En kommentar som förtjänar att lyftas upp. I senaste podden pratade Maggie och jag om hur priset för att gå ur Facebook ofta är högre än att stanna kvar. Det handlar inte bara om att hålla kontakt med vänner, eller visa upp bilder från solsemestern, utan också att det nu för tiden går att använda sina Facebookuppgifter för att logga in till en massa andra tjänster.

Här i kapitalismens USA köpte landets största kabelbolag Comcast ett annat stort kabelbolag Time Warner Cable. Det här innebär att det finns allt färre aktörer som kontrollerar tv- och bredbandsdistributionen. Inte nog med att Comcast äger distibutionskanalerna, de äger också bland annat NBC Universal som gör tv och film. Innehåll som bland annat konkurrerar med Netflix. För att folk ska kunna titta på Netflix behövd det bra bredband, men om Netflix samtidigt konkurrerar med bredbandsdistributörens andra bolag som producerar film och tv är distributören antagligen inte så sugen på att levera bra internethastighet. Är ni med? Wired förklarar det längre och antagligen bättre.

Gällande Facebook skriver Walopää så här i en kommentar:

"Det finns inget pris som är för högt för att ha TILLGÅNG till vad folk världen över kommunicerar varann.

Den här nyheten kommenterar egentligen utan tiläggskommentar podden där du o Maggan diskuterar facebook o om den dör ut eller inte. Facebook äger ju redan instagram, där mânga av smâungarna hänger. Nu whatsapp. Och sâ vidare.

Kan inte fatta mánniskor som säger: "jag har rent mjöl i pâsen, sâ mig stör det inte om nân vill kolla in vad jag hâller pâ med."

Vad som anses vara rent mjöl i pâsen är ju helt konjunkturbundet,kan svänga frân en dag till en annan.

Det kan vara sâ enkelt som att det plötsligt är kriminellt att vara homosexuell, feminist, eller att ställa för ingâende frâgor om bankväsendet. Och det du delat och gett ut fâr du inte bort.
Eller sâ, tänk ett sânt här helt oskyldigt exempel. Ponera, x antal âr framât, att google och facebook ocksâ gâr ihop - eller bara simply köper tjänster av varann. och lângsamt köper upp allt av intresse inom kommunikation. Tex ocksâ airbnb.

Tankeexperiment: jag bokar en bostad via airbnb och är jättenöjd med den o kommer bra överens med värden.
Om jag vill âka tillbaka till samma ställe kanske jag kommer pâ att jag kan deala direkt med ägaren till bostaden utan att betala förmedlingsavgift till airbnb.

Men hur ska jag kommunicera det till hen?
Per mail? Hopps, dâ fâr bolaget veta det. Per sms? det använder ingen längre, whatsapp har tagit dess plats, stopp igen - jag âker fast där med.

Poängen med det här exemplet är inte att jag inte längre kan spara in 30 euro, eler att nân sku bry sig om jag gör det. Poängen är att tekniskt sett kan de fâ fast mig, om de vill.

VI Är MED STORMSTEG PÂ VÄG IN I EN VÄRLD DÄR JAG INTE KAN SÄGA ETT KNYST TILL NÂN UTAN ATT ETT AV VÄRLDENS MÄKTIGASTE BOLAG HAR TOTALKOLL PÀ VARJE MINSTA RÖRELSE JAG GÖR.
Och DET är skrämmande. Mycket."

När jag inte har tid att blogga, men kommer på ett bra tema brukar jag anteckna det i min telefon. Vid stunder av bloggtorka är det skönt att ha nåt att utgå från. Här är några idéer:

– Om hur allt skrivande gör en mer produktiv och bättre på att skriva. Märker det extra tydligt med min engelska. Plötsligt stavar jag automatiskt rätt och hittar synonymer utan att konsultera uppslagsverk. Är långt ifrån att skriva en roman på engelska, men jag levererar i alla fall läsbar text.

– På samma tema: Det är bloggen och journalistiken som gjort att jag överhuvudtaget klarar det här galna programmet. Skulle jag inte vara van att leverera text skulle det inte bli nån magisterexamen alls.

– På min prostitutionskurs talar vi om att anti-traffickinglagar begränsar kvinnor från tredje världen att resa fritt. Har aldrig kunnat föreställa mig att det kunde finnas en negativ sida med anti-trafficking.

– Att min bok äntligen har ett nytt namn.

– Att alla, inklusive jag själv, verkar vara så trötta hela tiden. Det kan inte vara bra.

– Om folk mest läser bloggar som påminner om dem själva eller om det är den totala motsatsen som attraherar.

– Kokosolja, så jäkla bra. Pyret sa att man egentligen bara borde smeta in sin kropp med sånt man kan tänkas äta och samma dag rekommenderade en föreläsare dokumentären Pink Ribbons Inc som handlar om industrin bakom den rosa rosetten som ska skapa medvetenhet om bröstcancer. Om välgörenhet och om hur en del av företagen som jobbar med rosa bandet producerar själva produkter som kan vara cancerogena. Ska själv se den ikväll.

– Om hur jag älskar att bo i Los Angeles. Fast det är ni så trötta på att höra så jag försöker hålla det inne.

– Hur sjukt det är att Facebook betalade 16 miljarder för WhatsApp. Jag menar inte att det är en dålig app, använder den själv varje dag, MEN SEXTON MILJARDER?

Min enda ursäkt för frånvaro är att Pyret är här. Jag älskar att hon bor här hos oss i en hel vecka. Ni vet hur fint det är att få äta frukost med personer som man tycker så jäkla mycket om. Kvällen före Magnus och jag gifte oss ordnade vi en liten grillfest för våra närmaste vänner. Alla sov över och följande morgon åt vi frukost på en solig terrass. Mycket kärleksfullt på alla sätt.

Men tillbaka till LA. Förutom frukost har vi bland annat åkt ut för att kolla på gråvalar och delfiner, gått på stand up i Beverly Hills, ätit på Gracias Madre och sprungit på stranden. Ja, och så pressade jag ändå in en föreläsning i går. Men det gör ingenting för jag är så himla lycklig över att min syster är här.


Och delfinerna. Vi åkte som vanligt ut från Marina del Rey och tjugo minuter ut på havet dök ett hundratal delfiner upp. Jag fotade som kameran rykte.Bra djur.







Magnus passade på att göra sin veckovisa Skypesession med Petski. Delvis för att han så där i förbifarten ville säga: "Ja, just det. Där borta simmar en gråval."


Vi passerade också ett gäng sjölejon som låg och solade sig på nåt slags boj.



Softy var naturligtvis med. Hon är ju en del av den amerikanska familjen (kanske en titel på en framtida bok: Den amerikanska familjen).


Och precis innan vi tog iland dök det upp ett gigantiskt sjölejon som ville bli matad.

Jag måste erkänna att det för en presterare som mig är svårt att lätta på skolarbetet och bara fokusera på roliga saker. En liten sträng röst sitter i mitt bakhuvud och tjatar om att jag borde läsa artiklar, förbereda slutarbeten och skriva texter för skolan. Den säger att jag kommer att hamna på efterkälke och resten av vårterminen kommer att bli ännu tungre. Men jag anstränger mig för att ignorera rösten och bara njuta av att Pyret är här. Tänker att det är bra för mig chillaxa lite. Inte försöka vara så jäkla duktig hela tiden.

I dag träffade vi några kompisar från Seattle som kommit ner till Kalifornien för att njuta av solen. Seattle verkar klimatmässigt påminna lite om Helsingfors. Kanske snäppet mildare, men ändå.

Vi hängde en stund på stranden och gick sedan upp till ett av caféerna. Detta är vad vårt sällskap beställde. En rätt från barnmenyn i USA skulle lätt mätta tre hipsters i Helsingfors.


Innan vi gick testade Pyret förresten temperaturen i poolen, men kom fram till att döden skulle vara behagligare än att ta sig ett dopp.

Nåja, tillbaka till stranden. Vi rastade våra ungar en stund vid vattenbrynet. De blev naturligtvis jättevåta och vi hade naturligtvis slarvat med byteskläder.

Jag fortsatte också min populära (eller den är egenligen inte alls populär) Instagramserie: #pyretila där jag glatt överraskat pekar på Pyret. Alla föräldrar fick minus.

Under de senaste veckorna har några Facebook-bekanta delat en debattartikel om könsneutrala dagis. Det är Aftonbladet som publicerat texten och i dessa tider av klicksamlande kan jag väl fatta redaktionens motivering. Skriver man om barnuppfostran kan folk inte låta bli att läsa och kommentera.

Det som gör mig nedslagen är att Aftonbladet grävt fram en person som tydligen är psykolog, men som presenterar ovetenskapliga påståenden, blandar ihop åsikter med fakta och använder ord som "genusfundamentalister".

Det här till exempel:

"Personalen i förskolan och skolan har också under många år försökt motverka traditionella könsroller. Trots det är fortfarande 98 procent av förskollärarna kvinnor. Män begår också fortfarande mer än 90 procent av alla våldsbrott. Så vi har inte lyckats särskilt bra."

Menar människan att det är de kvinnliga förskolepedagogerna som gör att män begår våldsbrott? Och exakt hur mycket är många år? Hur många av dessa dagis jobbar med könsneutral pedagogik? Varför finns det nästan bara kvinnliga förskolepedagoger?


"Vi ska ge dem könsneutrala namn och leksaker, börja använda ordet ”hen”, förbjuda flickor från att klä sig i rosa och välja genuscertifierade förskolor. Förskollärarna ska agera könspoliser, slänga ut dockvrån och avstyra alla typiska kill- och tjejlekar."

Jag har aldrig hört talas om ett dagis där man förbjudit flickor från att använda rosa eller där alla barn har könsneutrala namn. Nu kan jag såklart ha fel, men det jag läst om förskolor handlar om att personalen traditionellt ger order åt pojkar och använder fler ord när de pratar med flickor. Genom att uppmärksamma det här kan pedagogera fokusera på att prata lika mycket med alla barn. På traditionella dagis hjälper flickorna pojkar vid mat och påklädning. I ett könsneutralt dagis hjälper barnen varandra och tar alla lika mycket ansvar.

Flickor är mer språkligt begåvade än pojkar. De är mer ambitiösa och motiverade och har bättre betyg i alla ämnen utom idrott. Dubbelt så många flickor läser vidare vid universitet och högskola. De har däremot sämre psykisk hälsa, framförallt i tonåren. Förmodligen för att de har en medfödd större sårbarhet.

Senast förra veckan hade vi en gästföreläsare som pratade om att det är nästan omöjligt att se vad som är medfött och vad som är inlärt. Men om pojkar misslyckas i skolan, kan en delorsak vara att skolsystemet gynnar ett visst sorts beteende och bestraffar ett annat? Alltså jag vet inte, men det gör mig nedslagen att tidningar publicerar texter som ger skenet av att vara baserade på forskning när de i själva verket bara är en persons personliga funderingar.

Peppe berättar om reklamens makt, Facebooks onda avsikter och Obamas skrämmande namn. Magnus förvånas över att Peppe tänker på finlandssvenska.
 

Den här helgen har varit ett enda kalasande. I går firade min klasslamrat Matt sin födelsedag på en skum liten klubb nere i Downtown. Det tog en stund innan Pyret och jag hittade rätt, men med lite hjälp av en hemlös man som pekade in oss på en övergiven parkeringsplats och till höger i en mörk gränd nådde vi fram. Efter en grindcore-spelning och en öl på ett hak i närheten beslöt sig syrran och jag för att frigöra oss från ungdomarna och tog en Uber till Bonaventure bar några kvarter längre bort.

Inte nog med att man kan dricka drinkar med utsikt över hela Los Angeles, dessutom roterar baren. Pyret och jag satt där i nån timme och försökte lista ut vad för slags gala de festklädda människorna med gyllene statyetter i händerna kom från.

Sedan blev jag lite yr och fick en flashback från en liknande bar i Kuala Lumur och en dåvarandra pojkvän som blev så åksjuk att han inte fick ner nåt av den malaysiska buffén. Minns att jag okänsligt frågade: "Är det okej om jag äter upp dina räkor?"

I går kväll körde vi ut till LAX och hade precis parkerat bilen för att gå in i ankomsthallen då en bekant figur mötte oss utanför flygfältet. Det var Pyret Öhman, min syster och en av världens bästa människor. Vi tog med henne hem och satt länge uppe och pratade om vad som hänt mellan juli 2013 och februari 2014. Om Maggie och jag en dag ändrar oss och försöker oss på ett syskon till Vidar är det för att min syster är en så bra syster. Syskonskap skola ej underskattas.

Följande morgon kändes det konstigt och fantastiskt att det var Pyret som satt på Primo Passo och drack en latte som om ingenting hade hänt.


När det goda kaffet var uppdrucket hoppade vi i bilen, skruvade på Magnus Bumpin in my car-spellista och susade mot Sunny Spot i Venice. Det finns ju andra brunchställen i den här stan, men precis som i Helsingfors där Ysi är det enda stället jag kan föreslå när jag vill dricka öl, kommer jag bara på Sunny Spot när det ska brunchas i LA.

Vi beställde in varsin mimosa och väntade in Softy och Fred. Jag beslöt mig för att inleda en Instagram-serie med bilder där jag överraskat, men glatt pekar på Pyret.

 Och så satt det en billdog i bordet bredvid. Fred tog sex bilder på hen. Den. Hen.

Medan resten av Los Angeles köpte blommor och choklad till sina älskade hade jag en romantisk Alla hjärtans dag-träff med Cecilia och Johanna på Le Figaro i Los Feliz. Om man bortser från att det tog två och en halv timme att köra in från Santa Monica till Los Feliz var det en särdeles lyckad kväll där vi gled mellan Dresden, Downtown och avslutningsdrinkar på Sunset. Jäkla bra personer att hänga med, de där Cecilia och Johanna.

Och i dag då? Om vi säger så här, enbart ett proffs tajmar sin bakfylla med premiären av House of Cards.

Som den uppmärksamme läsaren kanske noterat pluggar jag vansinnigt mycket. Aldrig förr i mitt liv har jag jobbat lika hårt och aldrig i hans liv har Maggie softat så här intensivt. Det är inte att jag skulle vara missunsam, låt grabben njuta, men jag tycker att det är dags för en utmaning.

Så här kommer det att gå till, men hjäp av era förslag ska Magnus hitta en känd person i L.A. och utföra en inyervju som jag sedan publicerar på bloggen. Själv tänker jag Sarah Silverman, Jimmy Kimmel eller kanske Britney Spears (fast hon hänger väl mest i Vegas nu för tiden). Kommentera om ni har en speciell kändis som ni ville se här på bloggen.