En hälsning från malibu
12 years ago
Hannele Mikaela Taivassalo hälsar på här i LA och passar samtidigt på att göra lite research för sin nya roman. Eftersom Malibu figurerar i den åkte vi ut till Malibu Pier för att äta lunch och bli INSPIRERADE. Det är ju så författare jobbar, glider runt och väntar på att inspirationen ska slå in. Då sätter de sig ner och låter hela romanen rinna ut ur dem. Lätt som en plätt.
Vi lunchade inne på Malibu Farm Café. Mikaela och jag valde en slags kokos-, grönsaks. och tofugrej. Killlarna åt hamburgare. Vi är nämligen noga med könsroller i den här familjen. grönsaker åt kvinnfolket, kött åt de riktiga männen.
En höjdpunkt var att vi träffade ett sjölejon (som lite senare trasslade in sig i en fiskelina. Stämningen sjönk påtagligt).
Nu lider jag av extrem post-lunchtrötthet. Borde jobba lite mer, vill bara ta det lilla lugna.
En höjdpunkt var att vi träffade ett sjölejon (som lite senare trasslade in sig i en fiskelina. Stämningen sjönk påtagligt).
Selfiepinnen, en typisk markör
12 years ago
Första veckan i Los Angeles köpte Larisza en selfiepinne. En så ROLIG leksak! Jag är själv lite blyg inför selfies (ja, jag fattar att det finns en viss ironi i att vara blyg för att fota sig själv, men ändå skriva blogg för tiotusentals människor), men lånade den ändå.
Jag kan ta till mig de feministiska och anti-jantelag argumenten för att fota sig själv, men visst är det intressant att ALLA verkar ta selfies. Det är inte bara ungdomar som experimenterar med det egna jaget, utan också medelålders damer och herrar, folk från olika klasser och platser. Det finns till och med etablerade selfieminer. Och jag kan inte låta bli att se en viss koppling mellan normaliseringen av den vältränade kroppen jag skrev om i förrgår och selfisarna. Att vi just nu lever i en extremt individcentrerad tid. Det finns kanske till och med något slags koppling till de nationella och rentav rasistiska partierna partierna runt om i Europa som är noga med att dela in världen i vi mot dem.
Nu menar jag alltså inte att alla som tar selfies är rasister, det är roligt med selfies, men jag tycker att fenomenet är spännande. Och eftersom det alltid kommer en motreaktion på alla trender spår och hoppas jag att kollektivet snart ska ta över. Och då får man för min del också ta selfies (eller groupies).
Jag kan ta till mig de feministiska och anti-jantelag argumenten för att fota sig själv, men visst är det intressant att ALLA verkar ta selfies. Det är inte bara ungdomar som experimenterar med det egna jaget, utan också medelålders damer och herrar, folk från olika klasser och platser. Det finns till och med etablerade selfieminer. Och jag kan inte låta bli att se en viss koppling mellan normaliseringen av den vältränade kroppen jag skrev om i förrgår och selfisarna. Att vi just nu lever i en extremt individcentrerad tid. Det finns kanske till och med något slags koppling till de nationella och rentav rasistiska partierna partierna runt om i Europa som är noga med att dela in världen i vi mot dem.
Nu menar jag alltså inte att alla som tar selfies är rasister, det är roligt med selfies, men jag tycker att fenomenet är spännande. Och eftersom det alltid kommer en motreaktion på alla trender spår och hoppas jag att kollektivet snart ska ta över. Och då får man för min del också ta selfies (eller groupies).
Enkel hemmafotvård
12 years ago
Detta är ett samarbete mellan Livet & LA och Salvequick
För ett par veckor sedan hörde Salvequick av sig och undrade om jag ville testa deras hemmaspa för fötterna. Det ville jag. Mina fötter är nämligen sträva och hårda som tegelstenar. För knappt två veckor sedan gjorde jag vården, först hände ingenting, men efter en knapp vecka började vidrigheter i form av död hud lossa från min fotbotten. I dag är fossingarna lena som på en bebis. Alltså på riktigt så lena att jag vill be folk känna på dem (jag gör ändå inte det). Kolla videosnutten, där får ni också se den osminkade sanningen. Alltså hur jag ser ut helt osminkad och yrvaken.
Magnus fick testa fotvården, han också, och hälsar att han eventuellt älskar sina fötter lite mer än mig nu för tiden. Han har aldrig gått på riktig fotvård, men jag tror att jag genom att ha låtit honom testa på detta öppnat en helt ny dörr i hans groomingliv.
Paketet kostar runt 25 euro, om någon är intresserad av att testa det så lottar bloggen ut tre förpackningar. Skriv en kommentar om var ni helst går i sandaler i sommar låter jag fru Fortuna plocka ut vinnarna (eller ni är såklart alla vinnare, men jag plockar ut de som får paketen).
Magnus fick testa fotvården, han också, och hälsar att han eventuellt älskar sina fötter lite mer än mig nu för tiden. Han har aldrig gått på riktig fotvård, men jag tror att jag genom att ha låtit honom testa på detta öppnat en helt ny dörr i hans groomingliv.
Paketet kostar runt 25 euro, om någon är intresserad av att testa det så lottar bloggen ut tre förpackningar. Skriv en kommentar om var ni helst går i sandaler i sommar låter jag fru Fortuna plocka ut vinnarna (eller ni är såklart alla vinnare, men jag plockar ut de som får paketen).
fotvård from peppe öhman on Vimeo.
Träna dig till att bli lyckad
12 years ago
Hittills har jag bara läst om den, men är sugen på att plöja igenom boken Wellnesssyndromet handlar om hur träning och välmående har blivit en identitet, ett projekt som visar hur lyckade vi är som individer. ”Välmåendet har blivit till ideologi”, skriver författarna, svenska Carl Cederström och brittiska André Spicer. De menar att när vi inte kan kontrollera samhällsutvecklingen fokuserar vi istället inåt och försöker kontrollera våra egna kroppar.
Jag tänker ibland på hur mina föräldrar tränade, eller icke-tränade. Min mamma spelade squash en gång i veckan och gick på långa promenader med hunden, men det var allt. Min pappa tränade aldrig. Magnus och jag gör någon form av träning nästan varje dag. Springer, gymmar, yogar, trampar upp och ner för Santa Monica Stairs och what not. Det är liksom normen, att man tränar.
Enligt boken Wellnessyndromet struntar vi i kollektivet och tänker bara på det egna kroppsprojektet. Vi blir också belönade efter hur mycket vi tränar och "tar hand om oss själva". Folk skriver sina maraton- och triatlontider på sina CV:n (och sannerligen på Facebook) och det finns arbetsgivare ger löneförhöjningar åt folk som inte röker och som förbinder sig att träna ett visst antal gånger i veckan. I längden blir det här problematiskt för alla har inte möjlighet att träna till maraton och för att en vältränad kropp inte kan vara så viktig. Det är givetvis bra att ta hand om sig, men det är lite oroväckande om all vår uppmärksamhet riktas inåt och på hur vi ser ut.
Jag tänker ibland på hur mina föräldrar tränade, eller icke-tränade. Min mamma spelade squash en gång i veckan och gick på långa promenader med hunden, men det var allt. Min pappa tränade aldrig. Magnus och jag gör någon form av träning nästan varje dag. Springer, gymmar, yogar, trampar upp och ner för Santa Monica Stairs och what not. Det är liksom normen, att man tränar.
Enligt boken Wellnessyndromet struntar vi i kollektivet och tänker bara på det egna kroppsprojektet. Vi blir också belönade efter hur mycket vi tränar och "tar hand om oss själva". Folk skriver sina maraton- och triatlontider på sina CV:n (och sannerligen på Facebook) och det finns arbetsgivare ger löneförhöjningar åt folk som inte röker och som förbinder sig att träna ett visst antal gånger i veckan. I längden blir det här problematiskt för alla har inte möjlighet att träna till maraton och för att en vältränad kropp inte kan vara så viktig. Det är givetvis bra att ta hand om sig, men det är lite oroväckande om all vår uppmärksamhet riktas inåt och på hur vi ser ut.
Tacos i echo park
12 years ago
I dag är det Stockholmskompisarnas sista dag och vi åkte ut till Echo Park för att leka och äta tacos. Echo Park är en av mina favoritparker i Los Angeles. Alla som sett den superba tv-serien The Shield borde vara familjära med Echo Park (och såklart McArthur's Park). Älskar själv att se platser som figurerat i böcker jag läst, filmer jag sett. Förr i tiden dumpade man folk man haft ihjäl i dammen, men för ett par år sedan renoverades hela området och nu är det väldigt barnvänligt. Osannolikt att krocka med ett uppsvullet lik när man trampar omkring i sin trampbåt alltså.
Vi satte oss ner i skuggan av ett träd och lät ungarna rasta sig själva i lekparken bredvid dammen.
Jag var jättetuff som vanligt.
Och det var den söndagen. Nu ska jag se på Game of Thornes, Veep och Nurse Jackie, som alla har premiär ikväll.
Ibland passerade glassmannen oss med sin plingande lilla vagn. Likt Pavlovs hundar lystrade alla barnen i parken.
När vi blev hungriga körde Maggan och Tommy i väg till Guisados som ligger på Sunset bara fyra minuter från parken. De kom tillbaka med några påsar fulla av tacos och melon- och citronjuice.
Jag åt som vanligt frijoles och en ny favorit i form av fisk och chili. Mycket, mycket gott.
Sedan lekte vi en stund till och åkte hem till Santa Monica.
Skillnader i arbetskultur
12 years ago
Jag borde bli bättre på att länka till texter jag skriver på olika håll, för trots att det kanske verkar som om jag bara hänger på brunchar, dyker i pooler och fotar palmer levererar jag en hel del text också. Senast den här om den hierarkiska arbetskulturen i den amerikanska nöjesbranschen. Elin som jag intervjuade är en så smart, ambitiös och rolig person.
Gammal vänskap och brunch
12 years ago
När man är mitt inne i en situation som man själv finner intressant lägger man oftast märke till alla andra som också håller på med samma sak och tolkar det som en trend. Exempel: när jag var gravid tyckte jag att ALLA andra också var det eller åtminstone var intresserade av graviditeter. Just nu kan jag inte avgöra om trenden LA = Hipster-Thailand verkligen existerar, eller om jag före jag flyttade hit bara inte lade märke till att halva min bekantskapskrets regelbundet besöker Kalifornien.
I morse joinade Freddy och Emma samt Hannele Mikaela Taivassalo oss på brunch på Art's Table uppe på Montana. Freddy och Emma är här på bröllopsresa och Taivassalo skriver på en ny roman. Mycket trevligt och jag bubblade av lust att ta dem till alla mina favoritställen i stan.
Det var kallt i skuggan och varmt i solen. Vi satt i skuggan. Och vet ni, det här får man inte skriva högt, men jag får på riktigt lite panik när jag scrollar genom sociala medier och ser att folk äter middag/dricker öl ute i vårsolen i en temperatur på drygt tio plus hemma i Finland. Det är för kallt.
Det här är Freja, hon fyllde tre år i går. Till vänster om henne är dinosaurien som Vidar döpt till Franklin Canyon. I mitten Magnus, eh, skrev? Mellangärde? Vi säger: jeans och Tove Jansson-skjorta.
Som sagt var det så kyligt att Vidar var tvungen att bygga en grotta av Maggies supermjuka tröja. Verkade onekligen mysigt,
Här verkar någon berätta någonting roligt. Jag får inte vara med för jag fotar.
Freddy och Emma hade underskattat avståndet mellan Shutters och Montana, men anlände ändå till fots bara en kvart sena. Eftersom trafiken är så galen här höjer ingen på ögonbrynen över en liten försening. Det är så spännande så fort man vänjer sig vid olika kulturer. En annan restaurangnyans är att servitörerna alltid städar bort ens tallrikar så fort man tagit den sista tuggan och sedan slänger fram notan.
Det slog mig plötsligt att jag känt Freddy överlägset längst av alla på brunchen. Måste vara runt tolv år sedan vi träffades första gången.
I morse joinade Freddy och Emma samt Hannele Mikaela Taivassalo oss på brunch på Art's Table uppe på Montana. Freddy och Emma är här på bröllopsresa och Taivassalo skriver på en ny roman. Mycket trevligt och jag bubblade av lust att ta dem till alla mina favoritställen i stan.
Det var kallt i skuggan och varmt i solen. Vi satt i skuggan. Och vet ni, det här får man inte skriva högt, men jag får på riktigt lite panik när jag scrollar genom sociala medier och ser att folk äter middag/dricker öl ute i vårsolen i en temperatur på drygt tio plus hemma i Finland. Det är för kallt.
Det här är Freja, hon fyllde tre år i går. Till vänster om henne är dinosaurien som Vidar döpt till Franklin Canyon. I mitten Magnus, eh, skrev? Mellangärde? Vi säger: jeans och Tove Jansson-skjorta.
Som sagt var det så kyligt att Vidar var tvungen att bygga en grotta av Maggies supermjuka tröja. Verkade onekligen mysigt,
Här verkar någon berätta någonting roligt. Jag får inte vara med för jag fotar.
Freddy och Emma hade underskattat avståndet mellan Shutters och Montana, men anlände ändå till fots bara en kvart sena. Eftersom trafiken är så galen här höjer ingen på ögonbrynen över en liten försening. Det är så spännande så fort man vänjer sig vid olika kulturer. En annan restaurangnyans är att servitörerna alltid städar bort ens tallrikar så fort man tagit den sista tuggan och sedan slänger fram notan.
Det slog mig plötsligt att jag känt Freddy överlägset längst av alla på brunchen. Måste vara runt tolv år sedan vi träffades första gången.
Hur mycket underhåller ni era barn?
12 years ago
Allvarligt talat, hur mycket underhåller ni era barn? Jag antar att Maggan och jag är ganska barnovänliga. En vanlig vecka hänger vi (alltså Magnus och Vidar) i lekparken, besöker eventuellt stranden och klättrar i klätterträdet i Palisades, bygger lite lego, men för det mesta får Vidar hänga med oss på våra ärenden eller leka med sina kottar och tändstickor medan vi jobbar. Är vi ute på restaurang brukar han leta upp andra barn att hänga med (eller i värsta fall vuxna offer) eller så pysslar han med nåt eget. Och trots att jag kämpar som bara den kan jag sällan förmå mig att leka rollspel med hans leksaker. Pussel, lego och högläsning går an, men rollspel får mig att dö tristessdöden.
Picca och uber pool
12 years ago
I går åt jag middag med Linnea, Malin, Emi, Sara och Cissan på Picca i Century City (lägg till den i listan på restauranger ni ska äta på i LA). Mycket gott, mycket trevligt. Så roligt att jag inte tog ett enda foto. Linnea och jag testade Uber Pool på väg österut och det kostade oss fem dollar både fram och tillbaka. Föreställer mig att det är ungefär samma pris som att ta bussen till Esbo. Fast annorlunda.
I morse träffades Malin och jag för att jobba lite innan baksmällan slog in. Den är här nu.
I morse träffades Malin och jag för att jobba lite innan baksmällan slog in. Den är här nu.
ångest och mod
12 years ago
Anne skriver om folk som kommer fram till henne och säger att hon är modig som avslöjar att hon har ångest ibland. "Jag blir alltid lika förvånad när någon tycker att man är modig bara för att man berättar som det är." Det fick mig att tänka på då Skavlan kallar Lena Dunham modig för att Dunham inte har en Hollywoodkropp, men ändå visar sig naken i tv-serien. Dunham säger att det är en komplimang som i själva verket är en förolämpning.
När jag skrev Livet & barnet, Om att överleva som någons mamma sa folk ofta att jag var modig och det gjorde mig alltid lite, lite illa till mods. Det kändes som om den jag pratade med tyckte att jag avslöjat aningen för mycket. Att hen aldrig skulle drömma om att visa så mycket kött.
Det är fint att vara modig och modig är ofta en äkta komplimang, men ibland kommer den uppifrån och det finns ett element av klapp på huvudet och "är du säker på vad du håller på med, lilla vän". Det är synd, världen blir nämligen lite bättre av att människor är öppna med vad de känner. Och ofta har de mest privata känslorna den allra högsta igenkänningsfaktor bland andra.
När jag skrev Livet & barnet, Om att överleva som någons mamma sa folk ofta att jag var modig och det gjorde mig alltid lite, lite illa till mods. Det kändes som om den jag pratade med tyckte att jag avslöjat aningen för mycket. Att hen aldrig skulle drömma om att visa så mycket kött.
Det är fint att vara modig och modig är ofta en äkta komplimang, men ibland kommer den uppifrån och det finns ett element av klapp på huvudet och "är du säker på vad du håller på med, lilla vän". Det är synd, världen blir nämligen lite bättre av att människor är öppna med vad de känner. Och ofta har de mest privata känslorna den allra högsta igenkänningsfaktor bland andra.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.