Läsarbrev
13 years ago
Jag fick ett mail som gjorde mig ledsen och uppgiven. Ni får hemskt gärna komma med råd eller förslag och berätta om era egna erfarenheter:
För tre månader sedan hände något som har angstat mig sedan dess, och jag ligger vaken om nätterna då jag funderar över vad jag ska ta mig till.
Jag har jobbat på ett företag i ca 6 månader nu. Ett litet företag vars arbetstagare jobbar runtom i landet. Jag jobbar på kontoret tillsammans med chefen på min hemort. Jobbet är inte drömjobbet, men jag har lärt mig väldigt mycket, och fått mycket beröm av de andra på företaget. Chefen är en man runt femtio, en snäll familjefar som brinner för för sitt företag. Han frågar gärna om min åsikt, lyssnar på mig och har flera gånger sagt att han är verkligen nöjd med min arbetsinsats. Så jag har känt mig ganska smart, särskilt då branschen är alldeles ny för mig.
Tips, råd, idéer?
För tre månader sedan hände något som har angstat mig sedan dess, och jag ligger vaken om nätterna då jag funderar över vad jag ska ta mig till.
Jag har jobbat på ett företag i ca 6 månader nu. Ett litet företag vars arbetstagare jobbar runtom i landet. Jag jobbar på kontoret tillsammans med chefen på min hemort. Jobbet är inte drömjobbet, men jag har lärt mig väldigt mycket, och fått mycket beröm av de andra på företaget. Chefen är en man runt femtio, en snäll familjefar som brinner för för sitt företag. Han frågar gärna om min åsikt, lyssnar på mig och har flera gånger sagt att han är verkligen nöjd med min arbetsinsats. Så jag har känt mig ganska smart, särskilt då branschen är alldeles ny för mig.
En tid tillbaks var det då ett bransch-relaterat jippo i en annan stad, ett stort jippo. Visst hade jag kul, men jag blev också lite irriterad på min chef, som inte kunde låta mig 'stå på egna ben' utan var konstant i mitt följe och introducerade mig stolt till alla - och ja, jag kände mig lite som en prispokal. Men jag tänkte att han tänker på mitt bästa, att jag ska lära känna alla, så det var bara att stå ut.
Den sista kvällen var vi ett stort gäng ute tillsammans. Jag var väldigt trött, men stannade på restaurangen tills ganska sent. Chefen var en aningen berusad, men inte överdrivet. Vi gick tillsammans till hotellet. Chefen föreslog att jag kommer via hans rum. Min dator var där (vi hade jobbat tillsammans på en grej tidigare, och hans rum hade bättre nätförbindelse), så jag tänkte att jag tar den och sticker. Men väl på rummet ville chefen berätta nåt för mig, sa han. Och så började han förklara hur underbar han tyckte jag var. Jag sa att jag ville gå och sova nu. "Nej sätt dig, sätt dig här på sängen," sa han, och drog mig lätt i armen. Han började viska i mitt öra, och försökte kyssa min nacke. Jag var som frusen, i panik och fylld av obehag. Jag skuffade honom åt sidan, tog min dator, sa gonatt och sprang in på mitt rum. 'Inget' hann hända, men jag kände mig äcklad, skamsen, kränkt och helt jättebesviken. Han hade förstört allt. På några sekunder tog han bort all trovärdighet av allt han hade sagt åt mig tills dess. En chef gör inte sådär. Nånsin. Helvete.
Den sista kvällen var vi ett stort gäng ute tillsammans. Jag var väldigt trött, men stannade på restaurangen tills ganska sent. Chefen var en aningen berusad, men inte överdrivet. Vi gick tillsammans till hotellet. Chefen föreslog att jag kommer via hans rum. Min dator var där (vi hade jobbat tillsammans på en grej tidigare, och hans rum hade bättre nätförbindelse), så jag tänkte att jag tar den och sticker. Men väl på rummet ville chefen berätta nåt för mig, sa han. Och så började han förklara hur underbar han tyckte jag var. Jag sa att jag ville gå och sova nu. "Nej sätt dig, sätt dig här på sängen," sa han, och drog mig lätt i armen. Han började viska i mitt öra, och försökte kyssa min nacke. Jag var som frusen, i panik och fylld av obehag. Jag skuffade honom åt sidan, tog min dator, sa gonatt och sprang in på mitt rum. 'Inget' hann hända, men jag kände mig äcklad, skamsen, kränkt och helt jättebesviken. Han hade förstört allt. På några sekunder tog han bort all trovärdighet av allt han hade sagt åt mig tills dess. En chef gör inte sådär. Nånsin. Helvete.
Nästa morgon åkte vi tillbaks till hemorten. Jag kunde inte förmå mig att prata om incidenten med honom. Jag ville bara hem. Vi körde till hemorten under tystnad. Han var helt tydligt generad och snopen. Vi har aldrig pratat om vad som hände.
Sen dess, i tre månader, har vi jobbat på som förut. Eller han verkar jobba helt som förut. Jag tror inte att han har insett hur de där fem minutrarna har inverkat på allt. Eller kanske han inte minns, eller leker att han inte minns. Han frågar mig om min åsikt, ber om hjälp, vill diskutera. Och jag säger hur jag tycker, jag hjälper, jag svarar, men nu är det totalt annorlunda för mig. Jag är supersaklig. Jag klär mig i stora ylletröjor, lämnar sminket hemma. Vill inte vara attraktiv. Jag har tappat all respekt för honom, jag vill inte få beröm av honom, jag vill helst inte prata med honom. Jag vill inte jobba med honom helt enkelt. Tur att vi har åtskilda rum.
Jag är rädd för att en konfrontation kunde betyda att jag får sparken. Sånt orättvist skit händer ju hela tiden.Och vad skulle jag säga ens? "Jag gillar dig inte längre. Jag vill fortsätta jobba, men vill jobba hemifrån"? Jag bor inte i huvudstadregionen eller en storstad. På min hemort går det inte att byta jobb sådär i farten, för det finns inga jobb att byta till (naturligtvis letar jag nog). Jag kan inte bli arbetslös, för vi har lån att betala.
Jag menar inte att älta i det här, och jag skriver det inte för att folk ska tycka synd om mig. Jag har berättat om incidenten för några av mina närmaste. Jag klarar av att jobba, även om motivationen att stanna kvar är mycket liten. Jag sitter inte i ett hörn och tjuter varje dag. Men det vore en lögn att säga att det inte finns i bakhuvudet, hela tiden. Jag har ingen på jobbet att diskutera det här med. Och nu känner jag mig vilsen. Vad ska jag göra nu då? Vad kan jag göra? Ibland tänker jag att jag gör problemet till mycket större än det är. Kanske det? Jag är rädd för att en konfrontation kunde betyda att jag får sparken. Sånt orättvist skit händer ju hela tiden.Och vad skulle jag säga ens? "Jag gillar dig inte längre. Jag vill fortsätta jobba, men vill jobba hemifrån"? Jag bor inte i huvudstadregionen eller en storstad. På min hemort går det inte att byta jobb sådär i farten, för det finns inga jobb att byta till (naturligtvis letar jag nog). Jag kan inte bli arbetslös, för vi har lån att betala.
Tips, råd, idéer?
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Nina · 13 years ago
Ungefär samma sak har hänt mig. Jag var ny på mitt första jobb, som dessutom var mitt drömjobb. Efter ett halvår var vi på konferens hela jobbet, vilket slutade med att min handledare och mentor på jobbet stötte på mig (också halspuss-försök). Han märkte som tur var hur jag stelnade till och hann säga själv att det inte var en bra idé innan jag rusade ut ur rummet.Nåja, hur hanterade jag detta? Jag mådde dåligt (eller angstade nattetid) över detta från och till i upp till ett år. Jag fortsatte ha min handledare på mitt jobb som vanligt (rent strategiskt egentligen för han var bäst). Undan för undan blev detta mindre viktigt/störande/jobbigt (för mig) och vi byggde upp en annan sorts relation, med ömsesidig yrkesrespekt.Jag tror att jag vände på denna händelse relativt snabbt, drog det till min fördel. I min relation till honom. Jag visste något om honom som han inte skulle vilja kom ut. Jag hade på något sätt ett övertag. Det övertaget som han hade innan och försökte utnyttja den kvällen den gången.Idag jobbar varken jag eller han kvar på samma jobb. Han har kommit att respektera mig både som person och i mitt yrke och har ganska nyligen bett mig komma till hans nya jobb (där han är chef) för att hjälpa till. Jag ser händelsen för mig som att han var för full och inte hade riktigt koll på känsloläget. Inte som sexuell trakasseri.Sammanfattat så är min erfarenhet:1) Vänd på det - du har numera ett övertag och har visat dig vara en stark person.2) Med tiden blir det bättre.3) Byt jobb då ett annat bra jobb kommer.Förstås, om du vill anmäla, så gör det. Om det är något som du annars kommer att ångra att du inte gjorde.
Rockpaperscissorlizardspock · 13 years ago
Nej men vet du vad, så där skall du inte behöva ha det.Det jag hade gjort om jag vore du är att utnyttja det övertag du har just nu, för jo även om det inte känns så så har du ett övertag.Börja med att be om ett samtal, ta upp hur obekväm du blev under resan och kräv en ursäkt av honom. Givetvis spelar du in detta samtal.Efter ett lämpligt tidsintervall ber du honom sedan om ett skriftligt rekommendationsbrev, efter dina specifikationer och sedan börjar du att söka jobb. Börjar han tramsa så förklarar du helt enkelt för honom att du i så fall inte anser dig ha något annat val än att kontakta både facket och hans familj.Under tiden du arbetar kvar får du givetvis en titel och eventuella kurser som kan hjälpa dig i ditt jobbsökande.Och du, släng ylletröjorna. Det är INTE han som har makten här. När du är färdig med honom så kommer han inte så mycket som våga titta upp ifrån golvet när du passerar så sträck på dig och hitta ilskan.
Matilda · 13 years ago
jag kan inte hjälpa så mycket, mer än att såga om du tror du gör ett problem större än vad det är, så är det nog större än du tror. you go girl, hoppas det här löser sig, jag avskyr att må dåligt på min arbetsplats.
Brevskrivaren · 13 years ago
Det var jag som skrev brevet. Tusen tack för era kommentarer (och tack Peppe!). Det känns särskilt tröstande att läsa att någon annan har råkat ut för något liknande. Jag är vanligtvis inte en person som gömmer mig själv eller mina känslor, och har i många svåra situationer sagt direkt vad jag tycker och tänker. Ifall chefen vore en stark person med analytisk förmåga, skulle det vara mycket enklare för mig att konfrontera honom. Men han är lite som en våt vante, ett osäkert får som är socialt tafatt. Och även om han brinner för sitt företag så har han inte förmanskunskaper. Kort sagt så äter han ur min hand - ifall jag bad honom att hoppa, skulle han fråga hur högt. Och DET gör det här svårt, att det känns som om han hänger på mitt varenda ord, som om jag ska vara den som säger vad som händer och varför. Jag har lust att skrika, "Skaffa ryggrad, människa! Ta ansvar, be om förlåtelse, uppför dig som en chef, inte en hundvalp!" Äh, jag sitter här och vänder och vrider på mina ord, försöker förklara hurdan han är, men det är svårt. Jag tror detta kommer att spela ut som Nina sammanfattade. Jag känner mig nog stark och vet vad jag kan (det här har lärt mig massvis om hur skarp jag faktiskt är, HA!), jag kommer antagligen att köra på tills jag hittar nåt annat och försöker 'komma över det' helt enkelt. Ifall han inte tar upp ämnet först, för då kommer jag att låta honom få höra. Men det skulle kräva att han har the guts att göra det. Tack, än en gång. Vet ni, bara att få skriva ut de här sakerna anonymt lättar redan enormt på bördan.
Brevskrivaren · 13 years ago
...Jag tillägger ännu; en del av problemet är att chefen är snäll - mot alla. Han är till grund och botten en snäll man. Men eftersom vi är på tumanhand här på kontoret (de andra i företaget jobbar på sina hemorter runtom i landet), så vet jag inte om han är extrasnäll mot mig, eller skulle han uppföra sig likadant mot de andra arbetstagarna också. Som exempel, han ger mig presenter och berömmer mig för mitt jobb. För vem som helst annan skulle det kanske kännas trevligt, men för mig? Jag känner mig bara äcklad.
Nina · 13 years ago
Vad bra att jag kunde hjälpa på nåt sätt!Då du beskriver din chef nu (som en icke chef) så låter det som om han är väldigt osäker på sig och sin roll, och att du har varit den som stöttat honom mycket i hans jobb. Han kanske aldrig har mött någon som hjälpt honom på samma sätt innan och blev förtjust i det…Min handledare är också en genomsnäll person egentligen och han blev nog lite förvirrad för att möta på en snäll (och skarp!) person som hängde inne på hans rum i tid och otid (för att dra nytta av all hans kunskap och erfarenhet!).Vad det gäller gåvorna så kan du faktiskt säga till. Att han inte behöver ge dig presenter, men att du gärna tar emot en bonus 1-2ggr/år om han uppskattar din arbetsinsats, alternativt löneförhöjning…
Stackars gubbstrutt · 13 years ago
Stackars gubbstrutten. Han var i fyllan och trodde att han för en gångs skull skulle ha tur. Förstås helt fasligt att göra i egenskap av chef, men jag tänker att du kanske inte ska låta det reflektera dåligt på dig själv, och t.ex. inte klä dig som du vill eller ta åt dig av beröm. Tröttsamt att måsta jobba med nån som du har förlorat respekten för, men tänk om du nångång sku försöka ta initiativet till att prata om det här, han kanske blir kinkig som ett litet barn och vill förneka allt, eller så blir han lättad över att få tala ut om det (sku gissa att han har ångest över det) och det kanske rensar luften, om du ändå måste vara kvar där på företaget.Skriver ur det här perspektivet: är också manlig förman och har en underordnad som jag typ alltid har varit kär i (så är det bara, om jag är ärlig). Jag skulle aldrig vara så tölpaktig att jag gjorde nån invit, men mina (osakliga, jag vet) känslor hindrar inte det att jag ser hur otroligt kunnig hon är, och jag är väldigt imponerad av henne (vi skulle bra kunna byta roller och hon vara bossen). Tror din chefstackare kanske är lite likadan, att han faktiskt uppskattar dig som person och arbetstagare, men tappa kollen i fyllan.
Brevskrivaren · 13 years ago
Jag tror nog att han uppskattar mig, det märks nog. Och jag tror (eller vill tro) att hans beröm och presenter är hans sätt att visa det. Jag funderade igår kväll på allt det här och kom till slutsatsen att även om jag är kapabel att ta mig över det här, har det ändå haft en såpass stor inverkan på mig och min attityd gentemot chefen att en längre framtid inom det här företaget är inte ett alternativ. Jag tror att det som stör mig mest är just det att han inte tar initiativet att medge sin moka och be om ursäkt. Och det berättar ju miljoner om hans förmanskunskaper, eller a lack thereof. Brevskrivaren tackar än en gång för att ni kom med så fina tankar.