Call me bossy

13 years ago

Senast i dag var det någon som skrev att Twitter domineras av arga feminister (det tycks vara viktigt att alltid använda ett adjektiv framför ordet feminist). Jag fattar att det kan vara störande att i sitt flöde ha en massa feminister som kritiserar patriarkatet och påminner den vita medelklassnubben om hans privilegier (och den vita medelklasskvinnan om hennes). Men feminism (eller vilken som helst annan politisk rörelse) är ingenting som utvecklas av sig själv, för att vi ska nå jämställdhet måste vi prata och agera.

Förra veckan fick jag ett mail av en av mina handledare med en länk till sidan Ban Bossy. Ban Bossy är en rörelse uppmanar folk att sluta använda ordet bossy och istället prata om att leda. En av initiativtagarna är Sheryl Sandberg (Facebooks Vice VD). Sandberg säger att flickor som blir kallade bossy ser det som ett skällsord och tar ett blygt steg tillbaka istället för att ta plats och bli ledare. Flickor (och kvinnor) vill vara till lags och att vara bossy är inte att vara till lags. Enligt Sandberg ska vi uppmana flickor att bli ledare och ett steg i att fler kvinnor ska våga ta plats och blir chefer är att utesluta ordet bossy.

Men alltså jag vet inte. Att sätta så mycket energi på att förbjuda ett ord känns skumt. Jag tror starkt på att orden vi använder formar vår verklighet, men jag håller inte med om att ett steg mot jämställdhet är att bannlysa vissa uttryck. Tvärtom borde vi ta dem tillbaka. Äga orden. Klart att en vill vara chefig! Eller som Jessica Roy på Time skriver: I don't give a fuck if you call me bossy.

Det låter lite typiskt feministiskt argt, men jag är med på att inte give a fuck om nån kallar mig bossy. Jag är gärna chef.

rockpaperscissorlizardspock · 13 years ago
Jag är med dig men kanske är detta ett tillfälle då kvinnor som du och jag (välutbildad,strukturmedmedveten, vit, skandinavisk, (övre) medelklass, 30+) besitter vissa privilegier som gör att vi tycker att det är bättre att använda ordet än att utesluta det. Dvs vi kanske sträcker på oss, snarare än att "blygt ta ett steg tillbaka" om någon kallar oss bossiga (det kanske också ligger lite trots i att säga tack snarare än förlåt? Eller ja, jag vet att det gör det för mig iallafall. Ett litet men fullt kännbart fuck you finger till folk som försöker "sätta mig på plats" genom att påpeka att jag rör mig utanför gränserna för vad jag som kvinna får). Men för att sätta Sandbergs uttalande i sin kulturella kontext, hur är det med andra demografiska grupper med utgångspunkt i amerikansk befolkning? Har de samma kapital att sträcka på sig och säga "tack"? Är det schysst av oss att förvänta sig att de skall kunna och våga trotsa könsrollerna på exv en arbetsplats med de risker det innebär för individen (i synnerhet på den amerikanska arbetsmarknaden)?Jag tänker att man kan ta kål på normer på flera sätt, dels genom att som du påpekar, sträcka på sig och säga tack. Men också genom att inte acceptera att man talar om kvinnors bossighet på ett förminskande sätt när det handlar om andra kvinnor.

Anna-Kaisa · 13 years ago
Har du sett den här artikel i Guardian (11.3.2014)? Even if 'bossy' could be banned, there are far better ways to boost girls' self-esteem by Hadley Freeman http://gu.com/p/3nefz/tw (vet inte om Twitter tinyurl-länk fungerar, här hela address:http://www.theguardian.com/commentisfree/2014/mar/11/bossy-banned-boost-girls-self-esteem-facebook-sheryl-sandberg-beyonce

Peppe · 13 years ago
jag hör dig och håller med dig. det som jag ställer mig skeptisk till är att sätta så mycket krut på att förbjuda ett ord. Jag tror ändå (kanske) att det kan vara bättre att skapa positiva associationer kring bossy.

Peppe · 13 years ago
Hade inte sett den. TACK!

Ida · 13 years ago
"Peppe, du är så aggressiv och dominant". Skulle du säga tack och tycka att det vore ok om någon sade så till dig? För Sheryls kampanj handlar om vad man kallar flickor (alltså barn) och säger också att som vuxen kvinna är det oftast "aggressiv" och "dominant" som används som adjektiv istället för "bossy" för att skrämma bort kvinnor från att ta plats och leda. Fokus för hennes kampanj är inte så mycket att verkligen förbjuda ett ord utan snarare att uppmärksamma hur redan (små)flickor trycks ner och uppmuntras till att bli passiva genom de etiketter som de ges, och att uppmuntra alla vuxna runtomkring till att se att även flickor (vi pratar fortfarande om barn här) kan visa prov på en talang för ledarskap, därav frasen i hennes kampanj "no, she's not bossy, she shows excellent executive leadership skills". Bossy är för övrigt knappast att likställa med "chefig" på svenska för det har jag aldrig hört användas som skällsord om flickor (barn), bossy däremot verkat vara ganska vanligt förekommande på engelska i det sammanhanget). Läs "Lean in" om du inte redan har gjort det, för det är bättre att gå direkt till källan istället för att läsa artiklar om hur någon väljer att profilera sig i förhållande till Sheryls budskap (jo, vi vill alla göra karriär och vad säljer bättre än en feministisk catfight i media etc etc). Hennes kampanj är inte onödig eller helt fel och det handlar om hur vi formar våra BARN (så att du som vuxen skulle ta det som en komplimang är ganska irrelevant).

Peppe · 13 years ago
Bra poänger! Jag ska på riktigt ta till mig din kritik. Vi har läst och diskuterat Lean In på min Gender and the News Media-föreläsning. Inte jätteövertygad om att den var bra.Tycker att alla politiska rörelser (liksom den här bloggen) mår bra av kritik. Om alla tycker på precis samma sätt blir det en totalitär regim a la Nordkorea. Och om vi nu märker ord så är det tråkigt att kvinnor med olika åsikter genast har en "catfight".

Anonym · 13 years ago
Alltså Peppe du är så sjukt bra på att ta kritik! Som i kommentaren här ovan. Beundransvärt! Sen tycke jag också om din sista poäng angående catfighten. :)

Peppe · 13 years ago
Tack! Tänker att jag blir smartare om jag försöker förstå folks kritik, så det är av helt egoistiska orsaker :)

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Peppe Öhman

Peppe Öhman

Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.