Killgissningar och stereotyper

Okej, nu kör vi igång med den fullständigt obegripliga intervjun med psykologen Tony Dunderfeldt. Första citatet: "Hemskt många moderna män, jag inräknad, hade fullständigt köpt det här paketet att man ska vara vördnadsfull mot sin kvinna, lyssna på henne och beakta hennes åsikter och känslor. Och för oss har det varit väldigt överraskande att det inte räcker, säger Dunderfelt" Dunderfelt har alltså köpt paketet att man ska behandla sin kvinna som en helt vanlig medmänniska. Lyssna på henne och respektera henne. Är det bara jag som tycker att det här är ett självklart sätt att vilja behandla personen man valt att leva med? Ingenting någon behöver sälja in. Vad är överraskningen, att man DESSUTOM ska dela ansvaret över det gemensamma hushållet? Hela texten löper för övrigt konsekvent helt utan källhänvisningar eller referenser till forskning. Istället sitter psykologen och killgissar om hurdan "den moderna kvinnan är" och hurdana typer av män det finns ("mjukismannen", "yes-mannen", "den starka mannen", "ryggradsmannen" (kvinnan vill ha en sån), "den villrådiga, hjälplösa mannen" etc). Jag tycker att det är obehagligt att skapa bilden av mannen som ett vilset, litet förvirrat djur som bara försöker orientera sig i en värld av känslomässigt instabila kvinnor. Det främjar inte jämställdheten att sätta in kvinnor och män i olika fack och befästa stereotypier. Som exempel använder Dunderfelt ett brev av en man som säger att han inte får umgås med sina barn som han själv vill. Han skulle vilja åka skidor med dem och äta hotdogs, men det duger inte åt frun, som har en bestämd uppfattning om hur han skall umgås med dem. Frågade man frun är jag ganska säker på att hennes version av historien skulle låta lite annorlunda. Så är det med olika perspektiv. Men det är såklart smaskigare att hänvisa till en kvinna som förbjuder sin man att umgås med barnen på ett visst sätt. Texten fortsätter: "Tony Dunderfelt tycker att den moderna kvinnan ibland hamnar in i en negativ diagnos, något han kallat för malofreni. Han beskriver det som en negativ spiral då hon fokuserar på negativa saker till den milda grad att hon inte märker hur mycket goda saker det finns i hennes liv." Forskningsresultat på detta? Är kvinnor i Finland mer negativt inställda på livet, eller lyssnar vi nu bara Dunderfeldt magkänsla? Om ja, vad beror det i så fall på? Kan det handla om frustration över att vara tvungen att ensam ta så mycket ansvar över hemmet och göra det ovanlönade hushållsarbetet? Frustrationen över ojämställdheten i vår kultur? När man kommer med påståenden vore det alltid intressant att se sanningsgrunden (statistik?)  i dem och kanske försöka ta reda på orsaken. Inte bara slänga ur sig påståenden som om de vore sanningar. Tänk om man istället skulle se kvinnor som människor. Inte mystiska kollektiva väsen som än vill det ena, än det andra. Jag kan lova att de flesta bara vill bli behandlade som jämlikar, med respekt och kärlek. En människa vars tid är lika värdefull som ens egen. Och är man nyfiken på vad ens partner egentligen vill kan man till exempel fråga hen det.