Hur avundsvärt fort barn lär sig språk. Vid middagsbordet sa jag: "Vidar, I love you" och ungen ba: "Peppe, I love you too". Tänk om man skulle flytta till Japan och på två månader klara av ett rudimentärt samtal. Eller åtminstone kärleksförklaring.

Skillnaden mellan mina studier i Helsingfors och de i Los Angeles. Vid Helsingfors universitet lånade jag böckerna till tentan, läste dem och dök upp vid tentamenstillfället. Skrev så pennan glödde och inväntade vitsord. Här kommer jag inte att skriva en enda tentamen. Istället skriver jag långa analyser på texterna vi ska läsa inför varje föreläsning. Ett referat räcker inte, professorerna vill att vi ska blanda in våra egna tankar och åsikter. Sedan diskuterar vi texterna i klassen och skriver ännu mer till nästa föreläsning.

Jag har upptäckt att det engelska språket är sjukt bra på metaforer. Folk är så himla duktiga på att formulera sina känslor och tankar. När någon är extra bra på bildspråk skriver jag nördigt nog ner det i min svarta anteckningsbok. Jag blir ibland (alltså ofta) frustrerad över att min engelska är så endimensionell. Och när jag försöker skämta tror folk ibland att jag bara inte kan språket och oavsiktligt säger fel.

Å andra sidan, fördelen med att vara utlänning är att allt dum eller konstigt jag gör går att bortförklaras med: "Oh, this is just the way we do it in Finland". Vissa av mina klasskamrater har tyvärr börjar genomskåda min taktik.

Att jag älskar Los Angeles. Jag vet att jag tjatar om det hela tiden, men det är så fantastiskt att vara här. Jag saknar naturligtvis er (ni vet vem ni är), men för övrigt är jag väldigt mycket hemma här. Tänk att jag haft en sån tur att jag får vara med om detta.

Jag borde verkligen klippa håret.

Nytt poddavsnitt! Den här veckan pratar vi om knark, om reptilhjärnan, om hur mycket företagen egentligen vet om oss och om min nya älskare Matt.

PS Nånstans i mitten fräser jag "Nu avbröt du mig igen!". Här kan man kanske få uppfattningen att jag är en superbitch. Men det är jag inte (hela tiden).

Nio till fem-bloggaren Sandra tipsade om den här fina lilla filmen. Eftersom ALLA kanske inte läser hennes blogg tänkte jag dela med mig av tipset. Filmen handlar om Noah och utspelar sig helt och hållet på hans dator.

Den här septemberlördagen åkte vi till Venice för att äta brunch med några nyinflyttade kompisar. Jag drack en mimosa och kände mig lätt tipsy resten av eftermiddagen. Tycker att det var ganska bra gjort av mig. Se bara på minen på den suddiga bilden under.


Medan de andra valde pannkakor, omeletter och en hamburgare åt jag som vanligt eggs benedict (med spenat). Rinniga ägg faller mig i smaken. Maggan tycker det är äckligt, men det får han själv stå för.

Vidar fattade genast tycke för Johis och höll ett långt föredrag om dinosaurier för henne. Vi tog tillfället i akt och försökte ha en djup diskussion om amerikansk drogpolitik utan att bli avbrutna av ett barn. Det gick helt okej.






Efter att ha ätit oss mätta gick vi ner till strandpromenaden och blandade oss med turister, musikanter, gatuförsäljare, lukten av gräs och en massa husdjur.


Senare samma dag fick jag gå på privat studiebesök till den nya Viceredaktionen i Venice. Den var mycket fin, men mycket maskulin. Fast det är ett annat inlägg.

I maj 2009 besökte Karin och jag Heidi och Stefan i Seoul. En av höjdpunkterna var naturligtvis badhuset. Så här skrev Karin:

Man ba: Kom igen Santa Monica, du behöver inte anstränga sig så där mycket. Show off.

Under torsdagens föreläsning Reporting on Entertainment and Popular Culture hade vi besök av en snubbe som skriver för tv-serien The Newsroom. Enligt honom är Aaron Sorkin är ett geni i klass med Wolfgang Amadeus Mozart och Albert Einstein. Han berättade också att det finns fem män och fyra kvinnor i skrivteamet. Jag frågade nämligen misstänksamt om de tänkt på mångfalden.

Efter att han börjat jobba på The Newsroom är det första folk säger åt honom att de ÄLSKAR serien eller att de inte kollar på det. Det var det sämsta med hans jobb. Att folk är så besatta av att berätta om de gillar eller inte gillar hans arbetsplats. Han sa att han är ganska trött på det och menade att han inte kommenterar elektrikerns, försäkringsförsäljarens eller lärarens jobb. Heller.

Man kan inte ens tala om det i samma inlägg. Jag är så mycket mindre än en typ som skriver för en Aaron Sorkin-serie, men när jag jobbade på Hufvudstadsbladet upplevde jag motsvarande. Det kändes som om en massa folk kände sig nödgade att omedelbart berätta om de läste tidningen eller inte (oftast inte). Samma sak med bloggen. "Ja Peppe, jag läser ju inte din blogg". Eller boken jag skrev.

Viktigt meddelande: Att man inte läser det jag skriver är inte intressant information för mig. Snarare lite oartig information.

En av mina allra bästa vänner Karin föreläser om slow fashion, stil och hur man kan motstå konsumtionshetsen. Karkki är också kvinnan bakom bloggen Modeminnen som handlar om just fina minnen till favoritplagg.

PS Jag ska börja använda uttrycket "på stubinen".

Johanna:
Peppe; kan du inte skriva ett inlägg om bilismen i LA. Hur har det gått för er, hur var det i början, är det så lätt att köra i LA som man läser på nätet?


Den där måndagen i våras då jag fick samtalet om att jag fått stipendiet för att åka hit ringde jag naturligtvis genast till Magnus. Hans spontana svar var att han inte ville åka för det kändes så skrämmande att köra i Los Angeles.

Nu för tiden kör Maggan runt L.A. med ögonen förbundna. Eller nej, det gör han inte, men han rattar runt i stan som om han var född här. Jag tycker fortfarande att det är lite läskigt. Trafiken är massiv och många bilister är dåliga och/eller fulla. Blinkers är en sällan använd raritet. Förra veckan körde någon in i baken på Magnus på Freeway 10. Inget farligt hände, men lite obehagligt ändå. Och så fick vi punktering i tisdags. Som tur är har Magnus blivit bästis med snubbarna på bilverkstaden så de fixade däcket gratis på en kvart åt oss.

Jag störs (inte ännu) så mycket av att det kan ta 20 minuter eller en timme att komma till skolan, men det är kanske bara för att jag fortfarande befinner mig i nåt slags smekmånad med Los Angeles. Dios mio så jag älskar den här stan!

Några av de finaste stunderna i livet är när man vinner sin make i utövande av sport. Den uppmärksamme läsaren minns kanske att jag kunde stå mycket längre på händer än Magnus och i går klarade min man knappt av att klättra upp för trapporna i Santa Monica en liten gång. Trappor jag joggar upp för fyra-fem gånger var och varannan dag (i går var ett av dem med Vidar som extra tyngd i min famn. Jag är en maskin!).

När jag hånade Magnus för hans svaghet svarade han med att klippa ut min prestations ur den senaste L.A. Magnus-videon. Avundsjukans ansikte är ej vackert.

 

I går glömde Magnus att hämta upp mig från min föreläsning. Eftersom mitt universitet ligger i en ganska sketchy del av stan uppmuntras man inte att röra sig utanför campus på kvällarna. Trots att jag insisterade på att vara en stark kvinna stannade min sydafrikanska klasskamrat Dylan vid min sida. Han menade att Los Angeles inte är som Helsingfors. Här kan det gå illa om man inte är försiktig.

Sedan stod vi och pratade i nittio minuter med korta avbrott då jag förgäves försökte ringa Magnus och föreställde mig hur han och Vidar låg blodiga på Freeway 10 medan telefonen ringde för sig själv i ett dike. Lite före elva anlände min make.

Han ba: "Sorry, hade glömt telefonen i bilen och trodde att du slutade elva."

Jag var för glad över att han och Vidar levde för att vara arg.

GULDKANT PÅ HISTORIEN: Dylan och jag är nu för tiden jättegoda vänner.