Innan jag lägger mig slänger jag upp ett gäng bilder från kvällens middag i Ktown. Nån sa att Los Angeles är den näststörsta koreanska staden, men jag vet inte om det verkligen stämmer. Det jag vet är att Koreatown är fullt av fruktansvärt bra (och förmånliga restauranger). Samtidigt vill jag påminna er om att jag försökt tagga alla Los Angeles-inlägg som kan vara intressanta ur ett turistperspektiv. Nästa gång ni sätter er på flyget hit kan ni således kolla upp matställen och annat nyttigt. Förutsatt att ni har samma smak som jag.

Som ni vet räcker det med några träd med ljusslingor för att jag ska förföras av en restaurang. Den här gången blev det Kang Hodong Baekjeong.

 Vi mötte upp Dylan, Antoinette, Matt och Jessica.


Beställde in en massa smårätter.



Magnus var i sitt essä och skojade så det rykte om det.

 Karnivorerna var extremt nöjda. Själv od:ade jag nästan på kimchi och nåt slags kryddig soppa i rött.

 Vidar är en hjälte. Så jäkla glatt och väluppfostrat restaurangbarn. Han borde få medalj efter den hr kvällen. Vita rosen.


 Jag fösökte lära honom att äta med pinnar, men det fanns en gräns i hur mycket han gick med på.

Sen vinkade vi adjö till den extrem osiga restaurangen och susade hem till Santa Monica.

Någon tweetade om en sida som visade ens första Tweet. Min var lite blyg och försiktig. Visste inte så mycket om Twitter för fem år sedan.

Softy och jag har oavsiktligt inlett en tradition som vi simultant döpte till "onsdagsostron". I går åkte vi till L&E; Oyster Bar i Silver Lake. Väldigt bra ställe i väldigt bra grannskap. I och för sig behöver en restaurang bara ha uteservering med träd och ljusslingor för att jag ska falla för den, men L&E; bjöd dessutom på goda ostron (de bästa är Naked Cowboy och inte för att jag är en chauvinist).

I Ubern på väg hem höll den armeniske chauffören en avancerad monolog om en sionistisk konspiration. Jag satt mest och WhatsAppade med Friman och Twittrade med Basse, men lyckades ändå följa med i diskussionen så pass mycket att armeniern nånstans vid Lincoln stängde av mätaren och sa att jag har en vacker själ. Det var en väldigt fin komplimang på självaste Minna Canth-dagen, som vi för övrig helt glömde bort att fira i går.

Tänk att Canth är den enda kvinnan i Finland som har en egen flaggdag. Jämställdheten definieras inte hur många dagar landet flaggar för kvinnor respektive män, men det ger en liten fingervisning i vem som skrivit historien.

Min uppmaning (eller tips om det låter mindre feministiskt aggressivt) för ett mer jämställt samhälle är att göra istället för att tycka. Om alla bara går omkring och funderar på att det vore trevligt med jämställdhet, men inte agerar, händer ingenting. Do it! Om just detta pratar vi förresten om i senaste podden.

Hej,

nyss hemkommen från en trevlig middag med några kompisar samt tre glas vin under bältet känner jag mig skönt, eh vi säger avslappnad. Vet att det är tråkigt med bara bloggbilder, men försöker ta det så lugnt jag bara kan den här veckan av spring break-frihet (gör med andra ord skolarbeten bara på förmiddagarna).

Har, som ni ser, också hängt i pool med son och krokodil (tack Minna för fin present!).

Nu för tiden handlar vår podcast mest om sex och prostitution. Så även denna gång. Jag försöker prata om patriarkatet, Sveriges branding av sig själv som jämställdhetsland, om torskskolor och om varför det inte är viktigt för PR-byråer vad vi tycker.


Så här beskriver Magnus podden:

Peppe snackar prostitution, moral, nigerianska kvinnor på 1800-talet och är råjobbig. Magnus försöker vara allmänt skön men får istället en hemläxa.