I vanliga fall brukar vi runt den trettonde mars ordna en fest för våra vänner för att fira att vi fortfarande är ihop trots att vi fått barn och att Vidar lever och mår bra. Det här året blev ett slags kompromiss där vi bjöd in våra och Vidars vänner på en eftermiddagsfest i parken utanför vårt hem. Vi serverade chokladtårta och champagne och brände oss i solen trots att vi stod i skuggan hela tiden.

När de flesta av gästerna gått hem avslutade vi dagen tillsammans med ett reducerat gäng på kvarterskrogen uppe på vår gatan. Drack en Peroni, åt lite skaldjurslinguini och klämde avslutningsvis in lite tiramisu. Bra dag.

Senast i dag var det någon som skrev att Twitter domineras av arga feminister (det tycks vara viktigt att alltid använda ett adjektiv framför ordet feminist). Jag fattar att det kan vara störande att i sitt flöde ha en massa feminister som kritiserar patriarkatet och påminner den vita medelklassnubben om hans privilegier (och den vita medelklasskvinnan om hennes). Men feminism (eller vilken som helst annan politisk rörelse) är ingenting som utvecklas av sig själv, för att vi ska nå jämställdhet måste vi prata och agera.

Förra veckan fick jag ett mail av en av mina handledare med en länk till sidan Ban Bossy. Ban Bossy är en rörelse uppmanar folk att sluta använda ordet bossy och istället prata om att leda. En av initiativtagarna är Sheryl Sandberg (Facebooks Vice VD). Sandberg säger att flickor som blir kallade bossy ser det som ett skällsord och tar ett blygt steg tillbaka istället för att ta plats och bli ledare. Flickor (och kvinnor) vill vara till lags och att vara bossy är inte att vara till lags. Enligt Sandberg ska vi uppmana flickor att bli ledare och ett steg i att fler kvinnor ska våga ta plats och blir chefer är att utesluta ordet bossy.

Men alltså jag vet inte. Att sätta så mycket energi på att förbjuda ett ord känns skumt. Jag tror starkt på att orden vi använder formar vår verklighet, men jag håller inte med om att ett steg mot jämställdhet är att bannlysa vissa uttryck. Tvärtom borde vi ta dem tillbaka. Äga orden. Klart att en vill vara chefig! Eller som Jessica Roy på Time skriver: I don't give a fuck if you call me bossy.

Det låter lite typiskt feministiskt argt, men jag är med på att inte give a fuck om nån kallar mig bossy. Jag är gärna chef.

Efter min sista föreläsning före spring break-veckan tog jag en snabb kaffe med några kurskamrater. Två av dem berättade att de gick på antidepressiva på grund av att skolan ger dem så mycket stress och ångest. Eftersom jag är en rutten människa blev jag först lite lättad över att jag inte är ensam om att känna mig mosig i huvudet och lätt labil på grund av mängden arbete (exempel: i morse hade någon skrivit ett så fint meddelande åt mig att jag var tvungen att gråta en skvätt). Sen skärpte jag mig och sa att de måste tala med en sina handledare. Det är ju trots allt bara skola.

Sedan blev det spring break och vi inledde med poolhäng hos Johis. Personen på bilden fyllde fyra i torsdags och i dag firar vi honom i parken utanför vårt hem.



Johis och jag drack ett glas vin trots att det är strängt förbjudet att förtära alkohol vid poolen. Vi struntade i förbudet. Alla som sett Spring Breakers vet ju att det hör kulturen till att dricka alkohol i poolmiljö och vi ville naturligtvis smälta in.



Den här personen vägrade doppa sig på grund av badkruka. BADKRUKA!

När internet grundades för 25 år sedan var det meningen att det skulle vara helt reklamfritt. Det gick ju sådär med den saken.

Den här veckan har folk först älskat Mia Skäringer och sen kallat henne sellout. Sedan kom den där videon i svartvitt där främlingar kysser varandra för första gången och alla tyckte att den var ljuvlig, ända tills det framgick att det var ett klädmärke som ville göra sig känt.

Enligt Skäringer var hennes debattartikel äkta, men hon påpekar också att hon aldrig skulle ha tid att blogga gratis så hon gör det för nåt slags hälsosaft. Jag tycker att det skulle ha varit snyggare om hon redan på Aftonbladet klargjort att hon jobbar för Proviva och att hennes text var kopplat till företaget. Lite mer transparens, men låt gå, det var ju en bra text.

Enligt New York Times var träffades de kyssande människorna i reklamvideon första gången framför kameran. Så det var genuina första kyssar och en fin video, trots att det var en reklam.

Jag tänker så här. I dessa högkapitalistiska tider är det kanske bra att utgå från att om någonting är gratis så är det en själv som är produkten. Med ett kritiskt öga kan en läsa bra kolumnister och se snygga filmer och till och med gilla dem trots att de är kommersiella. Min egen önskan är att folk skulle vara lite mer transparenta så att en slipper känna sig lurad.

Här skriver New York Times on kyssarna.

Har haft en så dålig dag i dag. En sån där skitdag då jag varit helt värdelös och det kommer aldrig att bli någonting av mig. Framtiden är mörk och kall och jag kan lika bra lägga av.

Då får jag plötsligt en massa kramar från Anonym nätkärlek. Om det inte råkade vara Maggie som skickade en hälsning måste jag säga att det onekligen var jävligt bra tajmat.

När jag berättade för Magnus om min dag skrattade han jättelänge och sa att vi verkligen uppskattar olika saker. När Maggie senast gick ut blev det en kväll med whiskeyshots och sunkiga ölhak. Efteråt promenerade han hem hela vägen från Venice och spydde merparten av följande dag.

I går pratade jag först i tre timmar om prostitution i ett globalt perspektiv, drack sedan en öl med mina kurskamrater och pratade om Borgen med en av mina favoritprofessorer (som gästföreläst i Köpenhamn). Efteråt gick Softy och jag på en feministisk monolog om hur ojämställt det akademiska livet är och så avrundade vi kvällen med ostron och champagne i West Hollywood. Tog en Uber hem och låg i min egen (obs!) säng vid midnatt.

JAG ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT SOFISTIKERAD OCH INTELLEKTUELL!

Min skola logger i ett ganska sketchy område där folk blir rånade stup i ett (alla studenter får ett mail då det sker). När jag rör mig utanför campus och det kommer fram folk för att fråga "vad klockan är" kan jag således aldrig vara säker på om personen vill bjuda ut mig på date eller ta mina pengar. I dag var det som tur en date. Kände stor tacksamhet, men tackade ändå nej.

Innan jag flyttade hit fnyste jag åt amerikanska filmer när huvudpersonen inte kunde få någon signal på sin telefon när hen behövde det som bäst (senast i går i sista avsnittet av True Detective). Hur sannolikt? Hemma i Norden var det runt 1994 som man senast hade dylika problem. Men ser man på, här i USA är mobilsignalerna verkligen usla. Det är vardag att inte få kontakt. Jag har således ändrar mig. Ett scenario där ens telefon inte fungerar precis när man har en massmördare i hasorna och försöker ringa polisen, är fullständigt trovärdigt.

För tillfället lär Youtube mig hur jag ska klippa min egen lugg (det kan inte bli sämre än efter det senaste frissabesöket). Först nu inser jag hur jäkla bra just Youtube är i undervisningssyfte. En kan lära sig VAD SOM HELST.

Okej, nu blir det fyra saker, men låt gå: Under gårdagens springtur lyssnade jag på Blankens och Swanbergs podd. Jäkligt underhållande. Se det som ett tips.

Peppe vill gärna prata om sex och PR, hon förväxlar utsatta med påsatta och uppmanar bloggare att inte lura sina följare. Magnus måste skaffa sig ett jobb så att han återigen blir en man.

 

Här kommer en förklaring på knappt tretton minuter om vad objektifiering egentligen är.

Tack Sara för tipset!

   

Och här kommer en text som Nina Åkestam skriver om samma ämne.