Okej bloggen, show me what you got: Hjälp oss att komma i kontakt med en svenskspråkig nanny/au pair i Los Angeles. Maila mig eller kommentera. TACK på förhand!

Jag fick ett mail som gjorde mig ledsen och uppgiven. Ni får hemskt gärna komma med råd eller förslag och berätta om era egna erfarenheter:

För tre månader sedan hände något som har angstat mig sedan dess, och jag ligger vaken om nätterna då jag funderar över vad jag ska ta mig till.

Jag har jobbat på ett företag i ca 6 månader nu. Ett litet företag vars arbetstagare jobbar runtom i landet. Jag jobbar på kontoret tillsammans med chefen på min hemort. Jobbet är inte drömjobbet, men jag har lärt mig väldigt mycket, och fått mycket beröm av de andra på företaget. Chefen är en man runt femtio, en snäll familjefar som brinner för för sitt företag. Han frågar gärna om min åsikt, lyssnar på mig och har flera gånger sagt att han är verkligen nöjd med min arbetsinsats. Så jag har känt mig ganska smart, särskilt då branschen är alldeles ny för mig. 


Jag menar inte att älta i det här, och jag skriver det inte för att folk ska tycka synd om mig. Jag har berättat om incidenten för några av mina närmaste. Jag klarar av att jobba, även om motivationen att stanna kvar är mycket liten. Jag sitter inte i ett hörn och tjuter varje dag. Men det vore en lögn att säga att det inte finns i bakhuvudet, hela tiden. Jag har ingen på jobbet att diskutera det här med. Och nu känner jag mig vilsen. Vad ska jag göra nu då? Vad kan jag göra? Ibland tänker jag att jag gör problemet till mycket större än det är. Kanske det?
Tips, råd, idéer?

Jag har försökt odla ett rykte om att vara livsfarlig och en person man INTE vill bråka med och så kommer Radio Extrem och försöker vara gulliga genom att nominera mig till Svenskfinlands vänligaste person. Jag är både smickra och sårad.

Vi kör ett varv på rekommendatiosnleken. Ni vet reglerna, alla får komma med sitt bästa tips i alla kategorier.

– True Detective, började kolla för ett par dagar sedan och är nu en slav av tv-serien. Woody Harrelson och Mattew MacConaughey i en mörk (tänk typ Bron) dektektivhistoria som utspelar sig i dag och 1995. Vinjetten är nästan för inspirerad av True Blood, men det får gå.

– Zombies versus Plants, för er med för mycket tid är detta iPad-spel är bra alternativ att spela bort sitt liv på.

– Kokosolja som ansiktsmask. Jag vet att jag låter som en hippie, men något så enkelt som kokos i feijan har gjort min hy len som Vidars.

– Kaj Korkea-ahos Gräset är mörkare på den andra sidan som pjäs på Viirus!

– Safkaa, min vän Hanna gav ut sin andra kokbok för några veckor sedan. Så jäkla bra med tips för måltider dag för dag genom en hel vecka. Här ligger ett ex och solar sig vid poolen. Svensk översättning i april.

När jag vaknar brukar jag börja med att ögna igenom mailen och Twitter. Min klasskamrat Heather hade skickat mig en länk till en Wall Street Journal-artikel där David Eberhard får berätta om ouppfostrade svenska barn i Sverige. Heather konstaterade att journalisten som gjort intervjun inte varit speciellt kritisk.

Jag trodde att vi skulle vara bättre föräldrar, ni vet strikta regler. Inget godis före barnet fyller sju, bara leksaker i trä, broccoli minst en gång om dagen, lära honom att kalla oss mor och far (inte Peppe och Magnus), förbjuda alla slags skärmar med fördummade amerikansk kapitalispropaganda och alltid vara tålmodiga de enstaka gånger han skulle få ett raseriutrbott ute bland folk.

Men jag antar att Magnus och jag är de där slapphänta föräldrarna som Ebenhard pratar om. Vi ger till exempel aldrig Vidar smisk och vi låter honom somna i vår säng alldeles för sent på kvällen. Vi låter Vid spela på Ipaden mer eller minde så mycket han vill. Ibland vill han, andra gånger föredrar han Lego. Ibland får han pannkakor till frukost. Det finns kvällar när han får lyssna på Astrid Lindgren istället för att vi läser högt för honom. Han får nästan alltid välja vilken park han vill leka i. Sedan han var riktigt liten har vi släpat med honom på flygplan och restauranger och andra för barn olämpliga ställen. Han har hört oss svära och sett oss trötta och sura.

Vi är egentligen bara noga med att han ska säga tack och förlåt och vara snäll mot människor och djur.

På många sätt är Los Angeles helt annorlunda än Helsingfors, som till exempel klimatet, den allmänna inställningen till att röka lite weed, småpratandet, vänligheten, det veganska köket och att folk är så GLADA här. Men det finns också nåt slags dubbelmoral i allt det fria och liberala.

Just nu sitter jag och läser en hög med artiklar om våld mot kvinnor (Alaska är tydligen en helt livsfarlig stat att bosätta sig i om man är dam) och om alkoholkonsumtion. Flera av texterna menar att det visserligen inte är snällt att våldta någon, men insinuerar också att kvinnor som är fulla delvis får skylla sig själva. Det är feministernas fel att kvinnor tror att de har samma friheter som män. Att de kan dricka alkohol och röra sig tryggt på stan som helt vanliga människor, säger en skribent.

(Innan jag blir för hård mot USA måste jag påpeka att det naturligtvis finns folk som tycker att kvinnor som blit våldtagna får skylla sig själva är ett vansinnigt påstående).

Det verkar som om USA lever i en feministisk backlash. Aborträttigheter blir snävare, landet faller allt längre ner på The Globel Gender Gap-report, minimal föräldraledighet och blir man full får man skylla sig själv om det händer nåt otäckt. Tänk om fler människor tog upp det stora problemet med män som tycker att det är okej att våldta kvinnor, istället för att diskutera hur mycket kvinnor får dricka eller vad som är en passande klädsel. Fokus på män som våldtar, de behöver uppenbarligen stöd och hjälp för sitt vidriga beteende

PS. Boktipset: Katarina Wennstam har skrivit två riktigt bra böcker om våltäkt Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. Artikeltipset: New Yorker: Trial by Twitter om våltäkterna i Steubenville.

Peppe berättar om varför män och kvinnors hjärnor är roliga att raportera om, när nya människor förgyller och om hur New York rensade ut kriminaliteten. Magnus säger hej på spanska.

Nu kan det ju vara att de flesta av är är 45 och VD:n eller annan sorts chefer och inte behöver mina tips, men jag tänkte ändå komma med några tankar som jag önskar att jag vetat om när jag började jobba.

Helt ohierarkisk ordning:

– Var trevlig att jobba med. Så otroligt viktigt. I Norden är de flesta av våra branscher så små (för att inte tala om Svenskfinland) att ryktet om dåligt humör, divalater och usel attityd sprider sig blixtsnabbt.

– Nätverka. Vidrigt ord, men det gäller tydligen precis lika mycket i USA som i Finland. Så mycket enklare att få ett jobb om man har nån som kan tipsa som en eller som kan bekräfta att man är en bra typ när man skickat in sin ansökan.


– Det är tyvärr inte alltid den som jobbar mest i tysthet som blir belönad. Vill man ha löneförhöjning eller ny tjänst eller bara bli uppmärksammad lönar det sig att vara tydlig med det.

– Skaffa en mentor. Antingen genom ett system som Diamanten eller Kristallen eller gör som jag freestyla genom att fråga en person som jobbar inom samma bransch (men ändå inte är din chef).

– På en gästföreläsning förra veckan berättade en programledare att hon aldrig tackar ja till det första löneförslaget. Om inte bättre lön kan man förhandla till sig mer semester, distansjobbdag eller annat som gör ens arbetsliv bättre. Det har jag ännu aldrig vågat göra själv, men ska börja med det.

– Och så skadar det ju inte att vara bra på det man jobbar med.

Linn påpekade en grej som tål att lyftas upp: Var generös och tipsa folk om jobb och varandra!

Ni får gärna fylla på med tips och anekdoter.

Lat söndag. Vaknade upp halv nio, skrev på slutarbete, lekte ninja med Vidar, drack två koppar kaffe, läste kurslitteratur och åkte sedan till Akasha i Culver City för att äta söndagsbrunch med Softy samt Lena och Kah som för några dagar sedan anlänt från Melbourne. Nu följer mera skolarbete och kanske en motionsrunda. Slut på fulblogg.

Att blogga och få betalt för det är ett återkommande tema inom bloggsfären (andra säkra kort är: Får man visa bilder på sina barn? Hur ärliga och utlämmande är egentligen bloggarna? Och är det verkligen så där städat och stylat hemma hos folk? Gäsp.)

Underbara Clara skriver om hur störande det är att syssla med kultur då folk oftast vill att den ska vara gratis:

"Som bloggare skriver jag 365 dagar om året och underhåller hundratusentals läsare, varav vissa som medan de konsumerar gratismaterialet förfasar sig över hur mycket reklam som finns på bloggen. Så var det på min förra blogg (jag fick otroligt mycket kritik för att det var för mycket reklam där) och så är det också på min nuvarande blogg. Varför förväntas bloggtjejer (för det är främst tjejer) producera innehåll till välbesökta kanaler, större än de flesta tidningar, utan att kunna få betalt? Bara för att läsarna varken vill betala själva eller kan acceptera att företag får betala för reklamplatser? Vilka andra yrkesverksamma går man till och förväntar sig att de ska utföra sin proffession gratis? Tandläkare? Förskolelpedagoger? Taxichaufförer?"