Även i dag börjar mina föreläsningar först på kvällskvisten. Beslöt mig för att läsa en stund vid poolen. Det gick inte alls.

Maggan och Vidster hade sedermera en play date i en av lekparkerna (Little Children, ni vet?). Jag stannade hemma (inomhus) och försökte plöja igenom en bunt med artiklar inför kvällens föreläsning. Tvingar fortfarande mig själv att delta i minst en diskussion i klassen. Jobbigast är att presentera mitt efternamn. Hur säger man Öhman så alla fattar? Oh Man!

Under mina måndagsföreläsningar sitter jag i en (iskall) biograf och analyserar tv-serier. Föreläsaren är bra, men har absolut ingen relation till sina studenter (alla andra föreläsare är jättenoga med att lära känna oss). Ens slutvitsord påverkas av hur många frågor man ställer och före man gör det ska man säga sitt namn högt och tydligt. Allt man säger bandas och filmas nämligen in. Lite skrämmande, men lärorikt antar jag.

På väg till skolan, ett kvarter från campus, såg vi ett gäng poliser handklova fast några snubbar. På vägen hem brann det två kvarter från skolan. Tusen brandbilar. Mycket spännande för en oskyldig flicka från Helsingfors.

Måndagens föreläsning slutar klockan 11 på kvällen och jag har precis kommit hem. Så trött att jag stupar. Kunde ändå inte låta bli att fundera på anonyms kommentar:

varför upplevs män ofta som roliga (-are än kvinnor)? Fråga folket på skolan... Magnus är rolig - ibland!!

Jag tror att vi helt enkelt är vanare vid män som skojar. Vi är mer förberedda på att män ska vara roliga och skrattar kanske lättare åt deras skämt (även om de sannerligen inte alltid är speciellt roliga). Kvinnor förväntas inte vara roliga på samma sätt som snubbar. Stå upp-komik är fortfarande väldigt mansdominerat. Det finns helt enkelt färre kvinnliga humorförebilder. Samtidigt är mina roligaste kvinnliga vänner mycket roligare än alla män jag känner. From the top of my head: Anne Hietanen, Linnea Aguero, Sonja K, Karkki Lindroos, Linn och Basse.

Här i Los Angeles blir folk ofta lite förbryllade när Magnus säger att han är hemma med Vidar i ett år. Att han till och med sade upp sig från en fast anställning för att flytta till andra sidan jordklotet bara för att stanna hemma med sin son. När jag skrev Livet & barnet och boken till slut kom ut pratade jag nästan ihjäl temat föräldraledighet. För mig själv alltså. Jag var så himla trött på det. Jag upptäckte att många upplever föräldraledighet som en väldigt privat angelägenhet och tog det som personlig kritik när jag skrev om att mammor och pappor borde dela lite mer lika

Och det ÄR privata angelägenheter, MEN det privata är politiskt. Vi är inte ensamma små öar som flyter omkring oberoende av varandra. Vi är en del av ett samhälle och våra val påverkas av vad andra gör (hur individuella och speciella vi än tycker att vi är) och på samma sätt påverkas andra av vad vi gör. Det är ingen slump att att pappor generellt har sämre kontakt till sina barn än mammorna, att kvinnor tjänar mindre än män (och att det bidrar till en ond cirkel då männen "av ekonomiska skäl" inte kan stanna hemma med barnen) och att det är lite farligare för en arbetsgivare att anställa en kvinna runt trettio än en man.

De flesta pappor är säkert bra pappor. Men det är en enorm skillnad att vara ensam hemma med sitt barn och att råka ta ut föräldraledigheten på sommaren då mamman i familjen också råkar ha semester. Att vara en förälder och ett barn jämfört med att vara två föräldrar med ett barn (eller två eller tre) är inte alls samma sak. och det finns ingenting som "att leva jämställt på vårt sätt". Antingen gör man det eller så gör man inte det.

Nå, det jag egentligen ville med det här inlägget var att länka till min vän Amanda som skrivit mycket om föräldraledighet på sistone. Mycket intressanta diskussioner i kommentarsfältena.


PS och jag tycker naturligtvis inte att mammor som stannar hemma med sina barn är dumma i huvudet. Minna är till exempel sjukt smart och skriver fina böcker och hemma med sina ungar. BARA FÖR ATT TA ETT EXEMPEL Jag tycker bara att det är synd att de finländska papporna är sämst i hela Norden på att ta ut föräldraledighet. "Ledighet"

I går drog Maggan mig ut i parken för att testa glass inför hans kamera. Sen klippte han ihop det så jag lät lite onödigt bitchig.

Ibland flyger Magnus över poolen som en alldeles vanlig superhjälte. Poolhjälten.

Det är så otroligt fint att bo i en stad som har en del som kallas Little Tokyo. Här åt Maggan, Vid och jag världens godaste sushi. Vidar hade klätt sig i sin magiska keps som gör att folk ger honom allt han pekar på.







Sedan susade resten av familjen hem medan jag träffade några kurskamrater och deras polare. Har ni sett Lost in Translation? Vi hyrde ett litet karaokerum på Max Karaoke. Det såldes ingen alkohol, men om man var diskret fick man ta med sin egen dricka. Trots fläkt och luftkonditionering var det vansinnigt hett.




Sedan sjöng alla i fyra och en halvtimme. Till och med jag, sjukt nog. Fast det finns det inget bildbevis på.



När klockan blev två och stället stängde övervägde vi att åka på nattsim, men eftersom folk som har pool (Matt till vänster och jag) bodde så infernaliskt långt borta från alla andra blev det istället hemfärd. Folk satte sig mer och mindre nyktra i sina bilar och susade hemåt. När jag sa att jag tänkte fånga en taxi såg gänget på mig som om jag meddelat att jag tänker lifta hem genom Compton. Sedan skjutsade Matt (till höger) och Jessica mig till Santa Monica.

I kväll ska jag göra min första utegång i Los Angeles. Matt till höger har tillsammans med sin flickvän reserverat ett karaokerum i Little Tokyo och det är meningen att de bästa typerna från kursen ska träffas och sjunga lite tillsammans. Jag kan inte sjunga. Vi fick instruktioner om att smuggla in alkohol.

Och så har Magnus och jag spelat in en ny podcast. Vi pratar om Maggans och min första dejt, om hjärnan som försöker lura en och om namedropping. Jag tycker själv att det här är den bästa podden vi spelat in hittills.

En bild från fredagens lunch. Fördelar med skolan är att den bjuder oss på mat och öl ibland.

I våras var Magnus programledare för ett dejtingprogram för äldre människor. I går var han tvungen att spela in en sista voice over. Här är filmen:

Lyssnade på En varg söker sin pod medan jag var ute och sprang i trakterna. Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada Noli är smarta och välformulerade. Ibland är de lite för hårda och kategoriska för min smak, men vem är jag att döma. Oftast är de nämligen spot on.

I det senaste avsnittet höll damerna frågestund. Någon frågade om hur man motar bort känslan av att se andra kvinnor som hot och konkurrens. Vi har ju pratat lite om det här på bloggen. Hur jobbigt det är med folk som tycker att det är lite finare att hänge med killar och påpekar att de alltid varit en pojkflicka. Att män fortfarande har högre status och kvinnor bekräftar detta genom att vilja vara en av dem.

Jag tror att det var Strömquist som citerade författaren Birgitta Strömberg som sade: Varje gång det går bra för en kvinna går det bra för mig. Lyssna själva.

I podden talades det också om Maken av Gun-Britt Sundström. Läste den i våras och tycker att ni också ska göra det. Fin bok som visar att tider inte förändras så mycket och att vi på många sätt är konservativare nu än för femtio år sedan.

och på tal om poddar så spelar vi in ett nytt avsnitt av Vad har Peppe lärt sig under veckan som gått? i morgon.

Santa Monica får plus för snygg utsikt. OBS: ej från vårt fönster. Vi är ej rika.