Körde runt i LA (såg ungefär allt utom Hollywood-skylten). Vidar var en hjälte i baksätet. Avslutade dagen på en italiensk restaurang i Venice. Läste upp tal för varandra och utbytte presenter. Sammanfattningsvis en mycket bra dag.

Några allmänna iakttagelser:

Ingen röker här.
Alla har små ouppfostrade hundar.
Uteliggarna är artiga och trevliga.
Det skulle inte vara ett problem att skaffa massiv en övervikt.
Magnus oroar sig för att Santa Monica är LA:s Esbo.
Vidar behöver jämnåriga vänner.

För fyra år sedan gifte vi oss. Sjukt rolig fest! Rekommenderar varmt. Vi hade varit ihop i ett år när vi ordnade bröllop och en dag före den här bilden togs hade vi fått reda på att jag var gravid. Det hände mycket på den tiden.

För två år sedan firade vi vår bröllopsdag på stugan. Jag satt ute på terrassen och åt frukost när Magnus kom in på gården med en vit häst. Hästälskare som jag är twittrade jag en kort grej om min makes påhittighet. Hade dåligt nät och först på kvällen noterade jag att det var samma dag som det fruktansvärda massmordet på Utöja. Min lilla lyckliga tweet var minst sagt malplacerad i flödet. Jag visste ju inte, men skäms fortfarande när jag tänker på det.

Den här stämningen skapade antingen Basses eller Tommys tal.

Folk är verkligen sjukt trevliga här. Och inte bara typer som jobbar i serviceyrken och hoppas på fett med dricks, utan också helt vanligt folk på gatan. De hälsar, skojar lite och ger tummen upp. Den där finska uppfattningen om att man fejkar sitt humör om man är glad stämmer inte alls här. Surhet varken norm eller bevis på äkthet i LA.

Jag gillar det. Maggan ÄLSKAR det. Han glider omkring och småpratar med folk. Skämtar och skrattar extra bullrigt åt minsta lilla försök till skämt. Kulmen nåddes i dag när han mötte en granne och slentrianmässigt frågade: How's it going?

Grannen ba: Enjoying it!

Inte Fine, How are you?, I'm doing well, utan Enjoying it. Vem älskar inte en sån attityd?

Nu frågar sig kanske den uppmärksamme läsaren vad man ska göra med ett stort parasoll vid en zombieinvasion. Jag frågade Magnus och han menade att ett parasoll är utmärkt skydd när man flyr ut i ödemarken. Det skyddar både mot sol och mot regn och just det här kan man också använda som tält.

När jag är ute och springer kommer jag på en massa ämnen jag vill blogga om. Tyvärr minns jag sällan mina brillianta tankar när jag kommer hem. Därför finns det en ny regel: så fort jag kommer på nåt måste jag skriva ner nyckelord i telefonen. Dagens påminnelse är:

Magnus förbereder sig ständigt för apokalypsen/zombieinvasionen (parasoll på stranden!!)

och

Bekräftelse!

I podcasten Värvet frågar Kristoffer Triumf varje gäst om deras inställning till bekräftelse. När jag promenerade upp längs med Montana Avenue för att träffa min nya vän Minna lyssnade jag på Triumfs intervju med Nanna Johansson (om ni inte redan är familjära med hennes serier rekommenderar jag dem varmt. Ni kan börja med bloggen. Jag utgår från att alla känner till Värvet).

Nanna sa bland annat att hon blir himla glad över fanmail, men att hon inte känner någon press att leverera mera material, fler serier för att folk berömmer henne. Hon sa också att hon själv är överraskad över att hon får så lite sura mail och hotelser. Och att hon inte bryr sig så mycket om det negativa.

Nån (kanske det var Triumf själv) sa att man inte kan undgå att påverkas av negativ kritik om man tar tills sig av positiv. Liksom tillåter sig att bli bekräftad. Men kanske det inte så. Kanske man kan njuta av snälla ord och strunta i folk som bara vill vara elaka. Inte basera hela sin självbild på att folk en gång gillat det man skapat, men låta sig själv må bra av att folk är trevliga och uppmuntrande.

Så här lugna och fina var vi innan ett gäng delfiner simmade förbi.

Gick ner till stranden för att se om vi kunde spotta några delfiner. Det gjorde vi inte. Däremot hittade jag ett exemplar av Esquire i vår postlucka och Matt Damon på magasinets pärm. Läste om privatekonomi och om det är okej att ha sneakers till kostym (ja, om de är diskreta och snygga). Gick hem för att äta lunch. Kände en lätt muskelvärk i skinkorna efter gårdagens yoga. Over and out från Santa Monica.

Charlotte (som skriver en mycket bra blogg om bland annat jämställdhet) bad mig skriva om vad jag tycker om barn i bh-diskussionen i Sverige.

Nu är jag ju inte som Charlotte historiker, men jag har för mig att man inte behöver gå mer än femtio år tillbaka i tiden för att nå en tid då det inte fanns speciella barnkläder. Ungarna kläddes i miniatyrversioner av vuxenkläder. Eller kläder som det på den tiden kallades. Jag menar inte att allt var bättre förr, tvärtom var det mesta antagligen sämre förr, men ibland tappar man perspektiv på vad som är det normala.

Själv är jag en stark förespråkare av barn som badar nakna och gör det gärna själv på landet. Nakenhet är inte samma sak som sex. Kroppar är inte samma sak som sex. Däremot finns det en sexualisering av kroppen (kvinnor, barn och i viss mån män) som är hemsk. Utan forskning i ryggen är jag säker på att människan aldrig tidigare blivit utsatt för lika många bilder på retucherade kvinnokroppar i utmanade ställningar. Magasin, utomhusreklam, tv, film, internet pressar upp kroppar i våra ansikten. Överallt. Hela tiden. Snygga kroppar säljer. Sex säljer. Det är omöjligt att undgå slanka, jämna vältrimmmade kvinnor i små klädesplagg. Inte alls konstigt att allt yngre barn tar modell och vill se ut som dem.

Ett annat problem är det eviga skuldbeläggandet av mammor. Det är tydligen mammornas fel att sjuåringarna vill klä sig i bh:n och klädföretagen gör bara som kunderna önskar. Grattis kapitalismen! Jag skulle gärna se en diskussion om att precis allt ansvar i samhället inte ska ligga på konsumenten. Det går nämligen inte alltid att rösta med plånboken. (Och don't get me started om att pappor också är föräldrar)

Är det fel att åttaåringar vill ha bh:n? Jag vet inte. Vi borde kanske ta ett steg tillbaka och fundera på hur mycket energi, tid och pengar som vuxna lägger på att bli snygga. För det är vår besatthet av kroppar som gör att också barn blir intresserade. Vi borde kanske bara sluta prata om kroppar hela tiden?

Anonym frågade:

Jag upptäckte att jag har en fungerande universitetsmail och lite senera en lista med hemuppgifter som väntade på mig där. Ska bland annat läsa tre böcker och skriva en text. Får lite hjärtklappning. Nu börjar det.

Anmälde mig samtidigt till några kurser. Till min stora besvikelse var kursen om media, kultur och genus fullbokad. Håll tummarna för att den går i vår också. För övrigt kommer jag att plugga en hel del ny- och social media. Lite film och tv. Men vi börjar med en bootcamp i augusti. Journalistik från tidig morgon till sen kväll.

Helt annan sak: När jag fotar Magnus och Vidar tänker jag ofta på Maria Svelands Bitterfittan där huvudpersonen längre trodde att hennes mamma var frånvarande i hennes barndom. Alla bilder som fanns i barndomshemmet visade bara pappa och barn. Sedan insåg huvudpersonen att moderns frånvaro på bilderna berodde på att det var hon som stått bakom kameran och dokumenterat barndomen.

Vidar över mycket på West Side-tecknet.

Som sagt. West side for life.

Saker som hänt i dag:

På vägen till yogan (skriver det avslappnat som om jag gick på yoga varje dag) passerade jag en motorcykelpolis i färd med att skriva ut böter åt en kvinna som satt i framsätet på sin gamla Mercedez och grät högljutt. Scenen var så pass filmatiskt att jag var tvungen att se mig om efter filmkameror.

När jag två timmar senare kom hem meddelade Magnus i förbifarten att han och Vid gått ner till stranden, lekt en stund och sedan sett ett gäng delfiner. DELFINER! Jag kommer aldrig mer att gå på yoga.