Okej, det här drar jag mig lite för att skriva. Jag är rädd för att folk ska sluta höra av sig till mig, men samtidigt är min största stress den eviga korrespondensen. Så for the record, som vi säger här i USA, jag älskar att prata med mina vänner och är så glad och tacksam över att jag ens kan hålla kontakt med folk som bor i Sverige och Finland. SLUTA INTE MED DET. Samtidigt har jag dåligt samvete över att jag inte svarar tillräckligt fort och att medan jag skriver det alltid står en treåring och tjatar på att få låna min telefon. Det dimper in meddelanden hela tiden och jag hinner inte med.

Gudars nu, lät det som illa dolt skryt om att jag har så många vänner. Det handlar lika mycket om klassföräldrar som vill styra upp playdates, ridlektioner, koordinering av middagar, samarbeten med podd och blogg, Viddes klasslärare och tusen andra saker.

Vilken är er största stressfaktor för tillfället och hur ska vi styra upp det?

I dag in Friday Labs bokklubb talade vi om boken “Trötthetssamhället” som ärligt talat var ganska akademisk och torr, men som hade vissa bra poänger. En sak som jag speciellt fastnade för var att multitasking är regression, alltså en tillbakagång. Vilda djur multitaskar eftersom de hela tiden är tvungna att hålla ett öga på sin omgivning. Den moderna människan lever så tryggt att hon inte borde ha några problem med att gå på djupet med en sak åt gången. Olyckligtvis blir vi både lätt uttråkade och distraherade.

Jag har jobbat lite för mycket på sistone och öppnade min meditationsapp för första gången sedan jag laddade ner den i juni. Förutom en fyra minuter lång guidad meditation stod där att jag idag varje gång jag får lust att ta upp min telefon ska tänka på syftet jag har. Det övade jag på idag. Jag älskar ju min telefon och gör en hel del jobb på den, men ärligt talat hänger jag också orimligt mycket på Instagram, Tiktok och Twitter. Det kan också vara härligt, men min hjärna behöver verkligen lite tristess och pauser ibland.

Vad har jag gjort idag då? Jo, imorse var Maggan och jag med i tv-programmet Efter nio och pratade om temat tillsammans, sedan intervjuade jag författaren Peter Sandström i podden Peppe möter och efter det var det dags för den där bokklubben jag nämnde i början. Sedan var klockan elva på förmiddagen och min mentala kapacitet var slut som artist. Resten av dagen försökte jag komma ikapp mailskörden. Misslyckades.

Lyckligtvis avslutades den här tisdagen med en ritt ute i Santa Monica Mountains. Jag vet inte vem som var mest pepp på att galoppera uppför en backe i full fart, Sequoia eller jag (S tycker det är svintråkigt med dressyr på ridbanan och sjukt kul med galopp i det fria). Ljuset var helt otroligt. Kommer knappast att meditera så mycket i framtiden, men föreställer mig att hästryggen är ganska när ett meditativt tillstånd.

Jag tänkte på en grej när jag var ute och sprang med podden On the media i öronen (rekommenderar varmt!) tänkte jag på hur den här bloggen inte så ofta har långa politiska resonemang längre. Jag menar, förr skrev jag längre om bl.a. feminism. Att inläggen är lite kortare ny beror delvis på att jag skriver så mycket annat och inte har tid att fila på argument och formuleringar här (trots att detta är min favoritplats att skriva på) och på att jag har poddarna att dra långa resonemang i. Bloggen är iofs en jättebra övning att i så korta argument som möjligt få fram en poäng, men jag måste nog bli ännu bättre på det.

En sak jag gärna skulle skriva/prata om är abortfrågan. När Högsta domstolen domaren Ruth Bager Ginsburg gick bort för några dagar sedan och republikanerna nu gör sitt yttersta för att tillsätta en extremt konservativ (= bl.a. abortmotståndare) domare i hennes ställe finns det en risk att USA går mot att på förbjuda abort. Eftersom domarna i Högsta domstolen sitter på livsstil kan valet av domare vara viktigare än presidentvalet. Säg att Trump vinner och sitter i fyra år jämfört med att Högsta domstolen kan ha en ordentlig konservativ majoritet i trettio år.

Gällande abort tycker jag att det är viktigt att man ser utöver sig själv. Även om man personligen inte skulle vilja göra abort kan man låta bli att göra det i ett land där abort är lagligt och inte minst tillgängligt.

Igår åkte vi till Silverlake för att fira Tage som fyllde fem. Vi var såklart sena eftersom vi alltid är sena och det verkligen inte är mitt fel (tror jag i alla fall). Det känns ändå som om cirka 70 procent av en dags energi för mig handlar om att få ut familjen genom dörren. Och hur jag än anstränger mig är vi a) lite sena b) står och väntar på Magnus i hallen. Det här scenariot upprepar sig ungefär varje dag.

På plats fanns en handfull svenskar och en pool full av barn. Våra hoppade genast i och Magnus och jag fick varsitt glas bubbel. Sedan satt vi mest och talade om presidentvalet och jordbävningen natten innan. Väldigt trevligt var det.

När de blev för soligt och varmt vid poolen skickade vi upp Zev och Magnus som badvakter och gick själva ner för att äta svenskt godis som Mona hämtat med sig. Hon sa att hennes första reaktion efter jordbävningen var att det kommer att komma ett efterskalv så det är bäst att inte somna om. Den andra reaktionen var: SVENSKT LÖSGODIS! Tårta på det och sen åkte vi hem.

Just det! På vägen hem var vi tvungna att ladda bilen och sladdade in i ett parkeringshus precis bredvid den gamla American Apparell-fabriken i Downtown Los Angeles. DTLA är helt annorlunda än resten av LA. Den är skyskrapor och det närmaste NYC man kan komma. På grund av pandemin lär det vara helt öde där och vi såg knappt en själ. Det var lite märkligt att befinna sig mitt i en ödelagd stad. Nu får naturen ta över.

Oj, oj,oj vilken natt och dag! Igår kväll hade jag redan somnat då världen skakade till ordentligt kring halv tolv. Det var såklart en jordbävning. Jag satte mig upp i sängen och ropade: “Är ni okej??” Alla andra var tydligen vakna, men bara jag blev rädd. Eller hjärnan är inte rädd, men min kropp blir alltid full av adrenalin och hjärtat bankar i 180. Det var en 4,6:a och det är ganska mycket i jordbävningar mätt.

Min kompis Tamara hörde av sig och frågade om jag ville ta en promenad med unghästarna Spirit och Sphinx i Palisades Park. Det ville jag GIVETVIS. Tamara slängde in hästarna i trailern och körde ner från Topanga. Tycker att det är så cool att hon bara glider ner längs med de smala bergsväggarna i en gigantisk pickup och med hästsläp bakom sig.

Tamara stannade utanför mig, vi körde några kvarter bort, hittade genast en parkeringsplats och tog ut hästarna. Vi var lite osäkra om det var lagligt, men när en polisbil stannade och vinkade åt oss kändes det lugnare. Folk gillar ju generellt att se hästar och alla pekade och fotade och filmade. Några modiga kom fram och ville klappa och jag var aningen stressad över att någon av hästarna skulle trampa dem på tårna. De här hästarna är ju inga turisthästar som är vana vid en massa folk runt sig.

Allt gick lyckligtvis bra. Vi sopade upp all hästbajs och så körde Tamara upp till Topanga igen medan vi begav oss till Silverlake för att gå på födelsedagskalas. Mer om det imorgon.

Jag hade en så bra ridlektion imorse. På fredagar får jag rida på en riktig fin grand prix-häst som är enormt stor och stark och ganska krävande, men nu efter ca två månader börjar vi äntligen hitta varndra. Jag tror att jag utvecklats ordentligt i mitt ridande under de senaste veckorna. Jag ska försöka få någon att ta bilder nästa fredag så får ni se. I eftermiddag ska vi upp till Topanga och rida lite mer. Bra dag.

Men nu över till fredagslänkarna.

Kvinnor som bli ofrivilligt steriliserade av av amerikanska immigrationsmyndigheter.

Det är inte bara Covod-19 som dödar äldre, personer som lider av demenssjukdomar och blivit isolerade dör också.

Skyddar glasögon oss mot viruset?

Intressant artikel om Fox News och hur dess språk påverkar tittarna.

Vet ni vad som är dåligt för demokratin? Jo, Facebook.

Zoom-skolan.

Kommer ni ihåg den där tandläkaren som stod på en hoverboard medan han drog ut visdomständer?

Kim Kardashian slutar inte bara med sin realityshow utan också med sociala medier (okej, bara för en kort stund).

Jag pratade ju om bränderna i USA på Yle och det dök såklart genast upp också finlandssvenska konspirationsteoretiker. SUCK. Så här säger myndigheterna i Oregon.

Problemet med Mulan.

Jag kollar på Dollface på Hulu. Det första avsnittet var otroligt bra! Lite som Man seeking Woman, sedan blev det en vanlig romcom-serie. Det jag däremot ska se i helgen är Paris Hilton-dokumentären.

No good choices. 

Och på tal om konspirationsteorier, i det här valet är latinos en viktig grupp för båda presidentkandidaterna och Florida är en viktig swingstate, där översköljs latinos med propaganda om Joe Biden som kommer att förvandla USA till Kuba/Venezuela.

Det här är så jävla dumt. Quantas erbjuder nöjesflygning utan destination. Start och landing på samma plats.

En grupp som drabbats hårt av pandemin är hushållerskor (heter det hushållerskor? Känns som ett gammaldags ord). Inte sällan utan kontrakt eller annat skyddsnät.

Brad Pitt och Jennifer Aniston.

Som journalist och förespråkare av god obunden media är jag emot att ta skärmdumpar av artiklar bakom betalvägg. Det finns en poäng med att folk prenumererar på tidningar och på så sätt finansierar pressen. Gratisnyheter ska man alltid ställa sig lite skeptiskt till. Det sagt kommer jag nu att gå emot mina egna principer och publicera en recension i ÖT som mitt förlag (och en vän!) skickade mig. Det var en så otroligt fin recension på Vita lögner och höga hinder.

Annat som kanske kan intressera er är att jag pratar bränder och politik i dagens Nyhetspodden på Svenska Yle. Lyssna gärna! Och för mer snack om USA (och mer skratt!) ligger också ett alldeles först avsnitt av Magnus och Peppes podcast ute. Magnus har bland annat en teori om att nördarnas tid är förbi och nu tar gänget som var coola i högstadiet över.

Vad händer med den här bloggen? Undrar ni kanske nu. Inget inlägg på lördag och inget på onsdag? Finns det inget man kan lita på i den här världen längre? Ja, det kan man. Detta var ett undantag. Jag har så jäkla mycket jobb som äter upp min tid. Imorse steg jag upp klockan sex för att spela in en diskussion på Svenska Yle om bränderna, politiken, klimatkatastrofen och presidentvalet. Vet ni vad som känns bra? Att jag kan prata om det här utan att ens förbereda mig. Efter alla dessa år i USA med flitig nyhetsbevakning och Magnus och Peppes podcast är det lätt och roligt.

Men jag sysslar såklart också med annat. Igår träffade jag Malin och Jenny på en halvny mexikansk restaurang uppe på vår gata. Jag älskar att alla restauranger flyttat ut på gator och parkeringsplatser. Otroligt mysigt var det. Och gott!

Jag åt svamptacos och drack en Pacifico. Sedan bjöd restaurangen oss på två olika sorters mexikanska kakor som dessert. Det var gulligt.

Men hörni, det jag egentligen hade tänkt blogga om var en insikt jag fick på tisdagens Friday Lab Community-möte. Temat för månaden är välmående och vi talade bland annat om hur man med små justeringar kunde må bättre i vardagen. En smart person där började tala om skratt och vi kom överens om att under en månads tid ha som målsättning att skratta högt minst en gång. Vad letar ni efter när ni vill skratta? Jag skrattade jättemycket åt den där vidriga kinesiska glasbron.

Sent på eftermiddagen tog jag en promenad några kvarter upp. Hade tänkt springa, men luften var så dåligt att det kändes osmart. Vanligtvis springer jag på känsla, planerar aldrig hur långt eller länge jag ska vara ute, men den här gången hade jag ett mål. Genom gruppen Buy Nothing Santa Monica hade jag nämligen fått en enhörningslampa. Den här Facebookgruppen finns lika mycket för att folk ska ge varandra grejer som de inte längre behöver som för att bygga community. Alltså skapa god grannsämja. Tycker att det är mycket fint. Den här gruppen är dessutom ytterligare exempel på att det är hur få nyinskaffade grejer en människa egentligen behöver.

Inte för att hänga ut någon här, men vet ni en irriterande grej Maggan gör? Jo, han pratar med sig själv när han jobbar. Det är inget avslappnade småprat. Han vrålar “NEEEJ!” “FAAAN!” “DET ÄR INTE SANT! NEEEJ!” och jag går på det varje gång. Tror att han raderat alla poddfiler han nyss klippt ihop eller blivit av med samtliga klienter. Sedan går det en minut och han konstaterar glatt, för sig själv, “Nämen här ligger ju filen!” eller “Just det! Det hade jag ju redan skickat iväg.” Detta upprepas ungefär tio gånger om dagen. Jag hoppar till i ren skräck varje gång. Känner mig lurad efteråt.

Själv sitter jag tyst och stilla. Passivt aggressivt mumlar jag för mig själv hur ingen respekterar mitt jobb. Alla bara avbryter mig och stojar i bakgrunden när jag spelar in podd. När jag bägaren rinner över viftar jag med händerna och slänger pennor på den mest högljudda. Detta medan personen på andra sidan podden pratar. Sen försöker jag skriva bok eller krönika eller artikel och familjemedlemmar vill att jag ska lyssna på dem, komma med när de kissar eller laga en macka åt dem.

Idag förde jag i alla fall över romanmanuset till min Drive. Det skulle bli så dålig stämning om någonting hände med min dator och 70 000 ord bara försvann. Jag känner att jag närmar mig slutet på historien, eller jag har ju redan skrivit den sista meningen och håller nu på att mejsla fram huvudpersonerna. Snart ska jag skicka in det till min förläggare och en testläsare. Jag känner som vanligt ett stort självförakt när jag tänker på min text, men det finns faktiskt vissa bitar som är helt okej. Så jäkla mycket känslor i att skriva böcker, men jag antar att det också är en fin sak.