja brättat att hon som vanligtvis njuter av att gråta ut till en riktigt sorglig film på sistone haft svårt att få ut tårarna.

Under gårdagens föreställning öppnades slussarna, medan jag med mitt iskalla stenhjärta satt i salongen och tänkte: "Ja-a, visst ÄR det sorgligt" hörde jag små kvidande ljud från sitsen bredvid mig. Och när de sista applåderna ebbat ut och jag kastade ett öga på Sonja var hon alldeles rödgråten. Hon ba:

"Jag ville egentligen kaskadgråta, men vågade inte överrösta dialogen på scenen"

Nu ska ni inte låta er avskräckas. Ibland är det hälsosamt och fint att gråta ut och några skratt ryms också med. Se Ångrarna.

Nästa pjäs som ska ses är Blaue Fraus Mina vackra ögon.

Läste ikapp Nio till Fem-bloggen. Sandra som skriver den har ungefär 120 000 läsare i veckan och ett aktiebolag. I en intervju till Göteborgsposten säger hon så här om att skriva om sig själv på bloggen:

Texterna reflekterar mer någon form av vanlighet. Ju mer personlig man är, desto mer märker man hur liten roll det spelar, och därför berättar jag gärna personliga saker om mitt liv som kanske inte alla bloggare skulle skriva om. Om exempelvis mitt uppbrott med min pojkvän kan hjälpa någon annan som känner sig ledsen så är det värt det, säger Sandra Beijer.

Den här bloggen behöver fler bilder.

Veckans som gått har ungefär sett ut så här: Bjöd min före detta sambo Lena-Fi på frukost på Valhallavägen, fick peng av min sugardaddy att spela Guitar Hero med på Silja, fick se saxen ambulansmännen klippte av Pyrets färskaste dotters navelsträng med, såg en vårkollektion kläder med Karin och fick nästa års Eat Helsinki som innehåller en text av mig och bilder av Astrid.

Frida Gro skriver en ypperlig blogg som tyvärr inte uppdateras tillräckligt ofta. Av henne stal jag följande lista.

I årets version av Eat Helsinki finns det en liten text som jag skrivit. Ungefär samma text kommer att finnas i en roman som jag hoppas kommer ut nästa år. Eat Helsinki består av tolv restauranger som bjuder på en huvudrätt om man samtidigt betalar för en. Two for one, som amerikanen säger.

Tänkte att jag kunde lotta ut en bok här på bloggen. Tipsa mig bara om den bästa restaurangen i er stad i kommentarsfältet och så plockar jag ett svar och skickar boken till den mer eller mindre lyckliga vinnaren.

Magnus och Vidar åkte till Stockholm och jag passar på att bli dödsförkyld. Det ser mörkt ut för min singelhelg.

Foto: Catariina Salo

Smilla påpekade att det är lättare att köpa biljetter om man vet var man ska köpa dem. Point taken. Här.