Jag vill bekänna en sak för er. Jag skriver ju en blogg på Hufvudstadsbladet också. Meningen är väl att jag mest ska skriva om livet i Los Angeles och mina tankar kring USA, men ibland kan jag inte hålla mig från att kommentera rasistiska och antifeministiska fenomen i fosterlandet. I ärlighetens namn får jag ganska sällan riktigt vidriga trollkommentarer, men varje gång jag skriver om jämställdhet snubblar det in en gubbe som ska berätta för mig hur det är PÅ RIKTIGT. Då brukar jag svara så dumsnällt jag kan, låtsas missförstå och tro att de tycker precis som jag och till slut kalla dem feminister. Det här är världens minsta lilla protest och jag vet att man ska tiga ihjäl trollen, men jag njuter så innerligt av att svara dem. Jag kan gå omkring och fnissa förnöjt en timme efter att ha svarat gubbarna. Har ni några gulliga små (eller stora och flottiga) bekännelser ni sitter och pantar på?  

Los Angeles Times skriver var och varannan dag om att El Niño kommer att regna bort staden. Hittills har det regnat mest i Norra Kalifornien och snöat i bergen, medan vi här i söder bara haft någon enstaka regndag (i och för sig blir det alltid kaos när det regnar i LA). I tisdags utlovades det monstervågor och eftersom jag håller på med en text om El Niñon övertalade jag (det var jättelätt) Maggan att åka med mig ut till Malibu för att fota och filma surfare i gigantiska vågor.

Det är alltid värt att åka till Malibu och ställa sig på en strand, men jag kan inte påstå att vågorna var stora precis. Det var liksom helt vanliga vågor. Men som sagt är det alltid värt att åka ut till Malibustränderna och stirra ut över Stilla havet. Det får min puls att gå ner och jag blir lugn inombords.

Här kommer ett tips till på en superbra podcast. Söndagsintervjun med Anders Kompass. Kompass är en diplomat på FN som anmälde franska FN-arbetare för att utnyttja hemlösa barn sexuellt. FN reagerade först genom att stänga av Kompass och det som hände sen får ni höra själva. Nånstans i intervjun säger Kompass att han genom hela sitt yrkesliv haft en röd tråd som han mer eller mindre medvetet följt. Det här fick mig att fundera på min egen röda tråd. Som liksom lett honom i rätt riktning Jag har ju jobbat med helt olika saker, allt från att arbeta som lärarvikarie, till medarbetare på riksdagen, utrikesministeriet, reporter, bloggare, chefredaktör, författare och så vidare. Men efter en stund slog det mig att jag genom hela min karriär haft ett intresse för feminism och jämställdhet. Trots att mina arbetsuppgifter varit så varierande har jag feminismen alltid funnits med mig. Min fråga till er är nu, har ni haft en röd tråd. Ett intresse, eller en inriktning som följt er genom era liv?

Nu lyssnar ni kanske helst på svenska, men jag tycker att det finns något lugnande med att lyssna på engelska. Kanske det beror på en pytteliten distans till mitt eget modersmål och så har ju ofta de stora amerikanska ganska imponerande budgetar som i sin tur ger ett proffsigt resultat. Här kommer i alla fall några av mina senaste favoriter bland engelskspråkiga poddar (nu utgår jag från att ni redan är familjära med RadioLab och This American Life). 5. Note to self – ett program som handlar som vardagstrick kombinerat med teknologi/digitala medier. Typ vad ska man göra om man är beroende av ett spel och varför blir man beroende. Hur rensar man bort bilder bäst från sin telefon/dator och senste avsnittet When FOMO meets JOMO. 4. Stuff you should know –hur (o)hälsosamt är kaffe egentligen? Är kroppsspråket viktigt? Kinesiska muren, hur funkar skvaller och Sir Isaac 3. Here's the thing  – Alec Baldwin intervjuar kändisar.Bland annat Lena Dunham, Sarah Jessica Parker, teamet som gjorde Making a Murderer, Amy Schumer och Esa-Pekka Salonen. 2.The New Yorker Radio Hour – en ny bekantskap för mig, men uppfattar det som ett magasin med tre-fyra teman och intervjuer varje vecka. 1. Slate Double X Podcast – diskussioner kring feminism och populärkultur. Vanligtvis tre teman och tre mer eller mindre permanenta gäster.

Har ni kollat på Netflixdokumentären Making a Murderer? Känns som folk inte pratade om annat under julen i Stockholm och Helsingfors. Nu har också Maggan och jag plöjt igenom alla avsnitt och vi diskuterar den i veckans podcast. Vi pratar också om att semestra i Dubai och om folk som motsätter sig kvinnlig omskärelse verkligen blir kallade rasister. Allt i en liten podcast som heter Magnus och Peppes podcast.

Jag har skrivit om det förut, men efter händelserna i Köln och Helsingfors på nyårsnatten började det droppa in kommentarer med temat "inte alla män" så jag antar att det är dags för en ny förklaring. Here goes: När man lyfter upp problematiken med kvinnor som blir utsatta för våld, sexuella trakasserier och våldtäkt vill man diskutera om ett kulturellt problem och kanske till och med komma fram till en lösning. Det som inte står på agendan i de här diskussionerna är alla män som inte trakasserar kvinnor. Speciellt inte en uppräkning av individer som är goda män. I just den här sammanhangen är män som inte tafsar faktiskt helt irrelevant. Det är nämligen inget problem. Hur som helst, då en person glider i samtalet och hojtar ”inte alla män” kidnappar hen diskussionen och tappar därmed bort en möjlig lösning på problemet. Istället flyttas fokus över till hur snälla vissa män är. Så, istället för att genast flytta över fokuset på sig själv kunde män (för det är vanligtvis män) istället lyssna på vad det innebär att bli utsatt för sexuella trakasserier. Att leva i ett samhälle där så gott som alla kvinnor har blivit tafsade på. Kort sagt: Problemet med ”inte alla män” är att vi slutar tala om sakfrågan: ”varför tafsar/våldtar män?” och börjar tala om någonting annat. På sistone har folk tipsat mig om kvinnor som skriver om inte alla män (till exempel Heidi Avellan i Sydsvenskan). Som svar på det: Ja, det finns skillnader i länders jämställdhet och respekt för kvinnor, och nej alla män våldtar inte, men det ursäktar ändå inte nordiska mäns trakasserier eller framför allt nordiska kvinnors upplevelser och erfarenheter av dem. Plus: En uppräkning av "goda män" är inte relevant i det här sammanhanget heller (är det någonsin det? Borde inte det självklara vara att män inte antastade kvinnor? Inte någonting man ska få medalj för.). Ett annan fenomen är just de personer  som tipsar om texter där kvinnor skriver "inte alla män", krönikor som påstår att trakasserier är en "nordafrikansk kulturell sed" eller bara texter av damer som är antifeminister. För mig är det helt irrelevant om dessa texter skrivs av kvinnor, män eller andra kön. Feminism är ingen kvinnosak, det finns såklart både manliga feminister och kvinnliga antifeminister (att en kvinna överhuvudtaget kan skriva en antifeministisk text som publiceras av till exempel en tidning beror, ironiskt nog, på att feminister före henne har fört en hård kamp för kvinnors rättigheter att få sin röst hörd i samhället). Mer läsning om Inte alla män på Politism.

Bloggen låg nere igår, men nu är vi tillbaka! De få gånger bloggen legat nere har jag alltid känt mig lite begränsad. Det var visserligen värre före tiden innan Twitter, Instagram och Facebook, men kan inte påstå att jag var helt tillfreds igår. Nåja, nu är allt som det ska igen. Vi har ätit pizza med tomatsås, mozzarella, avocado och spenat, tagit emot övernattningsgärsten Sofia, läst Minecraft-bok, LA-style glidit omkring i träningskläder utan att träna, läst scifi, skrivit på manuset och snart ska vi spela in podd och filma surfare i Malibu. Senare i dag ska jag skriva lite om "inte alla män", ett påstående som ploppat upp allt oftare efter nyårsafton i Köln.  

Vår lägenhet i Santa Monica är ledig i två månader i sommar. Det är en stor tvåa med balkong och pool i huset, ett kvarter till stranden och ligger på en mysig gata med restauranger och affärer. Vi trivs vansinnigt bra här. Vi hyr givetvis helst ut den för en längre period, men också en vecka åt gången går att diskutera. Maila eller kommentera så berättar jag mer.

Veckans Mellan raderna ligger ute! Den här veckan berättar Karin om hur mycket och varför hon älskade Hassan Blasims "Irakisk Kristus", jag har läst pojklitteratur (?) i form av "Ready Player one" av Ernest Cline och vill prata om ifall kvinnor och män läser olika sorts böcker. Karin som intervjuat Louise på Pocketshop har svaret. Vi får också lära oss om Pocketshops A- och B-avdelning på Arlanda och drömmer oss bort till Crimetime Gotland.  Lyssna, få lästips, tipsa era vänner, be oss läsa böcker ni inte själva orkat/haft tid prenumera och ge oss en recension på iTunes. TACK och kärlek!

Så blev det lördag och vi träffade några kompisar i parken för en liten picknick. Jag kan inte påstå att det var för varmt, men temperaturen låg väl nånstans kring sjutton kanske. Mysigt var det ändå. Ungarna sprang omkring och klättrade i träd, vi drack kaffe och champagne och pratade om jobb, planerade gemensamma resor och skojade. På gräsplätten invid började en liten orkester spela musik och allt var ganska harmoniskt. Maggan sa förresten häromdagen att när jag skriver feministiska texter om kvinnan som familjens projektledare tar han det som ett direkt referat ur vårt familjeliv. I dag projektledde han dock hela skiten från att bestämma tid och plats med Cissan, deala om vem som hämtar med sig vad, shoppa ingredienser och dessutom laga det mesta (förutom guacamolen som jag slängde ihop). Nu menar jag inte att ge cred åt en man för en grejer som är vardag för kvinnor, men lite organisationskudos ska Magnus ha.