Skammen över hästtweeten
12 years ago
På vår bröllopsdag för några år sedan ordnade Magnus så det stod en vit häst på gården till vår sommarstuga när jag vaknade. Jag blev såklart jätteglad, för jag älskar ju hästar, och en stund senare skrev jag en tweet om bröllopsdagshästen. På landet har vi ganska dålig uppkoppling så jag hade ingen koll på att alla andra samtidigt tweetade om vad som hände på Utöja där terroristen Breivik var mitt inne i att massakrera barn. Jag skämdes så himla mycket över min banala lilla lyckotweet.
I går och i dag har mina sociala medieflöden dominerats av texter och bilder om terroristattacken på Charlie Hebdos redaktion. Det beror inte enbart på att en stor del av mina vänner är journalister och att journalister alltid är speciellt intresserade av vad som händer andra journalister. Jag utgår från att de flesta av våra Facebook och Twitter-sidor ser om inte likadana, så motsvarande ut. Folk är chockade, ledsna och arga.
Men bland alla analyser, färska nyheter, profilbildsändringar till Je Suis Charlie finns det en och annan statusuppdatering och tips om blogginlägg som handlar om solsemestrar, chokladprovning, dagens outfit, dagens reafynd, inredning och dagens katter. Kontrasten mellan mördade människor, islamofobi och recept på glutenfri pasta eller 5:2 metoder blir ibland för avgrundsdjup för att jag ska orka.
Men jag inser också att det är precis så världen ser ut. Det sker bestialiska mord, barn svälter, kvinnor misshandlas samtidigt som folk tar selfies på gymmet, fotar sin gravidmage, lagar mat och åker på solsemester. Allt sker samtidig och Facebook serverar rubrikerna i en blandning utan prioriteringsordning (visserligen i en algoritmsordning, men det är en annan sak). Det betyder givetvis inte att allt skulle vara lika viktigt. Människoliv, yttrandefrihet och demokrati är alltid viktigare än glutenfri pasta. Men allt detta existerar ändå jämsides.
Jag försöker komma ihåg att folk är mer än vad de visar upp och har kanske mer engagemang på andra ställen än på specifika sociala medier.
Ändå skäms jag fortfarande över min hästtweet.
I går och i dag har mina sociala medieflöden dominerats av texter och bilder om terroristattacken på Charlie Hebdos redaktion. Det beror inte enbart på att en stor del av mina vänner är journalister och att journalister alltid är speciellt intresserade av vad som händer andra journalister. Jag utgår från att de flesta av våra Facebook och Twitter-sidor ser om inte likadana, så motsvarande ut. Folk är chockade, ledsna och arga.
Men bland alla analyser, färska nyheter, profilbildsändringar till Je Suis Charlie finns det en och annan statusuppdatering och tips om blogginlägg som handlar om solsemestrar, chokladprovning, dagens outfit, dagens reafynd, inredning och dagens katter. Kontrasten mellan mördade människor, islamofobi och recept på glutenfri pasta eller 5:2 metoder blir ibland för avgrundsdjup för att jag ska orka.
Men jag inser också att det är precis så världen ser ut. Det sker bestialiska mord, barn svälter, kvinnor misshandlas samtidigt som folk tar selfies på gymmet, fotar sin gravidmage, lagar mat och åker på solsemester. Allt sker samtidig och Facebook serverar rubrikerna i en blandning utan prioriteringsordning (visserligen i en algoritmsordning, men det är en annan sak). Det betyder givetvis inte att allt skulle vara lika viktigt. Människoliv, yttrandefrihet och demokrati är alltid viktigare än glutenfri pasta. Men allt detta existerar ändå jämsides.
Jag försöker komma ihåg att folk är mer än vad de visar upp och har kanske mer engagemang på andra ställen än på specifika sociala medier.
Ändå skäms jag fortfarande över min hästtweet.
Hur man fördriver en onsdag i la
12 years ago
I går åt jag en tidig middag på med Cissan (plus Remy), Swanberg och Anna på Gjelina i Venice. Mycket, mycket trevligt. Satt mest och upprepade hur underbart det är att vara tillbaka i LA. Drack också precis så mycket vin att det kändes i gommen när jag vaknade i morse.
.JPG)
I dag jobbade jag på förmiddagen och Maggie på eftermiddagen. Sedan hängde vi med Anton, Natalie och Alfie. Kollade bland annat på sköldpaddor i en park.
Spanade ut över landskapet i nåt slags bikeroutfit. Förresten, på tal om sällskap så verkar alla vara i Los Angeles just nu. Kan Los Angeles vara det nya New York? Eller vad svamlar jag om egentligen, LA är LA.
Lekte lite med så kallade sandleksaker.
Och förflyttade oss sedan vidare till The Courtyard Kitchen på Montana Avenue för en tidig middag. Väldigt mysigt ställe med en BYOB-policy.
Sen satte vi Anton, Natalie och Alfie i en Uber hem till Venice. Och det var liksom den onsdag kvällen i våra liv.
I dag jobbade jag på förmiddagen och Maggie på eftermiddagen. Sedan hängde vi med Anton, Natalie och Alfie. Kollade bland annat på sköldpaddor i en park.
Spanade ut över landskapet i nåt slags bikeroutfit. Förresten, på tal om sällskap så verkar alla vara i Los Angeles just nu. Kan Los Angeles vara det nya New York? Eller vad svamlar jag om egentligen, LA är LA.
Lekte lite med så kallade sandleksaker.
Och förflyttade oss sedan vidare till The Courtyard Kitchen på Montana Avenue för en tidig middag. Väldigt mysigt ställe med en BYOB-policy.
Sen satte vi Anton, Natalie och Alfie i en Uber hem till Venice. Och det var liksom den onsdag kvällen i våra liv.
Sluta oroa er
12 years ago
Har tappat podcasten Värvet på sistone, lyssnar bara när det är en person jag är speciellt nyfiken på. Laddade i alla fall ner Lena Andersson för en springtur. Andersson sa att hon inte oroar sig speciellt mycket för framtiden eftersom det är slöseri med tid. I värsta fall oroar man sig två gånger, först nu och sedan när det man oroat sig för verkligen händer. Dessutom är människan en summa av sina handlingar och är kanske en annorlunda person i framtiden. En som inte tar så allvarligt på det man är rädd för i dag. Detta lugnade mig.
Glaset är halvtomt
12 years ago
Efter att ha satt på sig sina feministiska brills är det svårt att se en film eller läsa morgontidningen utan att störa sig på mängden snubbar i relation till antalet kvinnor. Det är väl ungefär samma sak som att äta en baconburgare efter att ha läst Jonathan Safran Foers Eating Animals. Man tycker kanske att burgaren är god, men kan inte njuta av den till fullo eftersom man vet vilket vidrigt liv djuret man äter upp haft. Motsvarande i populärkulturen är att kolla på en Woody Allen- eller Roman Polanski-film eller lyssna på R Kellys musik. Filmerna och musiken är inte riktigt samma sak efter att man insett att skaparna begått övergrepp på barn.
År 2014 var på många sätt ett bra år för feminismen. En kvinna fick Nobels fredspris, vi pratade om sexuella övergrepp utan att skämmas, Disney gjorde en feministisk tecknad film, en transperson poserade på Times förstasida, Shonda Rihmes gjorde framgångsrika TV-serier med kvinnliga protagonister, Beyoncé gjorde sitt FEMINIST-framträdande och mycket mer.
Men samtidigt fanns det färre kvinnliga huvudrollsinnehavare i alla amerikanska kanaler förutom NBC än året innan, supersexistiska American Dad visas fortfarande, kvinnor våldtogs på amerikanska universitet, det visade sig att Bill Cosby förgripit sig på minst ett tiotal kvinnor, #gamergate och bombhot då Anita Sarkeesian skulle föreläsa, könsstereotypier drabbade också män som i film, tv och spel förväntades lösa de flesta problem med våld.
Nu kan man naturligtvis konstatera att glaset är halvfullt, att kvinnorna här i USA och i Norden har det bättre ställt än kvinnorna i till exempel Afghanistan. Att vi borde vara glada över att vi kommit så här långt. Eller så kan man besluta sig för att man är nöjd först när världen är helt rättvis. När ingen drabbas av statiska könsroller eller sexistiska skämt och övergrepp. Att man kommer att bråka om mänskliga rättigheter tills alla har dem, oberoende av hur grav orättvisan är i relation till en annan.
Här är en filmsnutt om hur sexistiskt media var gentemot kvinnor och män under 2014.
År 2014 var på många sätt ett bra år för feminismen. En kvinna fick Nobels fredspris, vi pratade om sexuella övergrepp utan att skämmas, Disney gjorde en feministisk tecknad film, en transperson poserade på Times förstasida, Shonda Rihmes gjorde framgångsrika TV-serier med kvinnliga protagonister, Beyoncé gjorde sitt FEMINIST-framträdande och mycket mer.
Men samtidigt fanns det färre kvinnliga huvudrollsinnehavare i alla amerikanska kanaler förutom NBC än året innan, supersexistiska American Dad visas fortfarande, kvinnor våldtogs på amerikanska universitet, det visade sig att Bill Cosby förgripit sig på minst ett tiotal kvinnor, #gamergate och bombhot då Anita Sarkeesian skulle föreläsa, könsstereotypier drabbade också män som i film, tv och spel förväntades lösa de flesta problem med våld.
Nu kan man naturligtvis konstatera att glaset är halvfullt, att kvinnorna här i USA och i Norden har det bättre ställt än kvinnorna i till exempel Afghanistan. Att vi borde vara glada över att vi kommit så här långt. Eller så kan man besluta sig för att man är nöjd först när världen är helt rättvis. När ingen drabbas av statiska könsroller eller sexistiska skämt och övergrepp. Att man kommer att bråka om mänskliga rättigheter tills alla har dem, oberoende av hur grav orättvisan är i relation till en annan.
Här är en filmsnutt om hur sexistiskt media var gentemot kvinnor och män under 2014.
Maggans romantiska drag
12 years ago
Jag vet inte riktigt vad som hände här, men Maggan fick nåt slags romantiskt infall, skrev en låt och gjorde en musikvideo om mig. Kommer sannolikt inte att lämna honom under 2015.
Peppelito from peppe öhman on Vimeo.
Peppelito from peppe öhman on Vimeo.
äntligen podd!
12 years ago
I 21 dagar försmäktade ni utan just den här podden. Otroligt oprofessionellt av mig. Nu blir det ändring. Föreslår att måndagen blir poddagen och att vi levererar enligt överenskommelse.
I denna podd pratar vi om hur människor inte kan vara illegala, om Twitters nya algoritm, om hur 2014 var året då alla pratade om sexuella övergrepp och så hojtar jag NOT ALL MÄN åt Magnus håll. Var så goda! Kommentera gärna.
I denna podd pratar vi om hur människor inte kan vara illegala, om Twitters nya algoritm, om hur 2014 var året då alla pratade om sexuella övergrepp och så hojtar jag NOT ALL MÄN åt Magnus håll. Var så goda! Kommentera gärna.
Nåt slags årskrönika 2014
12 years ago
Beskriv året med tre ord.
Bekvämlighetszonsutmanande, roligt och soligt.
Bekvämlighetszonsutmanande, roligt och soligt.
Så gick det med *karriären* under året.
Nja, jag sade ju upp mig från min fasta journalisttjänst. Spontant kanske inte så smart eller vad vet jag, men vad gör man när man är sugen på LA? Men före det fick jag öva på att vara programledare i Studio HBL och så avlade jag ju min andra magistersexamen. Det måste räknas som en bra karriärsgrej. Och att jag kom ut med min andra bok, det måste väl också räknad som nåt?
.JPG)
Så gick det med relationerna under året.
Insåg att det funkar bäst för Maggan och mig då jag jobbar mycket och han lite. Det omvända (som inträffade under hösten och inspelningarna av Hjärtevänner) funkar sämre.
Insåg att det funkar bäst för Maggan och mig då jag jobbar mycket och han lite. Det omvända (som inträffade under hösten och inspelningarna av Hjärtevänner) funkar sämre.
Bästa resan.
En av de bästa måste ha varit ett stekhett Palm Springs med i början av juli. Så soligt och avslappnat och roligt. Hängde mest i pool.
En av de bästa måste ha varit ett stekhett Palm Springs med i början av juli. Så soligt och avslappnat och roligt. Hängde mest i pool.
Härligt minne.
Utgivningsfesten av Vackra människor på Bar No 9 i somras. Så många människor jag tycker om dök upp. Det var lite som en välkommen hem-fest samtidigt.
.jpg)
.jpg)
Att en gång till ta farväl av Pyret & Co och mamma. Ambivalensen där.
Bästa köpet.
Biljetter tillbaka till LA.
Biljetter tillbaka till LA.
Min stora musikalista upptäckt.
Skäms för att erkänna detta, men jag lyssnar nästan bara på musik i bilen och då jag springer och då blir det Spotify-listan Big Egos som Maggan håller koll på.
Skäms för att erkänna detta, men jag lyssnar nästan bara på musik i bilen och då jag springer och då blir det Spotify-listan Big Egos som Maggan håller koll på.
Det såg jag på.
Broad City, Inside Amy Schumer, Paradise Hotel (tre dagar in i LA och jag pratar obehagligt likt som Ylva), The Affair, Homeland, The Newsroom, Girlfriends guide to divorce, True Detective, Louie, The Good Wife, Scandal, The Comeback, You're the worst, Veep och The Mindy project.
Det borde jag gjort mer av.
Legat i sängen, ätit choklad och kollat på filmer.
Legat i sängen, ätit choklad och kollat på filmer.
Det borde jag gjort mindre av.
Haft ångest för hur ALLT SKA LÖSA SIG.
Haft ångest för hur ALLT SKA LÖSA SIG.
Största insikten under 2014.
Hur man pitchar en idé.
Hur man pitchar en idé.
Det tar jag med mig in i 2015.
Bjussigheten i Los Angeles.
Bjussigheten i Los Angeles.
Vad man gör i venice en söndag
12 years ago
Det kändes som om ingen tid alls passerat när vi tog en Uber till The Sunny Spot i Venice för att äta brunch med Johis och Antti.
Men först var jag tvungen att posera lite i korridoren utanför vår lägenhet. Tur att Vidar är för liten för att inse att han borde skämmas.
Väl framme vid The Sunny Spot var Maggan så jäkla nöjd att han nästan kissade på sig.
Det vanliga hipstergänget var på plats och de spelade hiphop på liiite för hög volym för att man obehindrat skulle kunna prata inomhus. Vi satte oss utomhus.
Johis beställde in nåt slags spicy räkor.
Maggie sin vanliga Two Fisted Burger med bottomless mimosas att skölja ner den med.
Vidde körde blåbärspannkakor med sirap. The cornerstone of every nutritious meal.
Ja och sen var det slut på det roliga. Nu ska jag springa och sen se en film. Happy söndag, liksom.
Jag tänkte: äh, vad fan
12 years ago
Milla: Snälla Peppe, berätta mer om vad ni ska göra i LA den här svängen. Hur länge tänker ni att ni bor där, jobb, hur har det löst sig med allt osv osv. Jag är nyfiiken (eller har missat inlägget där du förklarar allt...)!
När vi i somras lämnade Los Angeles var det för att Magnus skulle spela in en andra säsong av Hjärtevänner (visas för övrigt på SVT nu!) och jag skulle göra Studio HBL. Vi kände ändå att vi inte var riktigt klara med L.A. så två dagar in i Finland tänkte jag äh, vad fan och köpte biljetter tillbaka till Kalifornien. Sedan förhandlade jag till mig ett stringerkontrakt med Hufvudstadsbladet (så fort mina texter börjar synas ska jag länka till dem) och snubblade dessutom över ett jobb som trendkonsult för en kommunikationbyrå hemma i Finland. Dessutom har jag fått några förfrågningar om att skriva kolumner och annat smått och gott. Tänker att det är en bra början. Ingen har väl dött av att äta makaroner varje dag (förutom eventuellt av skörbjugg).
Vi vet ännu inte hur länge vi stannar, men det känns så jäkla bra att vara tillbaka så det blir nog inte i februari (om jag inte saknar Pyret för mycket) vi landar på Helsingfors-Vanda. Eller Arlanda för den delen, föreställer mig att nästa stad blir Stockholm.
Ska försöka hålla mig från att publicera tuuuusen solnedgångsbilder. Hedersord.
PS det drog en liten jordbävning förbi här i går. Magnus och jag såg ömt på varandra och konstaterade att det nu verkligen känns som om vi var hemma.
När vi i somras lämnade Los Angeles var det för att Magnus skulle spela in en andra säsong av Hjärtevänner (visas för övrigt på SVT nu!) och jag skulle göra Studio HBL. Vi kände ändå att vi inte var riktigt klara med L.A. så två dagar in i Finland tänkte jag äh, vad fan och köpte biljetter tillbaka till Kalifornien. Sedan förhandlade jag till mig ett stringerkontrakt med Hufvudstadsbladet (så fort mina texter börjar synas ska jag länka till dem) och snubblade dessutom över ett jobb som trendkonsult för en kommunikationbyrå hemma i Finland. Dessutom har jag fått några förfrågningar om att skriva kolumner och annat smått och gott. Tänker att det är en bra början. Ingen har väl dött av att äta makaroner varje dag (förutom eventuellt av skörbjugg).
Vi vet ännu inte hur länge vi stannar, men det känns så jäkla bra att vara tillbaka så det blir nog inte i februari (om jag inte saknar Pyret för mycket) vi landar på Helsingfors-Vanda. Eller Arlanda för den delen, föreställer mig att nästa stad blir Stockholm.
Ska försöka hålla mig från att publicera tuuuusen solnedgångsbilder. Hedersord.
PS det drog en liten jordbävning förbi här i går. Magnus och jag såg ömt på varandra och konstaterade att det nu verkligen känns som om vi var hemma.
Jag ångrar ingeting
12 years ago
Om jag skulle vara Edith Piaf skulle jag säga Je ne regrette rien.
Det känns bra att vara tillbaka i Los Angeles. I går på Trader Joe´s höll jag på att börja gråta då alla som jobbade där var så glada, allt var så ekologiskt och snyggt förpackat och så förmånligt. Hajkade upp för Franklin Canyon med Malin och höll på att falla i gråt då utsikten var så fin. Sprang ner till piren och fick tårar i ögonen av att det var så skönt att springa i shorts.
Men jag saknar också familjen i Finland och Sverige. Har dåligt samvete över att Vidar är så långt borta från sin farmor och mormor. Men tänker så här: Eftersom vi ändå är här är det ett himla slöseri att inte njuta av det så jag har beslutat mig för att inte ångra någonting.
.JPG)
Det känns bra att vara tillbaka i Los Angeles. I går på Trader Joe´s höll jag på att börja gråta då alla som jobbade där var så glada, allt var så ekologiskt och snyggt förpackat och så förmånligt. Hajkade upp för Franklin Canyon med Malin och höll på att falla i gråt då utsikten var så fin. Sprang ner till piren och fick tårar i ögonen av att det var så skönt att springa i shorts.
Men jag saknar också familjen i Finland och Sverige. Har dåligt samvete över att Vidar är så långt borta från sin farmor och mormor. Men tänker så här: Eftersom vi ändå är här är det ett himla slöseri att inte njuta av det så jag har beslutat mig för att inte ångra någonting.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.