Spöken, nihilism och döden.
12 years ago
Jaha, vad har hänt här då?
Väcktes av ett barn på natten och hade svårt att somna om. Gjorde som Frantz och lyssnade på en podd för att kunna återförenas med John Blund. Problemet var bara att jag först valde en på Radio Lab som hette Haunted och handlade om, ja, spöken. Blev så mörkrädd att jag var tvungen att byta, till en om nihilism -The Dust of This Planet. Att det inte finns någon mening med någonting gav mig sån nattångest så jag bytte till en tredje -som visade sig handla om döden. Det sista jag gjorde var att lägga på Mattson & Helins mediapodd. Somnade på en minut.
Annat är att jag köpt en ny kamera på eBay. Ny för mig, gammal för någon annan. Försöker lära mig hur den fungerar och började med att ställa in den på svartvit utan att veta hur jag skulle få färgerna tillbaka.
Sedan lossnade det. Fortfarande lite mörka bilder, men I'm getting there. Och så hade faktiskt solen precis gått ner på den här bilden.
Magnus fotade mig och jag fotade Magnus.
Sedan åt vi middag R+D Kitchen med några kompisar. Vid det laget hade batteriet på kameran tagit slut.
Väcktes av ett barn på natten och hade svårt att somna om. Gjorde som Frantz och lyssnade på en podd för att kunna återförenas med John Blund. Problemet var bara att jag först valde en på Radio Lab som hette Haunted och handlade om, ja, spöken. Blev så mörkrädd att jag var tvungen att byta, till en om nihilism -The Dust of This Planet. Att det inte finns någon mening med någonting gav mig sån nattångest så jag bytte till en tredje -som visade sig handla om döden. Det sista jag gjorde var att lägga på Mattson & Helins mediapodd. Somnade på en minut.
Annat är att jag köpt en ny kamera på eBay. Ny för mig, gammal för någon annan. Försöker lära mig hur den fungerar och började med att ställa in den på svartvit utan att veta hur jag skulle få färgerna tillbaka.
Sedan lossnade det. Fortfarande lite mörka bilder, men I'm getting there. Och så hade faktiskt solen precis gått ner på den här bilden.
Sedan åt vi middag R+D Kitchen med några kompisar. Vid det laget hade batteriet på kameran tagit slut.
Hjärtevänner säsong 2
12 years ago
Kolla vad Maggan gjorde medan vi var i Finland i höst: Säsong två av Hjärtevänner. Min iskalla sten till hjärta mjuknade upp bara av trailern. Premiär i april.
"Jag känner hur värmen sprider sig i hela kroppen på mig när hon är nära"
"Jag känner hur värmen sprider sig i hela kroppen på mig när hon är nära"
Charlie, professionella mysare och dagis i usa
12 years ago
Här är den nu! Veckans podd. Vi pratar om hur media och social media och Yles redaktör reagerar på Je suis Charlie, om att man kan anställa en professionell cuddler, om blackness is the new black och om hur det är dyrare att gå på dagis än att gå på uni i USA. Finns på itunes och soundcloud.
Flytt med barn
12 years ago
Gott nytt år, Peppe!
Jag är nyfiken på att höra dina tankar kring hur Vidar förhåller sig till flytten. Har själv en treåring + en till på väg, och vi ska flytta inom Helsingfors nästa vecka. Denna lilla flytt ser ut att förorsaka
en massa oro; frågor om "ska jag bo ensam i nya huset", "får jag ta med mig den här leksaken", mm. Undrar hur hon skulle förhålla sig till en större omställning, dvs en flytt till ett annat land. Ju äldre barn blir desto större vikt har ju också kompisarna, och det känns trist att tänka att man skulle "uproot" en liten person så totalt. De har ju inte möjlighet att hålla kontakt med gamla kompisar på samma sätt som vi vuxna, så realistiskt sett tappar de säkert kontakten med många kompisar helt till den tiden de är borta.
Vi håller fortfarande drömmen i liv om att en dag flytta nånstans långt bort där det är varmt och livet känns mer njutningsfullt - men samtidigt undrar jag hur besvärligt det skulle vara. Bodde i London på tumis med min man i 7 år, och gud hur lätt det kändes då :)
Hej och gott nytt år!
Vidar var drygt tre när vi senast flyttade till Los Angeles och han är kanske, precis som jag, en late bloomer, men jag tror att han lade grund för en stor del av sina allra första minnen här. Han verkar uppleva det som om han tillbringat hela sin barndom i Kalifornien och hösten i Helsingfors bara var en kall och mörk parentes. När folk i Finland frågade honom var han bor svarade han alltid glatt: Los Angeles! och här informerar han dagligen både mig och Magnus att vi aldrig ska flytta bort från LA.
Jag tror visserligen att alla barn är olika och att det är lättare att flytta för vissa än för andra. Men också att det är en bra erfarenhet för barn att lära känna nya människor och få nya vänner. Er familj finns ju kvar för att ge stabilitet och trygghet. Och när bebis nummer två kommer har treåringen en konstant kompis, vare sig hen vill det eller inte.
Det kommer att gå bra. Grattis till bébén i magen!
Jag är nyfiken på att höra dina tankar kring hur Vidar förhåller sig till flytten. Har själv en treåring + en till på väg, och vi ska flytta inom Helsingfors nästa vecka. Denna lilla flytt ser ut att förorsaka
en massa oro; frågor om "ska jag bo ensam i nya huset", "får jag ta med mig den här leksaken", mm. Undrar hur hon skulle förhålla sig till en större omställning, dvs en flytt till ett annat land. Ju äldre barn blir desto större vikt har ju också kompisarna, och det känns trist att tänka att man skulle "uproot" en liten person så totalt. De har ju inte möjlighet att hålla kontakt med gamla kompisar på samma sätt som vi vuxna, så realistiskt sett tappar de säkert kontakten med många kompisar helt till den tiden de är borta.
Vi håller fortfarande drömmen i liv om att en dag flytta nånstans långt bort där det är varmt och livet känns mer njutningsfullt - men samtidigt undrar jag hur besvärligt det skulle vara. Bodde i London på tumis med min man i 7 år, och gud hur lätt det kändes då :)
Hej och gott nytt år!
Vidar var drygt tre när vi senast flyttade till Los Angeles och han är kanske, precis som jag, en late bloomer, men jag tror att han lade grund för en stor del av sina allra första minnen här. Han verkar uppleva det som om han tillbringat hela sin barndom i Kalifornien och hösten i Helsingfors bara var en kall och mörk parentes. När folk i Finland frågade honom var han bor svarade han alltid glatt: Los Angeles! och här informerar han dagligen både mig och Magnus att vi aldrig ska flytta bort från LA.
Jag tror visserligen att alla barn är olika och att det är lättare att flytta för vissa än för andra. Men också att det är en bra erfarenhet för barn att lära känna nya människor och få nya vänner. Er familj finns ju kvar för att ge stabilitet och trygghet. Och när bebis nummer två kommer har treåringen en konstant kompis, vare sig hen vill det eller inte.
Det kommer att gå bra. Grattis till bébén i magen!
På tal om golden globes
12 years ago
På tal om The Golden Globes måste ni givetvis se Tina Feys och Amy Poehlers öppningsmonolog (eller är det verkligen en monolog då de är två?)
"Sleeping beauty just thought she had coffee with Bill Cosby"
"Sleeping beauty just thought she had coffee with Bill Cosby"
Melrose, golden globes och echo park
12 years ago
Det bästa Magnus vet att stanna hemma en hel dag, kolla på Netflix, bada badkar, äta chips och ta en tupplur då och då. Det bästa jag vet är att upptäcka stan. I morse frångick Maggie sina instinkter och föreslog att vi skulle luncha på Guisados i Echo Park.
Efter en felsväng mot East LA kom vi fram och beställde det vanliga frijoles con queso och en limonad. Jag tröttnar ju sällan på en viss maträtt jag en gång fallit för. Vanligtvis brukar det vara för varmt att sitta ute i solen, men nu var det på gränsen till för svalt.
Vidar lekte en lek som gick ut på att tugga servetter till små pappersbollar och sedan skjuta dem på Magnus och mig. Vi gav tummen ner.
Sedan körde vi vidare mot Hollywood och loppmarknaden på Melrose. Det var som sagt mulet och svalt i luften. Magnus och Vidar var mycket nöjda. Jag som har ett iskallt hjärta vill att det ska vara jättevarmt hela tiden.
Vi köpte ingenting, men petade på lite tavlor. Mest för att berättiga vår existens på loppiset. Får fan ta och öva upp våra second hand-kunskaper.
Sedan promenerade vi tillbaka till bilen och ångrade lite att vi redan ätit lunch eftersom en massa smarriga food trucks dykt upp längs med Melrose Avenue.
Jag hade lovat Vidar en söndagsglass och höll mitt löfte. "Vidar, le lite naturligt. Peppe ska ta en bild"
På vägen tillbaka till Santa Monica körde vi som vanligt förbi Beverly Hilton. Jag hade alldeles glömt bort att det var i dag som Golden Globes delades ut. Hela området var kaos med svarta stora bilar, fans och paparazzis. Försökte förgäves spana in nån kändis, men misslyckades.
I kväll, kanske runt den tiden era väckarklockor ringer, ska jag sätta mig i en Uber och åka tillbaka österut för att träffa några av mina älsklingsklasskamrater i Silver Lake. Och så är den här söndagen avklarad och ska aldrig komma igen.
Efter en felsväng mot East LA kom vi fram och beställde det vanliga frijoles con queso och en limonad. Jag tröttnar ju sällan på en viss maträtt jag en gång fallit för. Vanligtvis brukar det vara för varmt att sitta ute i solen, men nu var det på gränsen till för svalt.
Vidar lekte en lek som gick ut på att tugga servetter till små pappersbollar och sedan skjuta dem på Magnus och mig. Vi gav tummen ner.
Sedan körde vi vidare mot Hollywood och loppmarknaden på Melrose. Det var som sagt mulet och svalt i luften. Magnus och Vidar var mycket nöjda. Jag som har ett iskallt hjärta vill att det ska vara jättevarmt hela tiden.
Vi köpte ingenting, men petade på lite tavlor. Mest för att berättiga vår existens på loppiset. Får fan ta och öva upp våra second hand-kunskaper.
Sedan promenerade vi tillbaka till bilen och ångrade lite att vi redan ätit lunch eftersom en massa smarriga food trucks dykt upp längs med Melrose Avenue.
Jag hade lovat Vidar en söndagsglass och höll mitt löfte. "Vidar, le lite naturligt. Peppe ska ta en bild"
I kväll, kanske runt den tiden era väckarklockor ringer, ska jag sätta mig i en Uber och åka tillbaka österut för att träffa några av mina älsklingsklasskamrater i Silver Lake. Och så är den här söndagen avklarad och ska aldrig komma igen.
Om sårbarheten i att skriva
12 years ago
Gällande denn här diskussionen, om hur ens sociala flöden ser ut när det smäller. Nån kommenterade och sa att det ju smäller hela tiden, att om man ska uppmärksamma alla hemskheter som sker i världen finns det inte utrymme för något annat och det är såklart sant. Det ursprungliga inlägget utgick från hur jag själv skämdes när jag hästtweetade då alla andra på Twitter skrev om Utöja och hur stor kontrasten i mitt Facebook-flöde blev i fredags då inredningsbloggar blandades med texter om människor som mördats på en redaktion i Paris.
Och jag fattar, det är svårt att ha en åsikt om allt. Först ska alla vara Charlie, sedan påpekar nån att Charlie Hebdo var rasistiskt och sexistiskt och sparkade neråt, inte uppåt som satir ska göra. En sån Charlie vill väl ingen vara? Då förklarar nån annan att det inte handlar om just Charlie, att Je suis Charlie är symboliskt och handlar om allas yttrandefrihet. Man kan vara ett rasistiskt rövhål, men ändå ha rätt till yttrandefrihet. Och då kommer man själv att tänka på juridiken kring hets mot folkgrupp, hur spelar den in och hur ska man formulera det kort, smart och fräscht i sin Facebookstatus/på 140 tecken på Twitter/i sin blogg och det hela slutar med att man ger upp och fotar sin lunch.
För när man skriver är man också sårbar. En dålig formulering, en tanke som inte är färdigtänkt, ett missförstånd, en för snabb slutsats och de anonyma kommentarerna glider in för att självgott tillrättavisa en och framför allt visa att de är smartare. Nån läsare tycker annorlunda och tar illa upp, en annan blir förbannad. Ändå tycker jag att det är viktigt att försöka att skriva om hemskheter, åtminstone ibland. Ger man sig in i en diskussion lär man sig kanske nåt nytt, nån som vet mindre än man själv läser det man skriver och förstår eventuellt mer. Man blir själv bättre på att formulera sig, märker att det inte är så himla farligt att ha fel, eller att inte ens ha fel, utan bara vara av annan åsikt. Men såklart orkar/vill man inte alltid.
Och lika stor rätt har man att givetvis att skriva om hästar, recept och pyssel. Allt detta existerar ju jämsides med våld och död. Det är ju precis det Charlie Hebdo handlar om - yttrandefrihet.*
*nu kan nån kommentera och säga: nähä, det handlar om terrorism och islamofobi eller nåt helt annat.
Och jag fattar, det är svårt att ha en åsikt om allt. Först ska alla vara Charlie, sedan påpekar nån att Charlie Hebdo var rasistiskt och sexistiskt och sparkade neråt, inte uppåt som satir ska göra. En sån Charlie vill väl ingen vara? Då förklarar nån annan att det inte handlar om just Charlie, att Je suis Charlie är symboliskt och handlar om allas yttrandefrihet. Man kan vara ett rasistiskt rövhål, men ändå ha rätt till yttrandefrihet. Och då kommer man själv att tänka på juridiken kring hets mot folkgrupp, hur spelar den in och hur ska man formulera det kort, smart och fräscht i sin Facebookstatus/på 140 tecken på Twitter/i sin blogg och det hela slutar med att man ger upp och fotar sin lunch.
För när man skriver är man också sårbar. En dålig formulering, en tanke som inte är färdigtänkt, ett missförstånd, en för snabb slutsats och de anonyma kommentarerna glider in för att självgott tillrättavisa en och framför allt visa att de är smartare. Nån läsare tycker annorlunda och tar illa upp, en annan blir förbannad. Ändå tycker jag att det är viktigt att försöka att skriva om hemskheter, åtminstone ibland. Ger man sig in i en diskussion lär man sig kanske nåt nytt, nån som vet mindre än man själv läser det man skriver och förstår eventuellt mer. Man blir själv bättre på att formulera sig, märker att det inte är så himla farligt att ha fel, eller att inte ens ha fel, utan bara vara av annan åsikt. Men såklart orkar/vill man inte alltid.
Och lika stor rätt har man att givetvis att skriva om hästar, recept och pyssel. Allt detta existerar ju jämsides med våld och död. Det är ju precis det Charlie Hebdo handlar om - yttrandefrihet.*
*nu kan nån kommentera och säga: nähä, det handlar om terrorism och islamofobi eller nåt helt annat.
Plötsligt händer det: bloggen tipsar om appar
12 years ago
Meningen var att dra ut och hajka till nåt slags utsiktsplats i Westridge, men så började det regna. Vilket här i Los Angeles motsvarar en naturkatastrof i klass med en mindre jordbävning. Så vi stannade hemma och kollade på film istället. Och tvättade kläder.
Maggan leker för övrigt med en supergullig app som heter Cinemagram som gör typ Harry Potter-bilder. Eller egentligen är det filmsnuttar i statiska bilder. Som den här:
Maggan leker för övrigt med en supergullig app som heter Cinemagram som gör typ Harry Potter-bilder. Eller egentligen är det filmsnuttar i statiska bilder. Som den här:
Kvinnor ska se glada och inbjudande ut
12 years ago
Maggan tog några profilbilder på mig för kolumner och annat. Själv gillar jag den första, det finns nåt fint i att se allvarlig ut på bilder. Kanske just för att man som kvinna förväntas le så fort en kamera dyker upp. Gör man ej det tror folk att man är sur eller överlägsen.
Under hösten då vi spelade in Studio HBL övade jag på att inte smajla upp mig inför varje bild och det var överraskande svårt. Är liksom drillad i att se glad ut på bild.
För en tid sedan hade genusfotografen ett bra inlägg i hur olika män och kvinnor förväntas posera på bild.
Under hösten då vi spelade in Studio HBL övade jag på att inte smajla upp mig inför varje bild och det var överraskande svårt. Är liksom drillad i att se glad ut på bild.
För en tid sedan hade genusfotografen ett bra inlägg i hur olika män och kvinnor förväntas posera på bild.
Analysera sjutton cent
12 years ago
Läste i HBL (ber om ursäkt om länken är låst) om tjänstemannacentralen STTK samt fackförbunden FFC och Akavas kampanj om att uppmärksamma löneskillnader mellan kvinnor och män. Kampanjen visar mellankroppen på en man och ungefär vid gylfen står det 17 cent. Reaktionerna från manligt håll har inte låtit vänta på sig:
"Reklamen ger ett intryck av att männen erhållit löneskillnader tack vare sin penis, inte sitt kunnande" skriver signaturen Joni på kampanjsajten.
Andra män är upprörda över att hela påståender om att "kvinnans euro är 83 cent" är missvisande eftersom många kvinnor jobbar kortare dagar än männen.
Här önskar jag såklart att folk skulle fundera lite längre. Typ: Varför jobbar i så fall kvinnor kortare dagar än män? Är det på grund av lättja? Eller på grund av patriarkala strukturer där män förväntas göra karriär och kvinnor ta hand om barn? Gör kvinnorna en majoritet av det obetalda hushållsbetet när de kommer hem från sina jobb och på så vis sammanlagt arbetar mer män männen. Fast för sämre betalt?
"Reklamen ger ett intryck av att männen erhållit löneskillnader tack vare sin penis, inte sitt kunnande" skriver signaturen Joni på kampanjsajten.
Andra män är upprörda över att hela påståender om att "kvinnans euro är 83 cent" är missvisande eftersom många kvinnor jobbar kortare dagar än männen.
Här önskar jag såklart att folk skulle fundera lite längre. Typ: Varför jobbar i så fall kvinnor kortare dagar än män? Är det på grund av lättja? Eller på grund av patriarkala strukturer där män förväntas göra karriär och kvinnor ta hand om barn? Gör kvinnorna en majoritet av det obetalda hushållsbetet när de kommer hem från sina jobb och på så vis sammanlagt arbetar mer män männen. Fast för sämre betalt?
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.