I vår familj lever vi långt från LCHF-idealet. Vi äter pasta (visserligen fullkorns, men ändå) var och varannan kväll. På sistone har jag tillämpat Lotta Lundgrens tips och tagit en kaffekopp kokande vatten ur kastrullen, blandat in en stor sked smör och när pastan är färdigkokt och avsköljd har jag slängt in smörvattnet med pastan i kastrullen och rört om. Mycket gott.

Träffade en gammal vän i Stockholm. Vi pratade om att skriva dagbok och vännen sade att hon funderar på att börja göra det bara för att minnas vad hon sysslat med. Jag sade att jag också funderat på att skriva dagbok, men att det inte finns utrymme för privatskriverier bland allt offentligt påstående i mitt liv. Hon sade att bloggen väl är en slags dagbok.

Bloggen är till viss del en påminnelse om vad jag sysslat med under de senaste sju åren. Åtminstone i stora drag. Tre hem, lika många pojkvänner, fyra jobb, ett barn, ett bröllop, ett stort antal resor och fester, böcker och tusentals (7074 stycken) tankar i form av inlägg. Ibland är jag vansinnigt trött på bloggen och mig själv. Nästan lika ofta på internets oförmåga att se nyanser, djup och ironi. Samtidigt har jag också de få gånger bloggen har legat nere lindrig ångest över tanken på att inte kunna kommunicera med er.

Min målsättning är att säga något i varje inlägg, leverera en tanke eller ett budskap i stället för att bara rabbla upp en lista på vad jag gjort eller köpt. Det funkar inte alltid. Dagar då jag till exempel ska skriva åsiktsbaserade texter i mitt jobb är det svårare att vara smart här. Eftersom bloggen är oavlönat arbete prioriterar jag vanligtvis texter som ger mig betalt. Ofta önskar jag att jag hade mer tid här att formulera mig och prata med er.

Bloggen gett mig kontakter, nya vänner, jobb, information, nya perspektiv, fungerat som en slags cv och portfolio och levererat massor av kärlek. Bloggen som är för övrigt inte alls döende som någon påstod. Tvärtom har den etablerat sig. Gå in och rösta på årets bloggar på Bloggpriset.fi.

Jag fick förresten ett samtal med en otroligt rolig nyhet för en liten stund sedan. Berättar i morgon efter att jag pratat med min chef.

Vi ska snacka mer om det som hände nere till vänster, men först ska jag återvända till moderlandet.

98% av min Instagramfeed består i dag av män mellan 30 och fyrtio som äter frukost.

Vi vaknade upp på Östermalm. Jag drog på mig mina slitna Addun och gav mig ut på en liten springtur via Gärdet, Djurgården, Strandvägen och tillbaka till Valhallavägen. På väg upp för trapporna igen noterade jag att det klara metalliska klicket återvänt till mitt knä. För varje trappsteg ekar det ett klick mellan stenväggarna.

Bloggen, du som vet allt. Är det här en nedräkning till att min knäskål en dag kommer att explodera i tusen bitar eller är det helt normalt med ett litet klick?


Eller det kanske bara är en signal på att jag borde göra som Hietanen, stanna kvar i sängen med en påse chips.

Lunchade med Calle som nyligen besökt en riktig storstad på sin bröllopsresa. Calle konstaterade att han blev alldeles matt av att se alla butiker och hur folk redan nu julshoppade som om domedagen stod inför dörren (vilket den kanske gör). Samtidigt flyter ett sopberg tre gånger så stort som USA runt i Stilla havet. Jag känner mig ofta maktlös när man snackar om miljön. Det känns det som om mitt lilla sopsorterande inte har något annat syfte än att få mig att tro att jag gör rätt.

Till vardags cyklar eller går jag överallt, jag äter inte kött, vi bor litet, låter blir att slentrianshoppa och har bara ett barn. Däremot reser vi mycket, äter ofta grejer som odlas långt från Finland och ett barn är fler än noll barn.

Fråga:
Lever ni miljömässigt hållbart (är den överhuvudtaget möjligt)?
Vad gör ni rätt och hur syndar ni?


PS
Jag är för övrigt inte intresserad av att ni anonymt läxar upp varandra, bara hur ni själva resonerar. Det här är ingen duktighetstävlig.

När vi ändå är inne på seriösa ämnen kom jag att tänka på en sak som Hietanen och jag pratade om i går. Det finns uppfattningar som slentrianmässigt upprepas så många gånger att de till slut tas som absoluta sanningar. En sådan är föreställningen om att kvinnor är illojala mot varandra, att de snackar skit om folk som inte är närvarande och att de försöker sabotera varandras karriärer.

Jag har haft massor av olika arbetsplatser med massor av olika kolleger och bara varit med om en enda kvinna som öppet motarbetat mig. I jämförelse med hur många farbröder och yngre män som helst sett mig tyst och snäll utan att avancera är kvinnorna (kvinnan) lätt i minoritet. Tvärtom är de allra flesta damer i min omgivning generösa, peppande och stöder varandra.

Jag har överhuvudtaget svårt för påståenden att alla kvinnor har en viss typ av personlighetsdrag och alla män en annan sorts. Folk är individer.

I går gick jag på Lilla Teaterns Carnage med Hietanen. Tycker att ni ska se den. Pjäsen är mycket bättre än filmen.

Efter föreställningen sprang jag in i min förra chef och ständiga vän Eva Biaudet och vi började genast prata om människohandel och Fifty shades of grey. Eva som själv jobbat med bekämpning mot människohandel för OSSE påpekade att mekanismen i Fifty shades påminner om den som ofta används i koppleri. "Om du verkligen älskar mig ställer du upp på det här trots att du kanske inte vill." Med påföljande betalning. Vidrig bok.

Sara Enholm Hielm skrev för övrigt i Hbl en mycket bra recension på samma bok. Tyvärr hittar jag inte texten, men hon poängterade att historien påminner mer om en medelålders småbarnsmammas sexdrömmar än en oskulds. Men det är ett helt annat tema.

Personligen skulle jag inte ha valt just de här färgkombinationerna på Vidars kläder, men väl ute i vädret funkade de riktigt bra. Allt utom mössan och stövlarna är för övrigt Polarn&Pyret.; Mycket nöjd med hållbarheten på deras kläder. Dessutom gillar jag deras filosofi: Kläder för barn, inte flickor och pojkar.

Det var dagens reklamsnutt.

I dag skriver jag tre korta kolumner som alla baserar sig på mina egna tankar. Texterna får gärna vara lite underhållande och ha en twist. Ett slut som binder ihop helheten. Det är lite jobbigare än att intervjua en typ och sedan skriva ut texten, men det är också sjukt skönt att plugga in en Spotifylista i öronen, dra osynlighetsmanteln över huvudet och bara skriva en dag. Förutsatt att man kommer på vad man ska skriva om.

I morse hade jag ännu ingen aning om vad texterna skulle handla om, men under den femton minuter långa promenaden genom Helsingfors till redaktionen hände det! Jag förvandlades till värsta idéindustrin. Ett likadant flöde av nya tankar kom till mig en regnig dag då jag bestämde mig för att springa utan hörlurar och därmed var tvungen att enbart umgås med mig själv i en timme. Fantastiskt så mycket man kommer att tänka på då man inte pillar på sin telefon eller andra grejer*.

Visst är det makalöst tillfredsställande när den där idén kommer och det plötsligt händer någonting med texten. Maggan skickade mig ett Ted Talk-klipp om kreativitet och att skriva. Se det när ni har 18 minuter över. Konkreta skrivtips får man till exempel på Skrifva.

*"andra grejer"