Skammen över hästtweeten
12 years ago
På vår bröllopsdag för några år sedan ordnade Magnus så det stod en vit häst på gården till vår sommarstuga när jag vaknade. Jag blev såklart jätteglad, för jag älskar ju hästar, och en stund senare skrev jag en tweet om bröllopsdagshästen. På landet har vi ganska dålig uppkoppling så jag hade ingen koll på att alla andra samtidigt tweetade om vad som hände på Utöja där terroristen Breivik var mitt inne i att massakrera barn. Jag skämdes så himla mycket över min banala lilla lyckotweet.
I går och i dag har mina sociala medieflöden dominerats av texter och bilder om terroristattacken på Charlie Hebdos redaktion. Det beror inte enbart på att en stor del av mina vänner är journalister och att journalister alltid är speciellt intresserade av vad som händer andra journalister. Jag utgår från att de flesta av våra Facebook och Twitter-sidor ser om inte likadana, så motsvarande ut. Folk är chockade, ledsna och arga.
Men bland alla analyser, färska nyheter, profilbildsändringar till Je Suis Charlie finns det en och annan statusuppdatering och tips om blogginlägg som handlar om solsemestrar, chokladprovning, dagens outfit, dagens reafynd, inredning och dagens katter. Kontrasten mellan mördade människor, islamofobi och recept på glutenfri pasta eller 5:2 metoder blir ibland för avgrundsdjup för att jag ska orka.
Men jag inser också att det är precis så världen ser ut. Det sker bestialiska mord, barn svälter, kvinnor misshandlas samtidigt som folk tar selfies på gymmet, fotar sin gravidmage, lagar mat och åker på solsemester. Allt sker samtidig och Facebook serverar rubrikerna i en blandning utan prioriteringsordning (visserligen i en algoritmsordning, men det är en annan sak). Det betyder givetvis inte att allt skulle vara lika viktigt. Människoliv, yttrandefrihet och demokrati är alltid viktigare än glutenfri pasta. Men allt detta existerar ändå jämsides.
Jag försöker komma ihåg att folk är mer än vad de visar upp och har kanske mer engagemang på andra ställen än på specifika sociala medier.
Ändå skäms jag fortfarande över min hästtweet.
I går och i dag har mina sociala medieflöden dominerats av texter och bilder om terroristattacken på Charlie Hebdos redaktion. Det beror inte enbart på att en stor del av mina vänner är journalister och att journalister alltid är speciellt intresserade av vad som händer andra journalister. Jag utgår från att de flesta av våra Facebook och Twitter-sidor ser om inte likadana, så motsvarande ut. Folk är chockade, ledsna och arga.
Men bland alla analyser, färska nyheter, profilbildsändringar till Je Suis Charlie finns det en och annan statusuppdatering och tips om blogginlägg som handlar om solsemestrar, chokladprovning, dagens outfit, dagens reafynd, inredning och dagens katter. Kontrasten mellan mördade människor, islamofobi och recept på glutenfri pasta eller 5:2 metoder blir ibland för avgrundsdjup för att jag ska orka.
Men jag inser också att det är precis så världen ser ut. Det sker bestialiska mord, barn svälter, kvinnor misshandlas samtidigt som folk tar selfies på gymmet, fotar sin gravidmage, lagar mat och åker på solsemester. Allt sker samtidig och Facebook serverar rubrikerna i en blandning utan prioriteringsordning (visserligen i en algoritmsordning, men det är en annan sak). Det betyder givetvis inte att allt skulle vara lika viktigt. Människoliv, yttrandefrihet och demokrati är alltid viktigare än glutenfri pasta. Men allt detta existerar ändå jämsides.
Jag försöker komma ihåg att folk är mer än vad de visar upp och har kanske mer engagemang på andra ställen än på specifika sociala medier.
Ändå skäms jag fortfarande över min hästtweet.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Johanna · 12 years ago
Under Oslo-dagarna avföljde jag en person på fb just för att hen höll på att hetsa om att vi skulle likea en sida till en närstående person. Det var ingen miss att de inte fattat vad som hänt än, utan like-uppmaningen kom upprepade gånger medan de flesta andra satt i chock framför teve. Jag blev så illa berörd av det. Hen sa inte ett ord om Oslo på hela tiden, och har sen dess aldrig sagt ett ord om ngn annan världshändelse heller på de sociala medier där jag följer hen nu. Det är bara me, me, me nonstop. Man kan givetvis säga att man inte uttalar sig om politik offentligt och det får man ju respektera, men då kanske man borde fatta att vissa dagar håller man tyst alternativt håller igen om vissa saker? Jag tror inte de inser det, sorgligt nog, för VAD kan vara viktigare än att berätta om sin nya fb-sida?
Peppe · 12 years ago
Ja, det är en stor skillnad på att helt klart vara medveten om vidrigheter som pågår, men ändå välja att vilja marknadsföra grejer. Som du säger att är ibland (överraskande ofta) bäst att hålla tyst.
Fager Dam · 12 years ago
Jag blev för några år sen, när jag var mer ambitiös med min blogg, alldeles stressad av att fundera på vilka världshändelser som var så viktiga att jag borde notera dem på min blogg eller twitter. Var drar man liksom gränsen? Beslöt till slut att jag måste strunta i sina borden och följa magkänslan helt enkelt.
Softy · 12 years ago
Jag skämdes på samma sätt när jag glatt basunerade ut på Facebook hur fantastiskt det var att en froyo-bar öppnats på Roban. När jag kom hem läste jag vad som hänt i Fukushima...
Anonym · 12 years ago
Jag förstår vad du menar. Å andra sidan är det ganska skönt att veta att livet går vidare och att man inte behöver konfronteras med den nyaste hemskheten överallt på sociala medier. Jag tänker som så att det finns "vanlig" media för hard core stuff och klart att analys är mycket välkommen även på vissa sociala medier, men ibland känns det skönt att ta del av något banalt bland all tragedi.
Lisa · 12 years ago
Åh, det här har jag tänkt mycket på. Är det bättre att 1. Hålla tyst i några dagar och sedan skriva om något banalt, eller 2. Skriva ett inlägg om det som hänt som typ går ut på "det är så fruktansvärt!", för att i nästa sekund skriva om något banalt igen? INGET funkar ju? ALLT känns ju ytligt och fel och hemskt? Kontrasterna och det som skaver mellan det fruktansvärda som hänt och det banala i att skriva om glutenfri pasta kvarstår ju oavsett vilket alternativ man än väljer. Och jag blir också så mätt på alla i sociala medier (mig själv inkluderad) som uttalar sig utan att veta något, tycka något nytt eller ha speciellt mycket att komma med. Ibland känns det också skevt. "Jag skriver det här nu så kan jag skriva om glutenfri pasta sen". Svårt. Tycker mina flöden i sociala medier gör att jag avstår från att kommentera aktuella händelser. Min känsla är ofta att "det här har alla redan sagt fem tusen gånger och vridit och vänt på in absurdum, bäst jag håller tyst och skriver nåt om pasta." Om man ska hårdvinkla.
Pia · 12 years ago
En människas tankar, känslor och åsikter är väl inte summan av hens flöde inom sociala medier? Grovt förenklat alltså. Att du är lycklig över din bröllopsdag betyder ju verkligen inte att du inte fördömer det som hände på Utöya.
cruella · 12 years ago
Jag tänker som Lisa här ovanför ganska ofta. Och av någon anledning som jag inte riktigt orkar reda ut känner jag en motvilja mot att genast dela sympatiyttringar i form av Vi gillar olika-statusar, Je suis Charlie-bilder och så vidare när något har hänt. Det ÄR viktigt att den samlade vettiga omvärlden står enade och visar det. Men jag har så svårt för symbolhandlingar och plakatpolitik (något som ofta går hand i hand) över huvud taget. Det tar emot att erkänna det, för det kan onekligen ge intrycket av att jag tycker att alla som delar dessa statusar, applåderar manifestationer i riksdagens kammare, går ut ur rum när en för dem misshaglig politisk motståndare träder in och så vidare är ytliga tyckare. Och så är det ju inte.
Josefine · 12 years ago
Har hänt mig också, dvs. gjorde uppdatering på fb där jag utbrast min förtjusning över en ny jobbutmaning samtidigt som terrordådet i Paris hade skett. Visste däremot inte om det ännu då... Efteråt kändes det ju så där...
Helena S · 12 years ago
Det händer jättehemska saker varje dag och det som hänt i Frankrike, Norge, Thailand och Japan är ju otroligt tragiskt men jag blir så jäkla trött på massympatin som tar över varje gång media besluter sig för att det är extra viktigt att rapportera om något. Någon nämnde att vissa kanaler envisats med att rapportera live fast det knappt fanns något att rapportera, bara för att vara först. Nåja, det finns ju en större point med att visa sitt stöd på diverse sociala fora med anledning av den senaste tragedin men jag blir ändå less på allt tillgjort fjäskande. Missförstå mig inte, tycker ju att det är fint att alla har en chans att visa sitt stöd och det skall man ju inte bli störd på om det är genuint, men när det blir en "keeping up with the Jones's" tävling så blir det ju bara äckligt. Hästtweeten var ju hur okej som helst. Fint med lite ljus i mörkret!
cruella · 12 years ago
Word!
Peppe · 12 years ago
Fan, vilken bra diskussion det här blev. Tack för det. Jag håller med om att ingen är summan av sina sociala medier tycker också att fjäskandet, eller kanske positionerandet ibland handlar mer om att identitetsbyggande (eller om man ska vara elak branding) än genuina känslor. Som den där hashtaggen we want our gilds back om de kidnappade nigerianska flickorna. Om det enda man gör är hastaggar gör man på riktigt inte så mycket. Nåja, internet bäddar för missförstånd.
Anonym · 12 years ago
Jag kanbli galet irriterad just på det när folk postar om grymma händelser på sociala medier. Själv är jag väldigt upprörd och skakad över det som hände i Frankrike, och följer med så gott jag kan, men det skulle aldrig falla mig in att facebooka eller instagramma något om det. Sku kännas så billigt och nästan respektlöst att sätta up något om en så grym händelse bredvid bilder på min pasta, outfit och semesterbild. Tycker att det ofta verkar som att folk bara vill balansera upp sitt samvete med att "se här, jag bryr mig" för att sedan kunna fortsätta med att posta bilder på sin just sin pasta, outfit och semester... Fast äsch, å andra sidan är ju sociala medier ett super sätt att få fram åsikter, och skapa påtryckningar åt olika håll.Vet inte, borde jag sen också posta något? Svår fråga det här... Men tycker absolut inte att det alls visar att man inte sku bry sig eller inte vara berörd bara för att man inte säger det på sociala medier.
Lo · 12 years ago
Om man bara kunde skriva om banala/lyckliga saker de dagar då inget hemskt händer på jorden, ja då blir det inte så mycket med den saken.
Johanna · 12 years ago
Nu kommer jag med en jobbig och avvikande åsikt här: jag tycker att vi visst ÄR summan av våra sociala medier. Detta baserat på mångårigt socialt mediespanande ;) Jag menar inte på det sättet att folk inte är med om saker utanför bloggen eller fb, för det är man ju verkligen."Bloggen visar inte hela mitt liv" som vi brukar säga. Jag visar definitivt inte upp hela mitt liv på bloggen. Men ändå, man skriver väl oftast om det man är så himla intresserad av att man inte kan låta bli? För mig skulle det vara omöjligt att starta en inredningsblogg för jag är så okunnig och oengagerad om det ämnet. Men att däremot skriva om böcker, det går HUR lätt som helst. Och när jag skriver om böcker så är mina favoriter tex inte lätta chicklits som Lucy Dillon, utan jag vill hellre ha mer substans. Gärna om samhälle och politik. Liv Strömquist, Knausgård, Siri Hustvedt, etc. Jag driver ändå inga politiska bloggar utan skriver bara om mitt läsande och författande. På twitter hade jag från början tänkt hålla mig till de ämnena också men där har det med tiden blivit lite allt möjligt. Det handlar fortfarande inte alls om att jag är en politisk twittrare, långt långt ifrån, men jag kan inte låta bli att skriva såna tweets ibland för jag tycker det är så viktigt och intressant. (Decemberöverenskommelsen tex, halleluja!) Det är den där här stora sammantagna bilden jag menar med att vi är våra sociala medier. Har man en vardagsblogg där man typ aldrig någonsin berör annat än vad som händer i ens familj så känns det säkert konstigt och fjäskigt att slänga upp en grej om ngt världspolitiskt bara för att positionera sig. Det är fint, man borde, man kommer att få good karma om man gör det, visa att man är en människa med empati och förstånd. För klart man tänker på det, men MÅSTE man visa det? Nej, men handen på hjärtat, man kanske inte tänker på det SÅ himla mycket då? Jag tror skitmånga människor har berörts av Paris senaste dagarna, men i väldigt olika grad och på väldigt olika sätt. Och alla sätt är rätt. Det är helt okej att inte bry sig om politik OCH det är okej att bry sig. Men att vara väldigt engagerd av ett område och det aldrig någonsin märks i ens publika yttringar? Det tror jag inte alls på. Alla har områden de bara inte kan hålla tyst om, och då kommer det så naturligt vad man ska säga och när. Det färgar av sig även om man inte tänker på det. Jag har tex otroligt lätt att hålla tyst om miljön för jag är så dålig på det ämnet, och jag vill flyga men får dåligt samvete när jag gör det. Så jag snackar sällan miljö. Feminism i olika former däremot. Ja tack, pratar hemskt gärna för utan ansträngning ser jag konsekvenser av ojämlikhet i böcker, filmer, samhällsfenomen, vad som helst. Kan inte låta bli att tänka på feminism! Kan däremot jättelätt låta bli att tänka på miljö, inredning, allsvensk fotboll, mm. Och om man skulle råka följa mig på mina div sociala medier tror jag inga av de här avslöjandena kommer som en chock. Jag ÄR mina sociala medier. Ojoj? (Det här blev en aslång kommentar, men jag fick feeling.)
catariina · 12 years ago
Eftersom du helt tydligt syftar på mig när du pratar om dagens katt är det kanske också viktigt att kolla igenom sammanhanget, att just den tweeten började som en uppmuntran till en person som var just lika avgrundstrött som du på dagens samhälle och alla vidrigheter i världen. Att således försöka muntra upp folk med något litet och fluffigt kan väl ändå inte ses som att en inte skulle bry sig om händelser och grymhet ute i världen utan mer som en medmänsklig gest.
Peppe · 12 years ago
haha, nej Catzo, jag missade tyvärr helt din dagens katt. Det var, handen på hjärtat, ingen speciell jag syftade på. Bara på internet och katter i allmänhet.
catariina · 12 years ago
(jag menar när du favoritmarkerade basses tweet om hundra katter som var ett svar på min tweet?)Fast jag tycker att katter i allmänhet tillför glädje i mitt liv så jag ser det nog som att det är en bra sak att allt blandas, att jag/man/en i krigs- och terrortider blir påmind om att det OCKSÅ finns vackra ting och fluffiga djur. Om vi inte fick visa strandbilder, avokadopasta eller katter borde vi också förbjuda ordvitsar och vackra bilder på instagram. Jag kan inte se hur allt inte skulle kunna samexistera på sociala medier, speciellt eftersom det är fritt upp till en själv vad man väljer att ta del av.
Peppe · 12 years ago
Bra kommentar! Jag hör dig, men jag kan också fatta varför folk väljer att inte blogga om svåra saker. Man är så utsatt för andra (anonyma) personers åsikter och fördomar. Alla är kanske inte heller så bra på att uttrycka sig och det blir lätt klumpigt och fel. Men nåjo, visst är det underligt om man fortsätter precis som förut medan världen utanför står i brand.
Peppe · 12 years ago
Jo, håller med och tror att det var ungefär det jag skrev i blogginlägget. Att allt samexisterar hela tiden, men att det ändå inte betyder att allt är lika viktigt. Och att det blir en extrastor kontrast (för mig) då världen brinner utanför och folk samtidigt tipsar om dieter. Men det kan också bero på mitt flöde, eftersom jag har så många journalistvänner och följer så många andra journalister på Twitter kan det vara att jag hade extra mycket Charlie Hebdo i mina flöden och att kontrasterna därför blev så himla stora.Och OBS: i den här diskussionen tror jag aldrig att någon talat om att förbjuda någonting. Tvärtom, ironiskt nog, handlar ju just terrorattentatet i Paris om yttrandefrihet.
Anonym · 12 years ago
Fast världen står i brand precis hela tiden. Terroristattacker utförs dagligen och oskyldiga människor dör på brutala och våldsamma sätt varje dag. Var drar man gränsen till när man ska börja bry sig och visa solidaritet? När det sker i europa, för att det är "nära oss" och för att de döda var västerlänningar? Eller hur tänker ni där?
Peppe · 12 years ago
Jag tänker att alla måste avgöra själva vad de vill skriva om/tycker att är viktigt. Tycker till exempel att det är intressant hur mycket mer känslosamma mina journalistkolleger i Sverige och Finland är jämfört med motsvarande i USA. Men som sagt, det finns inga regler. Reagerade själv bara på kontrasten mellan döden och inredningstipsen.