Okej, här kommer en lista med några riktigt bra lästips: Om politik, myndigheter och humor. En lång och riktigt göttig text om humor, satir, konsumtion och politik. (på engelska) Om hur The Food Babe Blog is full of shit. Detta handlar mer om hur viktigt det är att vara kritisk mot allt man läser på internet (föreställa sig att alla dagar på internet är första april) och inte bara samla på sig påståenden man själv håller med om. (engelska) Om hur Venmo är motsatsen till kontanter, alla transaktioner är offentliga och du måste vara rolig. (engelska) Om hur en bra historia ibland slinker förbi journalistisk integritet. Den här gången i Rolling Stone. (engelska) All foregin policy should be feminist foregin policy. (engelska) Min kompis Hannas snubbe Joonas om hur löpning är 20 procent kondition och 80 procent psyke. (finska) Om hur vi blir mer kreativa av att avsluta projekt. (engelska) Om att springa av Anne Hietanen. (svenska) Om hur media säljer sin själgenom köpt innehåll. (finska) Om vittnesmål av servicepersonalen som jobbade i Vita huset under Bill och Hillarys senaste presidentperiod. Presidentparet grälade tydligen mycket. Hillary visste såklart om Bills kvinnoaffärer långt innan media fick nys om dem. (engelska)
ETC om hur hälsa och klass självklart hör ihop."Alla vanliga dödsorsaker i befolkningen – hjärtsjukdom, stroke, cancer, olyckor, självmord och alkoholrelaterade diagnoser – är vanligare bland arbetarklassen. Klass och kön samverkar. Det här med att kvinnor har lägre dödlighet än män gäller bara om en tar bort klassfaktorn" Vill gärna att vi pratar mer om hur tränande blivit en markör på klass och att vara lyckad som människa. (svenska)
Leker ni också ibland att ni är Russel Crowe The Gladiator? Magnus gör det.
Vi körde upp i Topanga State Park möttes av lummiga Game of Thrones landskap. Vi betraktade rovfåglar och insåg fort att barnvagnen inte skulle funka i den här terrängen (och att en av oss behövde kissa).
Halvvägs upp satte vi oss på en bänk och beundrade landskapen. Jag slutar aldrig förundras över hur det kan finnas så mycket natur och så många djur så nära en så stor stad som LA.
Efter hajken åkte vi ner till PCH och gled in på en liten thairestaurang alldeles vid havet. Alla vet ju att pad thai smakar extra gott efter att man vistats i naturen.
Nu uthärdar vi kvällens sista barngnäll och funderar på hur tidigt vi själva kommer att somna.
Nu vet jag inte hur ni resonerar, men de gånger jag jobbat på kontor har jag ansträngt mig för att inte ha på mig exakt samma kläder flera dagar i rad. Ofta har det resulterat i att jag stått framför min garderob och försökt förstå hur jag både har sjukt mycket kläder och inga alls. Läste den här lilla texten på Harpers Bazaar om hur en kvinna tröttnade på att spendera pengar och tid på att välja vad hon skulle ha på sig på jobbet, medan hennes manliga kolleger kunde dra på sig en kostym varje dag. Det här är ytterligare ett exempel på hur kvinnor och män lever med olika förväntningar. Kvinnan löste problemet med att köpa femton skjortor och några svarta byxor och beslöt sig för att detta var hennes kostym från och med nu. Det här är speciellt intressant om man parallelläser texten på Mashable om "Why succesful men wear the same thing every day". Män till och med hyllas för att inte bry sig så mycket om sina kläder.
På tal om kulturella skillnader tycker jag att det är så himla spännande med frukost (nej, mitt liv är inte så himla händelserikt). Länkade för en tid sedan till en text om Kellogg's och hur man i USA före flingornas tid åt gårdagens rester till frukost. Sen gjorde Kellogg's fruktansvärt mycket pengar på sockrande cornflakes. Nu sjunker i och för sig flingförsäljningen. Här i Santa Monica undviker vuxna gluten och betalar nästan tio dollar för kallpressad juice, men verkar ändå ge sina barn socker till frukost och mellanmål. Minns också en reklam i något Sydeuropeiskt land där man uppmuntrade föräldrar att ge sina barn Kinderägg för att de på så sätt skulle få i sig mjölk. Och när jag bodde i Argentina gick det en tv-reklam om hur ungar som åt chokladkex blev energiska och starka (så starka att de kunde kasta en sten från Argentina över till Afrika). Vet inte varför man skulle vilja det. Hemma hos oss äter vi smörgås, gröt, grekisk yogurt och alltid ägg till frukost. Det låter garanterat helt sjukt i någons öron.
I dagens Hufvudstadsbladet hade mitt namn av någon orsak kommit med på en lista av personer som stöder en viss riksdagskandidat. Det var fel. Vare sig jag stöder kandidaten eller inte är jag som journalist givetvis inte en del av någons valkampanj.
På vägen hem från Palm Springs tänkte jag på att Los Angeles känns som en dimension i Interstellar. När resten av världen lever en vecka har minst en månad passerat här. Tiden bara susar förbi. Plötsligt sa till exempel Larisza att det gått en månad och att hon åker hem imorgon. IMORGON! Hon kom hit i förrgår. Jag får panik när jag tänker på allt roligt jag måste hinna med innan döden. Vi tillbringade den sista dagen i Palm Springs. Tommy bjöd de vuxna på äggröra och avokado varje frukost.
Jag satt stilla, lät mig betjänas och passade på att läsa senaste Astra som lägligt nog kommit på posten.
Ungarna var euforiska. Som gammal simlärare är mitt bästa trix förresten att barnen plumsa omkring i vattnet så de känner sig bekväma och inte är rädda för att doppa huvudet. Sedan kommer simmandet nästan av sig själv.
När vi städat och checkat ut åkte vi mot nationalparken Joshua Tree. Det var mycket, mycket fint där.
Svårt att fånga stämningen på bild, men rekommenderar varmt ett besök om man rör sig i Palm Springs-trakterna.
Och sen susade vi rakt västerut i två timmar och när downtown skymtade i horisonten tänkte jag som vanligt på hur lycklig Los Angeles gör mig.
För en tid sedan skrev Malin om kulturskillnader mellan Finland och Sverige och om hur det i Finland är helt accepterat att inspektera folks sovrum när man hälsar på, men att det i Sverige kan vara en faux pas. Jag testade detta påstående med min svenska man och hans svenska kompisar och de höll alla med. Här i USA regerade jag i början på att alla svarade "you're welcome" när jag sa "thank you". I Finland delar man ut "varsågod" när man känner att man verkligen ansträngt sig och den andra ska vara lite tacksam. Här är det oartigt att inte säga så. Samma sak gäller de otaliga "I'm sorry" som folk, inklusive jag själv, slänger ur mig otaliga gånger om dagen. När man säger "I'm sorry" svarar amerikanerna "that's okay". Hemma skulle ett "det är okej" innebära, " det är okej, MEN GÖR INTE OM DET!" medan det här betyder: "Det är luuugnt". Det är så spännande med kulturella nyanser. När jag träffar nya människor här funderar jag ibland på om det är okej att fråga vad de jobbar med. Har fortfarande ingen aning, men är så nyfiken så jag gör det ändå.
Eftersom vi är åtta personer på cirka 70 kvadrat beslöt vi oss för att lätta på trycket i Santa Monica-lägenheten och ta in på en Airbnb i några dagar. Således hoppade vi in i våra bilar och körde rakt in ut öknen i ungefär två timmar. Vi landade i ett litet hus med pool i Indio, som ligger ungefär mellan Palm Springs och Joshua Tree. Tycker att det var bra gjort av oss.
Här sitter jag och läser de sista sidorna av Karolina Ramkvists Den Vita Staden. Eftersom den är en mycket snabbläst bok med skitbra språk har jag dragit ut på att läsa slut den. I dag kunde jag ändå inte hålla mig, den hade en så skön feministisk underton och ett så bra tempo. Gillade också slutet, ska blogga om den på Bokhora nästa vecka.
Det enda som grumlar vår lycka är att någon berättade lite för målande om påskharen och en del av barnen nu är skiträdda för att röra sig ensamma i huset. Risken för att springa in i en gigantisk hare med en förmåga att värpa chokladägg är överhängande, menar ungarna.
Den första fredagen i månaden är det First Friday eller Foodtruck Friday på Abbot Kinney i Venice. Vi åkte dit för att äta sushiburriton till middag och smygkolla på hipsterkollektivet som likt en svärm med gräshoppor åt sig genom truckarna. Brandbilen hade stannat för att undersöka en liten brand i en soptunna.
Larisza var givetvis med. Jag intervjuade henne om hur 20-åringar ser på feminism och så talade vi om par med stor åldersskillnad. Har ni någon åsikt om det? Jag hyllar alla som avviker från normen, men lever själv ytterst normativt med en man som är exakt två år äldre än jag.
Det var vansinnigt långa köer till vår sushiburrio och en del av oss mättade den värsta hungern med en taco eller två innan den riktiga middagen. När sushiburritona väl anlände (=alltså Magnus hade köat färdigt) tyckte Larisza att det var det godaste hon ätit på hela resa och vi började skissa upp en sushiburritoempirium i Finland.
Barnen (speciellt mitt) var smutsiga och glada efter en hel dag i Kidsspace i Pasadena.
På tal om normer och strukturer. I dag skriver Camilla Läckberg en debattartikel om näthat och om hur kvinnor och män behandlas olika. Hon tar sitt förhållande med en tretton år yngre man som exempel. Om hur det skämtas om att hon är tillsammans med ett barn, samtidigt som ingen skulle skämta om en man med en yngre kvinna. Normen är nämligen: kvinnor och män i samma ålder och ung kvinna med äldre man.
Det är klart att "man ska få skämta om allt", som alla komiker och mobbare älskar att säga, men det blir problematiskt om man bara ser enskilda företeelser (skämt), utan att alls försöka förstå normer och strukturer. Att så få pappor i Finland tar ut föräldraledighet handlar inte bara om att det "bara råkar sig fungera bäst" så i just den här familjen. Att flickor har bättre skolresultat handlar inte bara om att flickor är smartare än pojkar. Att det sitter fler svarta än vita i fängelser i USA grundar sig i rasistiska strukturer. Att fler mammor än pappor får vårdnaden om barnen vid vårdnadstvister handlar om att vår kultur uppmuntrar kvinnor att tillbringa mer tid med barnen än män och så vidare. När vi förstår en norm och en struktur måste vi fundera på om vi vill ändra på den och var vi själva befinner oss. Är vi priviligerade? Det är lättare för en person som redan sitter i en bolagsstyrelse, har en bra utbildning och ett brett kontaktnät att blunda för sitt eget privilegium säga att det bara är att ta för sig, jobba sig upp, grunda ett företag, skapa ett nätverk, utan att inse att hen haft ett helt annorlunda utgångsläge. Som vit medelklassfeminist är jag priviligerad jämfört med många andra grupper. Nu är Camilla Läckberg en offentlig person och antagligen ganska van vid att folk skojar på hennes bekostnad, men skämten befäster också normen om vad som är roligt ("asså helt sjukt komiskt med en kvinna som är, håll i er, ÄLDRE än sin pojkvän!"). Nåja, Läckbergs debattartikel handlade mindre om hennes förhållande och mer om näthat och hur vi inte ska se på näthat som enskilda incidenter.
Ja, det tänkte jag på lätt bakfull här vid frukostbordet omgiven av barn och kompisar. Ni får ursäkta om det blev råddigt. Glad påsk!