Min största stressfaktor

Julia R · 6 years ago
Mail., Stökigt hemma som sambon ''inte'' ser. (män alltså heh). När min kalender/att göra listan är för tom eller för full. Är den för tom är jag orolig över att jag har glömt något, är den för full är jag stressad att jag inte ska hinna med allt. Försöker hålla ordning hemma. Försöker planera min vecka. Blir det för mycket, blir det en längre promenad med vovven. Bästa anti-stress grejen ever.

Frizz · 6 years ago
Största stressfaktorn är alltid det som man inte får bort från skrivbordet. Exempel från nu: Ska fixa en ganska viktig ansökan för Min förening. Behöver papper A, papper B som jag inte har. Frågar runt. Ingen vet nåt och eftersom denna ansökan ju inte ligger på deras skrivbord bryr de sig inte mer än ”nä jag vet inte”. Och den här jävla saken blir aldrig KLAR och ÖVERSTÖKAD! Grej 2: När jag vikarierade på kontoret på mitt jobb och alla lovade hjälpa mig bara jag tog jobbet. HAHAHA. Enklaste grejer blir Mount Everest när man inte vet hur man ska göra dem. Det var jobbigt, fy bubblan.

EmmaG · 6 years ago
I veckorna är det väldigt vanliga saker som stressar mig (middagsmat, städning mm) men på helgen - LEKPLANERANDET! Gudars så stressad jag kan bli av det! Sms:a hit och dit, nån svarar inte, man går vidare, då svarar första, man får dåligt samvete för nu blir nån säkert ledsen, kan de leka alla tre? Inte? Suck. Och allt med en tjatande/gnällande son som hoppar och skriker en i örat (jobbar på det för övrigt, att inte ta ansvar för alla andras känslor jämt). Vi får konstatera att det nog är HEEEELT NORMAAAAALT

puva · 6 years ago
Att jag tror att jag har en ledig stund men egentligen bara glömt bort att jag borde göra något viktigt. Jag var tvungen att sluta använda papperskalender för jag glömde alltid titta i den. Det som inte finns i telefonens kalender med påminnelsekalender existerar inte. En annan sak som stressar mig är denna påtvingade sociala isolering och att varje gång jag försöker kontakta människor för att vara lite social, behöver anstränga mig. För en som vant sig vid kontorsjobb kom en stor del av dagens sociala portion helt gratis, det var bara att gå till jobbet och sen var det fixat. Nu ruttnar jag bort i min ensamhet om jag inte åtgärdar det själv, och det stressar mig.

Sara · 6 years ago
För mig finns det två stressfaktorer, som givetvis "föder" varandra. Den ena är jobbet. Att arbeta som barnmorska är ett fantastiskt, på alla sätt. Men som sommaren har varit, med dålig bemanning, många luckor i schemat och bitvis alldeles för hög arbetsbelastning (till följd av för lite personal), gör att stressen sätter sig fast. Det är stress över att inte räcka till, ta sig tid och att kunna finnas där för den födande kvinnan. Att behöva prioritera ner en kliniskt normal förlossning, fast kvinnan är rädd och orolig, till förmån för en större blödning eller dåligt barn. Det är ett val/prioritering vi inte ska behöva göra. Grundbemanningen måste ökas för att tillgodose alla kvinnors behov och för att göra att vi barnmorskor orkar jobba kvar. Den andra stressen är den som uppkommer hemma. Trött och slut efter ett tungt pass och hemma fortsätter arbetet. Städ, tvätt, gräsklippning OCH man ska vara social och umgås. Då kickar det dåliga samvetet in för att man inte orkar vara den personen och både hemmets skötsel och återhämtningen blir lidande... Ond cirkel... Vill tillägga att det inte alltid är så här, vore hemskt i så fall. Men det händer lite för ofta... Det som hjälper mig är att försöka vara snäll mot mig själv, inte kräva för mycket. Framförhållning och samarbete med min sambo. Och mina hundar förstås, långpromenader i skogen med en god ljudbok och att få arbeta med hund, då är man i stunden och hunden talar om ifall man tänker på något annat.

Emma · 6 years ago
Det värsta med mejl och meddelanden är ju att det aldrig går att få slut på det heller?! Inte som andra grejer som man kan göra klart och sedan lägga till handlingarna. För så fort man svarar så SKRIVER DE JÄKLARNA TILLBAKA IGEN så börjar det om från början (alltså älskar mina vänner, förlåt). Älskar saker man kan göra klart och avsluta, det är så skönt. Måste bli lite mer zen med min korrespondens känner jag.

Filippa · 6 years ago
Jag har samma känsla som du (och som Emma här ovan, det slutar ju aldrig hahah). Har jobbat på att vara snäll mot mig själv här. Det är verkligen okej att inte svara direkt på mess, att kanske tom dröja tre dagar, en vecka om det är den prioriteringen jag vill ge messet. Det kanske tom är min bästis som svarat, men så har vi ändå igång kommunikationen på någon annan kanal. Tyckte det var OTROLIGT JOBBIGT med alla röda siffror vid varje app på telefonen, men nu ser jag dem inte längre. Tar en raid och sveper igenom de mess jag prioriterat ner, lite då och då. Jag menar, i verkliga livet är det ju inte så att det krävs av dig att du lägger ner precis allt annat du gör bara för att någon säger "hallå", det är helt okej att säga att man inte har tid eller kan prata just nu (det svaret kan man ju dock inte ge på mess, då har man ju svarat, där är ju det uteblivna/sena svaret istället ett tecken på att man inte hinner). Och om folk blir sura/stötta för att bli nedprioriterade så visar det ju ändå bara att de tar sig själva på för stort allvar i MITT LIV, mina närmaste skulle såklart inte tjata, för de vet ju att jag svarar när jag kan.

Anna · 6 years ago
Ibland känns det som att jag arbetar med att hantera min mail. Alltså, vart jag jobbar och med vad hamnar i gråzonen, om nån frågar vad jag jobbar med om dagarna skulle jag kunna säga "hanterar min mail". Helt sjukt, tänjer jag ofta...

Sandra · 6 years ago
Alltså just nu har jag alltför många stressfaktorer i mitt liv. Kombinera alltför mycket jobb med liten bebis är ju omänskligt, men vad gör man när FN har usel föräldraledighet. Vet inte hur du har klarat det alla dessa år, att jobba med barn vid sidan om. Respekt! Anyway, skulle inte alls säga det här utan att jag förra natten drömde att jag var i L.A å bodde hos er?!? Måste ha läst din blogg innan jag gick å la mig, eller sett din coola nya sänggavel på instagram. Min hjärna verkar inte kunna stänga av just nu. Jaja, det var i alla fall ett trevligt besök, vad jag kan minnas. Lovar att inte ringa på dörren oinbjuden igen :)