På Yle, alltså public service i Finland, kör ett av aktualitetsprogrammen temat: Karlvecka (Äijäviikko). Äija betyder ungefär karlakarl, riktig man eller kanske grabb. Jag vet inte riktigt om det finns nåt motsvarande ord på svenska. Så här kanske: När reklambyråer vill sälja köttprodukter till en viss målgrupp män använder de ordet äijä.
Under den här veckan kommer programmet Halv sju att granska historiska män, män med speciella intressen (till exempel snöskottning) får stiga fram och prata om sina älsklingssysslor, män får tala om vilka råd de fått av sina pappor och så utlovas "intressanta manliga gäster". Tittarna får skicka in sina egna mansberättelser. I slutet av veckan klär redaktionens kvinnor av sig och uppträder halvnakna framför männen.
Nu tänker ni: "Vad kul att Yle satsar på satir, det ligger ju minst sagt i tiden! Ett bra sätt att lyfta fram stela könsroller, stereotypa uppfattningar och skev representation i media. Kvinnor utgör hälften av världens befolkning, men förekommer bara i en knapp fjärdedel av det globala nyhetsflödet. Gud vad skönt att public service står upp alla tittare."
Men det är inte satir. Det är bara finsk television.
Den första fredagen varje månad är det Food Truck Friday. Eftersom jag skulle skriva en grej om matbilar åkte vi till Venice, åt en tidig middag och frotterade oss med Abbot Kinney-hipsters. Fast på den första bilden är jag fortfarande i Santa Monica. Därav inga hipsters.
Foodtruckutbudet är nåt slags Los Angeles-mix av matkulturer. En gammal favorit är sushiburritos, men igår testade vi också friterad glass, lobstertacos och folded pizza.
Och så kan man ju inte hata en solnedgång över Abbot Kinney.
Det finns för övrigt ingenting i USA som man inte kan fritera. INGENTING! Här till exempel två Oreo-kex.Ja och sen gick solen ner, jag var färdig med mina intervjuer och det var dags att åka hem till Malin och Emil för lite social samvaro.
Här i LA hänger jag med folk som skriver och skapar. Senast i går berättade en kompis om en novell hon skrivit som ser ut att bli en film. Det var en riktigt bra historia och när jag i morse ögnade igenom mitt eget manus kändes det katastrofalt dåligt. På en rationell nivå fattar jag att detta är en fas. Att jag kan, om jag bara anstränger mig, skriva upp texten från uselt till en lite högre nivå, men det känns hoppläst. Jag försöker komma ihåg vad en av mina favoritföreläsare från förra året sa: Ofta behövs det ganska små, men viktiga, förändringar för att lyfta en text.
Således gav jag mig ut på en springtur och tvingade mig själv att inte lyssna på en podcast eller ens musik för att fritt kunna tänka på manuset. Trekvart utan ihållande bakgrundsbrus hjälpte faktiskt aningen och jag strukturerade upp historien i min lilla hjärna. Nu ska jag bara skriva om den snyggt också. Sensmoralen: Det är lättare att vara kreativ utan brus.