Jag var så trött när jag kom hem att jag lade mig för att vila en liten, liten stund. Vaknade halv fem och fattade ett snabbt beslut om familjepromenad. Sagt och gjort, Vidde tog sin Blixten McQueen sparkbräda och Maggie sina apostlahästar och så promenerade vi söderut längs med Oceans Avenue.

Detta är egentligen en bild från nån vecka sedan, men jag tyckte att det var roligt att Marge Simpson susade förbi i en bild som om ingenting hade hänt.

 Februari är den svalaste månaden hittills och efter många varma dagar klär vi oss nuförtiden i lager på lager om temperaturen visar mindre än tjugo plusgrader.

Vidar tror att hans sparkbräde är en skateboard och kör därför nerhasade jeans och hoodie när han är ute och sparkar.

Jag blir lika glad varje gång jag ser en surfare susa förbi på cykel med brädan tryggt i hållare på sidan.

Och sen gick solen ner i Stilla havet. Hur mycket jag anstränger mig för att få det på bild blir det bara en blek version av den sjukt vackra verkligheten.

Jag är helt slut i min själ efter den här studieveckan. I går började jag plugga 8.30 och läste de sista sidorna ännu vid elva då jag kom hem från kvällsföreläsningen (ni ba: buh-fucking-hu, du får bo i Kalifornien. Och ni har rätt, det är jäkligt bra att bo här). Men ni ska inte behöva lida för min tröttma, Ann Friedman räddar er! Friedman är journalist, krönikör och på det stora hela en mycket smart och rolig person. Hon skriver bland annat för New York Times.Själv prenumererar jag på hennes nyhetsbrev och blir belönad för det varje vecka.

Här i USA pratas det för tillfället mycket om Dylan Farrows och Woody Allen och Friedman skrev en mycket bra krönika om ämnet. Jag rekommenderar också varmt Dylan Farrows mamma Mias Farrows biografi What Falls Away. Den handlar delvis om Dylan Farrow, men mest om Mia och hennes äktenskap med först Frank Sinatra (Farrow var knappt 20 och Sinatra runt 50) och senare hennes relation med Woody Allen som senare gifte sig med Farrows adoptivdotter. Har själv läst biografin flera gånger bara för att den är så bra. Friman har mitt ex så om ni vill låna det får ni höra av er till henne.

Ibland känns det som om den här bloggen bara upprepar sig själv. "Ja, jämställdhet betyder rättvisa för både män och kvinnor" "Nej, feminister hatar inte män" "Ja, det är svårt att försörja sig själv och sin familj ifall personen som tjänat alla pengar försvinner, blir sjuk eller dör" och så vidare.

Därför kommer nu ett träningsinlägg! Eftersom jag under en så stor del av min vakna tid sitter ner på min röv och försöker förstå mig på amerikansk akademinsk litteratur behövs det lite spring och mjölksyra för att balansera upp livet (det behövs också öl och goda vänner). Vanligtvis springer jag ju bara på strand och i trappor, men för några veckor sedan introducerade Maggie Sjuan för mig. New York Times beskriver sjuan som: "About seven minutes of steady discomfort" och de gör de alldeles rätt i. Eftersom jag tror att jag är tuff brukar jag köra en minut istället för trettio sekunder på varje övning. Det genererar väldigt mycket discomfort.

Och så har jag nya springskor! Sprang slut de gamla och fick ett par nya superlätta Puman. Fick lite ont i knäna i slutet av mina gamla springskor, men det lättade så fort jag fick nytt på fötterna. Allt är bra nu (förutom mitt slutarbete som kräver en massa arbete).

En sak som skiljer Norden och USA åt är hur det verkligen är mammorna som är familjens föräldrar. Förra veckan pratade jag om feminism med några studentkolleger på min PR-kurs och de menade alla att det är omöjligt för en kvinna att ha både karriär och barn. Flera av dem tillade att de själva tycker det är lite skumt med en mamma som jobbar mycket. Under gårdagens Genus och nyheter-kurs gästföreläste två prisbelönta journalister om hur det är att varan Det Andra Könet i amerikansk media. Båda hade skjutit upp barnafödseln tills de var drygt fyrtio eftersom de visste att barn skulle sätta stopp för karriären. Båda sade också att de som tur var haft "förstående män" som gjort att de överhuvudtaget haft möjlighet att gå tillbaka till sin arbetsplats. En annan klasskamrat berättade att hon gör praktik på NBC och att tre olika män kommit fram till henne och sagt att hon en dag måste välja mellan att ha barn och att göra karriär.

Så här är det i ett land där det inte finns någon som helst betald föräldraledighet och där dagvården är snordyr. Kvinnans dollar är mellan 75 och 81 cent (lite olika beroende på statistikcentral) och den lär inte öka hos någon annan kvinna än den som har råd att anställa nannies. Här är det ännu tydligare än i Norden att klass och kön går hand i hand.

Så här står det på Soundcloud: Peppe berättar varför finländska män är som amerikanska tonårstjejer, hur Obamas selfie användes emot honom och varför journalisten måste sälja sin text. Magnus har druckit öl och tittat på Superbowl.
 

Rättviseförmedlingen började räkna representation och nu fortsätter Killarna mot tjejerna i en några enkla matcher på banken, i musikvärlen, på internet, i Sveriges regering på biografen och några till. Må bäste man vinna, liksom.

Jag är en tipsmaskin i dag. Sprang till En varg söker sin podd som handlade om mat och hälsa. Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli pratade bland annat om raw food, om vem man egentligen kan lyssna på för att få kostråd, om mat som den nya musiken och om hur anorexitips frodas i media. Bra avsnitt, lyssna igenom det.

Här i Los Angeles finns det grovt draget två matskolor: De som inte har pengar äter ohälsosam skräpmat på typ Burger King och de som har pengar shoppar sin organiskt odlade mmiddag på Whole Foods och dricker smoothies av kål och ingefära. De som är fattiga mår fysiskt sämre, medan de som har råd med bra sjukförsäkring är generellt friskare. Mat är klass, hälsa, kultur och också geografi. I går såg jag på Girls där huvudpersonen Hannah skämtade om att hon kommer från the Midwest och därför alltid kommer att ha mellan åtta och femton kilogram övervikt. Övervikten minskar ju närmare kusten hon flyttar. 

Och när vi ändå är inne på ämnet, du som kommenterade under Köttfri hamburgerdag:

"Det finns alltid ett vegetariskt alternativ till hands i skolorna i Helsingfors. Man behöver alltså inte äta kött om man inte vill. Varför då introducera en dag då man måste äta vegetariskt? Vill man äta kött så äter man kött. vill man äta vegetariskt så äter man vegetariskt. Behövs inget tvång.

Och sen att välja svenskt kött i stället för importerat är inte precis miljövänligt, men nog är det miljövänligare ändå, så på det sättet håller argumentet."

Jag förstår vad du menar och valfrihet är bra, men i just det här fallet handlar det inte om smak, (vem som gillar kött och vem som föredrar vegetarisk mat) utan om att kött är så himla dåligt för miljön på alla tänkbara sätt. Genom att ha en vegetarisk dag visar man barnen att det inte är nödvändigt att äta kött varje dag. Och jag tycker att det är en bra poäng. Alla behöver inte konvertera till veganer över en natt, men alla borde dra ner på sin köttkonsumtion.

Karin Tötterman skriver jäkligt bra i Ny Tid om "humor" på kvinnors bekostnad.

"The Onion fick faktiskt be om ursäkt för sitt skämt med nioåriga Quvenzhané Wallis. Haha… sorry. Samma gäller radio Extrem och det så kallade kaktusgate. Hihi… sorry. Jag vet inte om Seth MacFarlane ens förväntas be om ursäkt för att han som värd under årets Oscarsgala lämnade ett kladdigt spår av sexistiska skämt som började med en sång om vilka kvinnliga stjärnors bröst han sett i filmer (inklusive våldtäktsscener), passerade ett skämt om hur kvinnor ”aldrig kan släppa någonting”, och sydde ihop kvällen med ett skämt om att efterfesten blir hemma hos Jack Nicholson (det kan förstås vara ett sammanträffande att det var just hemma hos Nicholson som Roman Polanski anklagas för att ha våldtagit en flicka). Hahaha. MacFarlane må ha haft som avsikt att vara ironisk och driva med både medier och samhällsanda – men när allt de flesta ser är en rad skämt på kvinnors bekostnad så funkar det inte. Vad är ironi om den består av exakt samma stoff som sunkig gubbhumor?"

Det är vårvinter här i Los Angeles. Häggen blommar och ibland är dagarna så krispigt klara att man ser nästan till Mexiko eller åtminstone Catalina Islands (Catariina Islands). Andra dagar är det dimmigt med en himmel som mest påminner om lättmjölk. Himla fint och melankoliskt när jag är ute och springer på stranden.

Klockan är kvart över nio och jag har redan skickat in dagens första skolarbete. Smyger belåtet omkring i lägenheten och viskar (Viddie och Maggie sover nämligen ännu): "Who's your mommy and what does she do?" Skolarbete.

Fick ett mail av en farbror som jag bloggat om. Det var en jättelång monolog om vad han tycker. Svarade kort att han gärna får fortsätta läsa min blogg om han är intresserad av jämställdhet och fick som svar en ny jättelång monolog. Tänkte att vi skulle tala om fenomenet långa monologer i podden i går, men eftersom Magnus var så trött (alltså bakis från lördagen och utmattad efter att ha infiltrerat den amerikanska kulturen och sett på Superbowl på restaurang på söndagen) sköt vi upp inspelningen tills i dag.