önskerubrik: "vad gör vidar när ni äter ute?"
12 years ago
Vad gör Vidar när ni äter ute? Sitter han också avslappnat och samtalar? Det finns inte i vår värld att vi skulle kunna umgås med vänner länge på nån restaurang utan att fyraåringen skulle klättra på väggarna. Utom kanske om han fick titta på tecknat /spela något hela tiden, och det vill jag inte.
Stackars Vidar tvingats med på våra restaurangmiddagar sedan han var liten baby och har tydligen vant sig vid att utsättas för tristessdöden. Vi har egentligen ingenting emot ipaddar, men vi glömmer alltid att ta med den så är Vid tvungen att teckna, leka med eventuell leksak han har med sig eller bara prata med oss. Det går nästan alltid bra, men det är mer tur än skicklighet att han är så enkel att ha med på restaurang.
Skulle du kunna skriva ett inlägg om hur det var att jobba på ambassad och UM? Jag har bara vaga glamorösa föreställningar men det skulle vara kul att höra hur det är på riktigt! :) Särskilt hur det är att jobba på en ambassad utomlands.
Min erfarenhet av utrikesministeriet och att jobba på ambassad är att det bara är glamoröst när man berättar om sin arbetsplats för folk. Vanliga dagar är det mest byråkratiskt kontorsarbete, men så har jag heller aldrig jobbat som ambassadör. Det betyder inte att jag inte skulle ha tyckt om att jobba på till exempel UM. Jag hänger fortfarande med gamla kolleger från min till på Sekretariatet för Finlands EU-ordförandeskap 1999. Det var i och för sig ett undantagstillstånd eftersom vi jobbade för ett speciellt projekt. Summarum: Har alltid trivts, men sällan känt mig speciellt glamorös.
Kvinnodag och surf's up!
12 years ago
Firade internationella kvinnodagen genom befria mig själv från att skriva om internationella kvinnodagen och istället åka till Ventura en timme norr om Los Angeles för att surfa med några kompisar.
Lördag förmiddag: a frame
12 years ago
Det blev en osedvanligt varm marslördag som jag inledde med att göra en intervju i Palisadeparken. Magnus tycker att jag är dum som jobbar också på helgerna och jag håller med honom, men någon måste ju försörja familjen.
Efteråt åkte vi till Culver City för att bruncha på Roi Choi-restaurangen A-Frame tillsammans med Softy och Fred. Vi hängde i baren medan vi väntade på att få ett bord inomhus eller åtminstone i skuggan.
Vidar fick dricka en cola eftersom det både var varmt och lördag. Jag drack kökets sista grapefruktjuice. Den största skillnaden mellan finlandssvenskar och rikssvenskar är att finlandssvenskar uttalar ordet juice som om de talade engelska, medan svenskarna säger jos. Det och ensam versus själv, som driver min syster och far till vansinne.
Sedan kom Softy och Fred och vi fick vårt bord. När jag var yngre längtade jag efter att bli stor nog att kunna gå ut och äta med mina vänner och sitta riktigt länge och liksom samtala. Och nu är jag plötsligt där.
Sedan kom Softy och Fred och vi fick vårt bord. När jag var yngre längtade jag efter att bli stor nog att kunna gå ut och äta med mina vänner och sitta riktigt länge och liksom samtala. Och nu är jag plötsligt där.
önskerubrik: "jämställt småbarnsföräldraskap"
12 years ago
På en middag för inte så himla länge sedan frågade jag mina vänner om de kände till något par som lever helt jämställt, ingen av oss kunde komma på ett enda. Det är jättejättesvårt att leva heterosexuellt jämställt efter att man har fått barn.
Först är man bara två personer, men efter förlossningen dyker det inte bara upp en tredje person i förhållandet, utan massor av andra som har synpunkter och åsikter om hur man ska leva sitt nya liv som förälder. Folk glider fram med biologikortet i högsta hugg (bara mamman duger det första året!), andra med det osynliga patriarkatkortet (pappan måste försörja familjen extramycket nu). Som nybliven förälder är man trött, känslig och full av kärlek, man vill bara att allt ska gå bra och att ens lilla guldklimp ska få den bästa möjliga början i livet. Om alla mammor stannar hemma det första året kan det ju inte vara helt fel? Och när man ändå är hemma kan man lika bra dra fram dammsugaren och fylla diskmaskinen medan den lilla sover. Och så fyller ju svärfar år och man fixar en present åt honom och passar samtidigt på att anmäla ungen till babysim. Orka föra samma gräl om projektledning och vem som har koll på om toapappret är slut, det går ändå fortare och smärtfriare att fixa det själv. Och eftersom mamman ändå tillbringat mest tid med barnet blir det naturligare om hon stannar hemma och vabbar och kanske går ner i deltid så att dagisdagarna inte blir så himla långa.
Det som kanske börjar som ett undantagstillstånd förvandlas blixtsnabbt till vardag. När den ena personen i förhållandet tar över att göra vissa saker blir det normen och osynligt för den andra. Det liksom bara sker och när den andra personen är tvungen att göra icke-typiska uppgifter för hen förvandlas uppgiften till en tjänst.
Mitt bästa tips är att prata om och utöva jämställdhet redan på den gamla goda tiden när man är barnlös. Tycker att Enligt Ellen skriver väldigt bra om det i det här inlägget. Hon kommer också med en lösning:"Eller förlåt, det finns en lösning. Det är som vaccin, det bygger på att alla måste göra det för att det ska funka: höj kraven från början. Tillåt dig inte att bli kär i nån som inte gör MER i förhållandet än du. Det ska vara ojämställt till din fördel när ni börjar leva ihop, på så sätt finns det en chans att det blir någorlunda jämställt efter att barnen kommit. Ingen tjej ska nånsin bli ihop med en kille som inte levererar på toppnivå gällande ansvar för hem och projektledning och familj. Aldrig. Och jag pratar inte enbart om delad föräldraledighet eller att dammsuga lika ofta utan ALLT. Hela paketet. Från början. Om enbart de som tar fullständigt ansvar har en chans att få ett (heterosexuellt) förhållande kan det finnas en chans. Men tja, det kommer ju inte hända pga förälskelser. Detta skit.!"
Först är man bara två personer, men efter förlossningen dyker det inte bara upp en tredje person i förhållandet, utan massor av andra som har synpunkter och åsikter om hur man ska leva sitt nya liv som förälder. Folk glider fram med biologikortet i högsta hugg (bara mamman duger det första året!), andra med det osynliga patriarkatkortet (pappan måste försörja familjen extramycket nu). Som nybliven förälder är man trött, känslig och full av kärlek, man vill bara att allt ska gå bra och att ens lilla guldklimp ska få den bästa möjliga början i livet. Om alla mammor stannar hemma det första året kan det ju inte vara helt fel? Och när man ändå är hemma kan man lika bra dra fram dammsugaren och fylla diskmaskinen medan den lilla sover. Och så fyller ju svärfar år och man fixar en present åt honom och passar samtidigt på att anmäla ungen till babysim. Orka föra samma gräl om projektledning och vem som har koll på om toapappret är slut, det går ändå fortare och smärtfriare att fixa det själv. Och eftersom mamman ändå tillbringat mest tid med barnet blir det naturligare om hon stannar hemma och vabbar och kanske går ner i deltid så att dagisdagarna inte blir så himla långa.
Det som kanske börjar som ett undantagstillstånd förvandlas blixtsnabbt till vardag. När den ena personen i förhållandet tar över att göra vissa saker blir det normen och osynligt för den andra. Det liksom bara sker och när den andra personen är tvungen att göra icke-typiska uppgifter för hen förvandlas uppgiften till en tjänst.
Mitt bästa tips är att prata om och utöva jämställdhet redan på den gamla goda tiden när man är barnlös. Tycker att Enligt Ellen skriver väldigt bra om det i det här inlägget. Hon kommer också med en lösning:"Eller förlåt, det finns en lösning. Det är som vaccin, det bygger på att alla måste göra det för att det ska funka: höj kraven från början. Tillåt dig inte att bli kär i nån som inte gör MER i förhållandet än du. Det ska vara ojämställt till din fördel när ni börjar leva ihop, på så sätt finns det en chans att det blir någorlunda jämställt efter att barnen kommit. Ingen tjej ska nånsin bli ihop med en kille som inte levererar på toppnivå gällande ansvar för hem och projektledning och familj. Aldrig. Och jag pratar inte enbart om delad föräldraledighet eller att dammsuga lika ofta utan ALLT. Hela paketet. Från början. Om enbart de som tar fullständigt ansvar har en chans att få ett (heterosexuellt) förhållande kan det finnas en chans. Men tja, det kommer ju inte hända pga förälskelser. Detta skit.!"
önskerubrik: "en gång var jag ung och dum och trodde att…"
12 years ago
En gång var jag ung och dum och trodde att det fanns större skillnader mellan könen än mellan individer och stoltserade med att jag nästan bara hade killkompisar eftersom "brudar bara skvallrar och snackar skit bakom ryggen om varandra. Det blir alltid så mycket drama med kvinnor". Sedan blev jag jättegammal och vis och insåg att orsaken till att jag varit så noga med att ha manliga vänner och dessutom berätta för folk om det, var att män generellt värderas högre än kvinnor, och att jag på en undermedveten nivå trodde att den här statusen skulle färga av sig på mig om jag hängde tillräckligt mycket med killarna.
Jag har bloggat om det här minst tio gånger förut så långvariga läsare kan gå till kylskåpet och ta sig en öl medan vi andra fortsätter: Det är ingen slump att kvinnor stolt säger att de var pojkflickor som små. Pojkflicka betyder nämligen tuff, initiativrik och modig. Ingen man går omkring och skryter om att han var en flickpojke. I vuxen ålder ska man "man up!" och inte vara en käring. Ni fattar, bara genom språket uppfostras vi att uppfatta traditionellt manliga egenskaper som positiva, medan kvinnliga är negativa.
Nu för tiden vet jag att folk är både genuint trevliga och douchbags, oberoende av könsorgan. Jag har riktigt goda vänner med både penis och vagina. Kvinnor är inte illojala ormar och alla män är inte rakt-på-sak-hjältar. Och folk som hävdar motsatsen är borde kanske syna sin egen delaktighet i skitsnacket.
Jag har bloggat om det här minst tio gånger förut så långvariga läsare kan gå till kylskåpet och ta sig en öl medan vi andra fortsätter: Det är ingen slump att kvinnor stolt säger att de var pojkflickor som små. Pojkflicka betyder nämligen tuff, initiativrik och modig. Ingen man går omkring och skryter om att han var en flickpojke. I vuxen ålder ska man "man up!" och inte vara en käring. Ni fattar, bara genom språket uppfostras vi att uppfatta traditionellt manliga egenskaper som positiva, medan kvinnliga är negativa.
Nu för tiden vet jag att folk är både genuint trevliga och douchbags, oberoende av könsorgan. Jag har riktigt goda vänner med både penis och vagina. Kvinnor är inte illojala ormar och alla män är inte rakt-på-sak-hjältar. Och folk som hävdar motsatsen är borde kanske syna sin egen delaktighet i skitsnacket.
önskerubrik: värsta reseminnet
12 years ago
Tack för alla fruktansvärt roliga och smarta rubrikförslag! Jag kör dem i oorganiserad ordning, men försöker få med alla.
Jag är ju lyckligt lottad på så sätt att jag ofta bara minns det roliga, till exempel Thailand med Karin och Mango. Rekommenderar varm att resa med goda vänner.
Har tyvärr också genomlidit sämre resor. En gång missade jag flyget hem från Rio och var tvungen att övernatta på flygplatsen i tre dygn. Kände mig som Tom Hanks i The Terminal. En annan gång fick bilden jag åkte i punka mitt i natten nånstans i den holländska glesbygden. Chauffören var full som en sjörövare insåg jag då och min mobiltelefon hade slut på batterierna. Och så åkte jag en gång tåg och buss hela vägen från La Paz till Buenos Aires. Det tog sammanlagt 53 timmar och mina ben påminde om en elefants. Jäkligt dålig resa.
Innan Vidar var född åkte Maggan och jag till Thailand på semester. Vi hade hört om en jättefin lagun inne i ett berg man kunde simma till. Vi anlitade ett par lokala fiskare att visa oss runt. Fiskarna kunde grottorna som sina egna fickor och utan att fråga desto mer simmade vi in med dem i berget. Det blev fort kolmörkt och vi trampade vatten, trevade oss fram i grottgången och var till slut tvungna att dyka in genom en underjordisk kanal för att komma till lagunen. Att dyka mot ljuset var väl okej, men när vi skulle tillbaka och var tvungna att dyka in i mörkret låg ångesten tung över mina axlar. Det var det mest klaustrofobiska jag varit med om i hela mitt liv. Jag som aldrig har rökt fick lust att ta en cigarett när vi äntligen kommit ut och simmat tillbaka till fiskebåten.
Det mest smärtsamma jag varit med om var när jag pluggade i Holland, tog en kurs som gick ut på att besöka olika europeiska institutioner och samtidigt hade njursten. Vi reste runt i buss mellan Bryssel, Strasbourg och Den Haag och jag kallsvettades och kräktes. Visste inte att det var en njursten före jag kissat ut den. Trodde jag skulle dö och tänkte på hur ledsen min mamma skulle bli när hon fick nyheten.
Jag är ju lyckligt lottad på så sätt att jag ofta bara minns det roliga, till exempel Thailand med Karin och Mango. Rekommenderar varm att resa med goda vänner.
Har tyvärr också genomlidit sämre resor. En gång missade jag flyget hem från Rio och var tvungen att övernatta på flygplatsen i tre dygn. Kände mig som Tom Hanks i The Terminal. En annan gång fick bilden jag åkte i punka mitt i natten nånstans i den holländska glesbygden. Chauffören var full som en sjörövare insåg jag då och min mobiltelefon hade slut på batterierna. Och så åkte jag en gång tåg och buss hela vägen från La Paz till Buenos Aires. Det tog sammanlagt 53 timmar och mina ben påminde om en elefants. Jäkligt dålig resa.
Innan Vidar var född åkte Maggan och jag till Thailand på semester. Vi hade hört om en jättefin lagun inne i ett berg man kunde simma till. Vi anlitade ett par lokala fiskare att visa oss runt. Fiskarna kunde grottorna som sina egna fickor och utan att fråga desto mer simmade vi in med dem i berget. Det blev fort kolmörkt och vi trampade vatten, trevade oss fram i grottgången och var till slut tvungna att dyka in genom en underjordisk kanal för att komma till lagunen. Att dyka mot ljuset var väl okej, men när vi skulle tillbaka och var tvungna att dyka in i mörkret låg ångesten tung över mina axlar. Det var det mest klaustrofobiska jag varit med om i hela mitt liv. Jag som aldrig har rökt fick lust att ta en cigarett när vi äntligen kommit ut och simmat tillbaka till fiskebåten.
Det mest smärtsamma jag varit med om var när jag pluggade i Holland, tog en kurs som gick ut på att besöka olika europeiska institutioner och samtidigt hade njursten. Vi reste runt i buss mellan Bryssel, Strasbourg och Den Haag och jag kallsvettades och kräktes. Visste inte att det var en njursten före jag kissat ut den. Trodde jag skulle dö och tänkte på hur ledsen min mamma skulle bli när hon fick nyheten.
Blogg100: rubriker
12 years ago
Är någon av er med på #Blogg100? Alltså ett inlägg varje dag i hundra dagar (med andra ord hundra helt vanliga dagar). Här är en intervju med initiativtagaren.
Ibland, som i dag, är min näpna lilla hjärna full av andra projekt (=House of Cards) än just bloggen. Tänkte att ni därför kunde hjälpa mig med att hitta på några rubriker. På så sätt blir det också lite mer interaktion på den här bloggen. Jag menar inte att ni behöver leverera 100 olika rubriker, men kanske en handfull eller så.
Ibland, som i dag, är min näpna lilla hjärna full av andra projekt (=House of Cards) än just bloggen. Tänkte att ni därför kunde hjälpa mig med att hitta på några rubriker. På så sätt blir det också lite mer interaktion på den här bloggen. Jag menar inte att ni behöver leverera 100 olika rubriker, men kanske en handfull eller så.
Toca boca, illusioner och tiggare
12 years ago
Här kommer några lösryckta grejer:
Toca Boca söker folk i Stockholm och San Francisco. Säker på att jag skulle älska att jobba för Toca Boca och var nära att söka tjänsten som PR Manager, men sen insåg jag att jag ju bor i Los Angeles och inte San Fran eller Stockholm. Sök ni istället!
Ni vet den där illusionen om snygga träleksaker man hade innan man fick barn? Köpte just en gigantisk pratande plastdinosaurie i födelsedagspresent åt Vidar. Hatar den. Barn får en att tappa alla sina principer och drömmar.
Orange is the new black ska få en tredje säsong och jag är bara halventusiastisk. Kanske entusiasmen tar sig när premiären närmar sig.
Tänker mycket på romerska tiggare i Norden. Läste den här texten och så snubblade jag över den här, där journalisten Elisabeth Höglunds text om romer blir granskad som om det var en uppgift på journalisthögskolan. Tycker att det är extremt viktigt att vi är mediekritiska.
Genusfotografen gästar Alla är fotografer säsong två. Gläder mig mycket åt att genustänk blir allt mer mainstream.
Min kompis Frida lånade Going clear: Scientology and the prison of belief och nu är jag väldigt sugen på att se filmen som baserar sig på boken. Den visades på Sundance och har premiär i dagarna. Här är en Vanity Fair-text om den (på tal om genus: vilken gubbig panel).
Det går jäkligt bra för kapselkaffe, men det är problematiskt ur ett miljöperspektiv. CNN hänger på kaffetemat och skriver om kaffets hälsoaspekter.
Och så skrev jag på Hbl om hur amerikansk media idealiserar de nordiska länderna, medan en britt baserad i Köpenhamn avslöjar hur det egentligen är.
Och på Bokhora om Amy Poehlers Yes Please!
Over and out.
Toca Boca söker folk i Stockholm och San Francisco. Säker på att jag skulle älska att jobba för Toca Boca och var nära att söka tjänsten som PR Manager, men sen insåg jag att jag ju bor i Los Angeles och inte San Fran eller Stockholm. Sök ni istället!
Ni vet den där illusionen om snygga träleksaker man hade innan man fick barn? Köpte just en gigantisk pratande plastdinosaurie i födelsedagspresent åt Vidar. Hatar den. Barn får en att tappa alla sina principer och drömmar.
Orange is the new black ska få en tredje säsong och jag är bara halventusiastisk. Kanske entusiasmen tar sig när premiären närmar sig.
Tänker mycket på romerska tiggare i Norden. Läste den här texten och så snubblade jag över den här, där journalisten Elisabeth Höglunds text om romer blir granskad som om det var en uppgift på journalisthögskolan. Tycker att det är extremt viktigt att vi är mediekritiska.
Genusfotografen gästar Alla är fotografer säsong två. Gläder mig mycket åt att genustänk blir allt mer mainstream.
Min kompis Frida lånade Going clear: Scientology and the prison of belief och nu är jag väldigt sugen på att se filmen som baserar sig på boken. Den visades på Sundance och har premiär i dagarna. Här är en Vanity Fair-text om den (på tal om genus: vilken gubbig panel).
Det går jäkligt bra för kapselkaffe, men det är problematiskt ur ett miljöperspektiv. CNN hänger på kaffetemat och skriver om kaffets hälsoaspekter.
Och så skrev jag på Hbl om hur amerikansk media idealiserar de nordiska länderna, medan en britt baserad i Köpenhamn avslöjar hur det egentligen är.
Och på Bokhora om Amy Poehlers Yes Please!
Over and out.
Gå i andra människors skor
12 years ago
Läste en bra text om empati på Slate. Förra året var det en del mediamän i Sverige som berättade om hur de efter att ha fått en dotter insett hur ojämställd världen är och nu ville bli feminister. Det var ju roligt med lite mer medvetenhet, men tråkigt att snubbarna insåg problemet först när de själva, indirekt genom sina döttrar, påverkades.
För femtio år sedan gjorde journalisten John Howard Griffin sin hy mörkare och wallraffade sig genom den djupa södern som icke-vit. Hans upplevelser blev senare en bok. Nyligen klädde sig en kristen kvinna i hijab under trettio dagar för att testa på hur en muslimsk kvinna blir behandlad, Tyra Banks drog på sig en fatsuit för att inse att att överviktiga människor blir mobbade, och för inte så länge sedan gav en finsk journalist bort telefon, plånbok och hemnycklar för att, för en natt, testa på hur det är att vara hemlös.
Det handlar naturligtvis om att lyfta upp en utsatt grupp och visa att de, liksom vi, är helt vanliga människor. Problemet är bara uppdelningen vi och dem. För skulle inte den allra bästa vittnesbörden komma direkt från källan. Från de feminister som dagligen försöker diskutera problematiken med ojämställdhet, från icke-vita, muslimska kvinnor i hijab och folk som är hemlösa mer än en natt?
Jag vägrar att tro att vår förmåga till empati är så svag att vi bara känner av den när någon från vår egen lilla privilegierade grupp gör ett besök hos DE ANDRA.
För femtio år sedan gjorde journalisten John Howard Griffin sin hy mörkare och wallraffade sig genom den djupa södern som icke-vit. Hans upplevelser blev senare en bok. Nyligen klädde sig en kristen kvinna i hijab under trettio dagar för att testa på hur en muslimsk kvinna blir behandlad, Tyra Banks drog på sig en fatsuit för att inse att att överviktiga människor blir mobbade, och för inte så länge sedan gav en finsk journalist bort telefon, plånbok och hemnycklar för att, för en natt, testa på hur det är att vara hemlös.
Det handlar naturligtvis om att lyfta upp en utsatt grupp och visa att de, liksom vi, är helt vanliga människor. Problemet är bara uppdelningen vi och dem. För skulle inte den allra bästa vittnesbörden komma direkt från källan. Från de feminister som dagligen försöker diskutera problematiken med ojämställdhet, från icke-vita, muslimska kvinnor i hijab och folk som är hemlösa mer än en natt?
Jag vägrar att tro att vår förmåga till empati är så svag att vi bara känner av den när någon från vår egen lilla privilegierade grupp gör ett besök hos DE ANDRA.
Kylskåpet: de rätta rätterna
12 years ago
Blankens & Swanberg talade kort om vad man har i sitt kylskåp och det fick mig att ta upp min egen kamp för att bli en person som alltid har ingredienser för en middag hemma. Inte bara en öppnad vinflaska, några ägg och kanske en burk med hummus i kylskåpet. Problemet är att det är förbjudet att slänga mat och att det varje gång jag försöker bulla upp med råvaror slutar med att någonting dör längst bak vid den vita isiga väggen. Tipsa mig gärna om hur man blir en person som bara köper de rätta rätterna.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.