Okej, nu kör vi igång med den fullständigt obegripliga intervjun med psykologen Tony Dunderfeldt. Första citatet: "Hemskt många moderna män, jag inräknad, hade fullständigt köpt det här paketet att man ska vara vördnadsfull mot sin kvinna, lyssna på henne och beakta hennes åsikter och känslor. Och för oss har det varit väldigt överraskande att det inte räcker, säger Dunderfelt" Dunderfelt har alltså köpt paketet att man ska behandla sin kvinna som en helt vanlig medmänniska. Lyssna på henne och respektera henne. Är det bara jag som tycker att det här är ett självklart sätt att vilja behandla personen man valt att leva med? Ingenting någon behöver sälja in. Vad är överraskningen, att man DESSUTOM ska dela ansvaret över det gemensamma hushållet? Hela texten löper för övrigt konsekvent helt utan källhänvisningar eller referenser till forskning. Istället sitter psykologen och killgissar om hurdan "den moderna kvinnan är" och hurdana typer av män det finns ("mjukismannen", "yes-mannen", "den starka mannen", "ryggradsmannen" (kvinnan vill ha en sån), "den villrådiga, hjälplösa mannen" etc). Jag tycker att det är obehagligt att skapa bilden av mannen som ett vilset, litet förvirrat djur som bara försöker orientera sig i en värld av känslomässigt instabila kvinnor. Det främjar inte jämställdheten att sätta in kvinnor och män i olika fack och befästa stereotypier. Som exempel använder Dunderfelt ett brev av en man som säger att han inte får umgås med sina barn som han själv vill. Han skulle vilja åka skidor med dem och äta hotdogs, men det duger inte åt frun, som har en bestämd uppfattning om hur han skall umgås med dem. Frågade man frun är jag ganska säker på att hennes version av historien skulle låta lite annorlunda. Så är det med olika perspektiv. Men det är såklart smaskigare att hänvisa till en kvinna som förbjuder sin man att umgås med barnen på ett visst sätt. Texten fortsätter: "Tony Dunderfelt tycker att den moderna kvinnan ibland hamnar in i en negativ diagnos, något han kallat för malofreni. Han beskriver det som en negativ spiral då hon fokuserar på negativa saker till den milda grad att hon inte märker hur mycket goda saker det finns i hennes liv." Forskningsresultat på detta? Är kvinnor i Finland mer negativt inställda på livet, eller lyssnar vi nu bara Dunderfeldt magkänsla? Om ja, vad beror det i så fall på? Kan det handla om frustration över att vara tvungen att ensam ta så mycket ansvar över hemmet och göra det ovanlönade hushållsarbetet? Frustrationen över ojämställdheten i vår kultur? När man kommer med påståenden vore det alltid intressant att se sanningsgrunden (statistik?)  i dem och kanske försöka ta reda på orsaken. Inte bara slänga ur sig påståenden som om de vore sanningar. Tänk om man istället skulle se kvinnor som människor. Inte mystiska kollektiva väsen som än vill det ena, än det andra. Jag kan lova att de flesta bara vill bli behandlade som jämlikar, med respekt och kärlek. En människa vars tid är lika värdefull som ens egen. Och är man nyfiken på vad ens partner egentligen vill kan man till exempel fråga hen det.

Innan Pekka åkte hem till Finland tog vi farväl av honom på takterrassen till Hotel Erwin i Venice. Kvarteren kring just Veniceskylten och Boardwalken kan vara ganska snuskiga med knarkare, uteliggare, turister, ficktjuvar och andra kryddiga ingredienser, men på Erwins tak ser man förbi allt detta och kan istället blicka ut över Stilla havet, bergen, se flyg avgå från LAX och blicka ut över hela Santa Monica. Ett LA-tips. Imorgon, när jag har mer energi, ska jag stycka den här jättekonstiga och fördomsfulla texten om att kvinnor kräver för mycket av mannen, men nu orkar jag inte med fler dumheter.

Jag håller kanske på att bli gammal, men under de senaste dagarna har jag surfat omkring på Facebook och vänligt ifrågasatts folks sexistiska och rasistiska inlägg och delningar. Intressant förresten hur tydligt det är hur rasism och antifeminism går hand i hand. Eller det är väl självklart, det handlar ju bara om människosyn. Antingen ser man vissa människor som mer värda än andra eller så tror man på alla människors lika värde. Gällande att kommentera dumheter på FB brukar jag resonera så här: De som redan är antifeminister och rasister går sällan att omvända, men det finns alltid andra som läser ens kommentarer och de kan kanske ha nytta av argumentationen eller få en större förståelse. (Eller så slösar jag kanske bara bort min tid.) Brukar ni orka ge er in? Jag förstår verkligen om ni bara suckar och stänger ner skiten. Hur som helst, på Hufvudstadsbladet skrev jag en kommentar till en text i Helsingin Sanomat som att kvinnor ska sluta gnälla på sina män. Och så tycker jag att ni ska läsa det Linnéa skrev om att hände efter att Kjell på Radio Extrem för tre år sedan uppmanade henne att stoppa upp en kaktus i fittan, hon skrev om det på sin blogg, media skrev om det och folk började debattera henne som person på bloggar.

Jag brukar undvika att skriva om hur jag tränar eftersom jag vill inte hetsa andra människor till en osund inställning till motion, men eftersom jag mår så bra av att röra på mig tänkte jag ändå skriva kort om det. Under en vanlig vecka brukar jag springa, yoga och rida. Ibland springer jag fem kilometer, ibland tio, helt beroende på hur jag känner mig och aldrig enligt ett speciellt schema eller tidspress. Alltid med podcasts eller musik i öronen. Några gånger i veckan yogar jag en halvtimme eller trekvart med Yoogaia och så rider jag en, ibland två, gånger i veckan. Jag är extremt snäll mot mig själv och tvingar mig aldrig att springa lite snabbare eller tänja kroppen lite djupare. Det skulle vara en lögn att på stå att det alltid är enbart njutningsfullt att löpa, men känslan efteråt är alltid magisk. Under de tre veckor som vi firade jul i Finland och Sverige tränade jag för övrigt noll och det gick lika bra. Jag tror inte att man egentligen behöver mer än lite frisk luft och en rask promenad om dagen, men vissa grejer, som ridning, är för roliga för att inte utföras. Ni då, hur tränar ni? Obs, man behöver verkligen inte träna alls om man inte har lust.  

Så mycket läsvärt ni har framför er. Folk som försvarar Bill Cosby. Folk som vill hyra ut ett rum på Airbnb, men är livrädd för sina gäster. Mer Airbnb: De intressantaste platserna att bo på i världen. Om hur kvinnors vittnesmål om sexuella trakasserier inte alltid tas på allvar. Vad är "riktigt våld" och vad ska kvinnor "tåla". En superintressant text om tristes. Om hur uttråkade äter mer, kör fortare, kopplingen till depression och varför det är så intressant med uttråkning. Om varför det är så viktigt att vara bildad och några missuppfattningar kring bildning. En otroligt viktig text om varför argumentet "jag har ingenting att dölja" är helt ovidkommande när man talar om internetsäkerhet. Manlig blick + kvinnlig vänskap = falskt. Vi producerar mer material än vad vi har råd med (främst journalister).

Lika bra att slänga in ett ytligt inlägg om hur trevligt det var i morse att träffa vår kompis Pekka på frukost i Venice. Ursprungligen var det meningen att Pekka skulle avlösa sin bror Janne och bo hos oss några dagar, men så fixade Pekkas uppdragsgivare boende och vi ses bara över mat och dryck då och då. Efter att Magnus lämnat av Vidar på skolan plockade han upp mig och så körde vi till Rose Avenue och det mysiga lilla caféet Flake (se det som ett supertips inför ert besök i L.A, gott billigt och bra stämning). Det börjar dessutom bli varmare här igen så vi satt utomhus i t-shirts och pratade över kaffe, mackor och yoghurt. Livet alltså, kunde vara sämre.

Linn skrev att hennes blogg nått besöksrekord och att folk kommenterar som om det var 2009. Tycker att det också på den här bloggen blivit aktivare i kommentarsfältet och medan jag själv kommenterade hos Linn (META!) slog det mig att kanske 2016 blir ett longform-år. Året då folk igen orkar läsa och skriva långa blogginlägg och kommentarer. Vi lyssnar ju redan på poddar mellan 30 minuter och en timme och på Instagram har folk börjat skriva långa historier (följ min kompis Karin Jihde som gör hashtaggen "en tanke om dagen"). Till och med Twitter funderar på att ökar teckenmängden från 140 till 10 000. Eftersom allt verkar röra sig i pendelrörelser skulle det inte vara så konstigt. Först snuttifiering, sen långt igen.

I går visste vi ännu inte att David Bowie gått bort. Varken Magnus eller jag kan påstå att vi var stora, hängivna fans, men jag känner en djup ledsenhet i dag. På vägen hem till L.A. från Stockholm kollade vi på den underskattade lilla filmen The Secret Life of Walter Mitty där Space Oddity spelar en roll och efteråt pratade vi om hur det onekligen var något speciellt med Bowie. I dag lade någon upp bilder på Bowie och Iman. De såg så himla lyckliga ut tillsammans. Och nu finns han inte längre. Skört det här livet. Men igår tänkte vi inte på döden. Istället åkte vi in till Venice, drack en kaffe/chai latte/hot chocolate på Toms. Pratade lite om helt oviktiga saker och åkte sen hem där vi lagade en pizza. Så extremt vardagligt och samtidigt en väldigt bra söndag.  

Avsnitt 100 av Magnus och Peppes podcast handlar om den finska polischefens uttalanden kring män som plötsligt börjat antastar kvinno. Vi pratar om utbildning och bildning, svarar på lyssnarfrågor om feministisk uppfostran och manlig omskärelse och firar vi hundra avsnitt tillsammans med poddarna Ted och Kaj, Bra Snack, Värvet, BlankensSwanberg och Lillelördag!  Veckans samarbetspartner är projektkören Exaudio, Trädgården – en musikalisk föreställning inspirerad av Fredrika Runeberg. Tycker verkligen att ni ska gå och se den. Manus och regi: Lina Teir Musikalisk ledning: Hanna Kronqvist   Åbo: Lördag 6.2.2016 kl 20 Sibeliusmuseum, Biskopsgatan 17, Åbo Biljetter: 20/15e (stud, pensionär). Grupper om minst 5 personer: 15e/person. Garantera dig en plats genom att boka biljett: [email protected]

Jag vet att det stora mensåret var 2014, men man får väl fortfarande prata om det? Jag vill nämligen hylla menskoppen. Denna fantastiska lilla uppfinning som inte bara gör livet lättare under mens, utan också är miljövänligare, billigare och smidigare. Jag kan inte nog prisa menskoppen. Dessutom läste jag i dagens DI att menskoppen skolgången för flickor i Nairobis slum. Säkert på en massa andra ställen också. Eftersom bindor är så dyra stannar många hemma en hel vecka i månaden när de har mens, men en engångsinvestering i menskoppen hjälper dem att fortsätta gå i skola. Själv tycker jag att Lunette är superbra, men det finns en massa olika märken att välja på.