Jag kan inte påstå att jag saknar en fast tjänst trots att jag verkligen ser fördelarna med det. Som frilansare måste man ha en ganska hög tröskel för osäkerhet och en stark tro på att man kommer att klara biffen. Ska man ta ut semester blir det en månad utan lön och gud vet vad man ska leva på när man är gammal en dag. Uppdragsgivare tycker att man ska vara tacksam för att de överhuvudtaget betalar en och när de gör det är det ofta löjligt låga arvoden. Tydligen är det svårt att förstå att frilansaren betalar skatt, inte har sjukvård eller den där semesterpenningen eller andra förmåner som en fast tjänst vanligen kommer med. Men jag älskar det ändå. Friheten, friheten, friheten. Att få jobba med olika sorters projekt och skicka ut fakturor. Här är en bra krönika om Bonniers nya frilansavtal och rädslan, som många av oss känner, att vara besvärliga och ställa krav. Läs också: En så otroligt bra och lång text om vita män Donald Trump och Bernie Sanders. Kolla på Saturday Night Lives sketch om hur vita Oscarsnomineringarna är. The Ideal Marriage, according to novels. Också Los Angeles Times skriver om problematiken med att folk i allt mindre utsträckning har fasta tjänster. Hur jobbar frilansaren Ann Friedman? En intervju med forskaren Karin Creutz om hur hatretoriken normaliserats. Varför vi kanske ändå borde läsa kommentarerna. Också The Newyorker diskuterar paniken kring könsneutrala badrum. Ja och så tycker jag att ni ska läsa Charlottes blogg. Hon reder bland annat ut begrepp kring genusforskning.

Den senaste veckan har jag befunnit mig i den välbekanta fasen "vad fan håller jag på med" när jag tagit fram mitt bokmanus. Natten mellan onsdag och torsdag vaknade jag till att en kvinna blev misshandlad i gränden bakom vårt hus (jag skrev utförligare om det på min blogg på hbl.fi). Otroligt ångestfyllt, men efter det kände jag mig lite säkrare på boken. Satt och funderade på att visst fan får en del killar stryk av sina tjejer (fast det här vill män bara tala om när någon lyfter upp mäns våld mot kvinnor), men nog är det jävligt sällan som två tjejer står och pucklar på en kille i en gränd och ingen vågar hjälpa henne får männen kan mycket väl ha vapen på sig (Welcome to America). Jävla snubbar som sprider ångest och rädsla. (Varsågoda att börja fylla i INTE ALLA MÄN! i kommentarsfältet) I dag har jag skrivit två artiklar, en krönika samt skickat ut fakturor. Belönade mig själv och familjen med årets första dopp hemma hos vår kompis Johis i Marina Del Rey (vår egen pool är kallare än Östersjön den här tiden på året). En gammal dam kom ut på balkongen och tyckte att vi skulle vara tysta trots att vi bara pratade i normalt tonläge. Vi tyckte att hon skulle skärpa sig. Är medveten om att det här inlägget strider mot bloggregeln att bara ha ett tema per inlägg, men ni får ha överseende med mig i dag.

Veckans Mellan raderna är ute. Karin pratar om de fem element en bok ska ha för att få bra recensioner och tipsar om en massa bra barnböcker. Jag berättar om min bästa läsupplevelse på länge "We are all Completely besides ourselves" , men lova att ni inte googlar vad som händer i den!    

Medan min blogg låg nere hann ni diskutera bröstförstoringar, som vanligt håller jag med Linn. Folk ska få göra vad de vill med sina kroppar vare sig det handlar om att sminka sig, förstora brösten, vara tjocka eller raka sig under armarna. Det är självklart, kvinnors (och mäns) rätt till sina egna kroppar är en av grundpelarna i jämställdhetskampen. När man kritiserar skönhetsingrepp handlar det inte om att lägga skuld på individer, utan om att diskutera varför vi väljer att göra estetiska ingrepp på våra kroppar. Att tro att vi bara en dag kommit på att det är snyggare med runda fasta bröst, renrakade ramhålor och ben (och kön), fransförlängningar, läppstift, höga klackar etc är lite naivt. Varje dag utsätts vi för budskap i media, reklam och andra människor om hur det rådande skönhetsidealet är. Män påverkas såklart också av detta, men inte i lika hög grad som kvinnor (ännu). Poängen är att det praktiskt taget är omöjligt att leva med en helt objektiv inställning till hur kroppen ska se ut för att duga. Ta till exempel kvinnors renrakade armhålor. På 1950-talet i USA ville Gillette sälja fler rakblad och gjorde således en kampanj där kvinnor med hår under armarna var maskulint, ohygieniskt och fult. De passade samtidigt på att hylla renrakade silkeslena ben. Gissa om försäljningen gick upp? Dessutom passade Gillette på att göra rakdon för kvinnor lite dyrare än de för män (de var de visserligen inte ensamma om). Före första världskriget rakade ingen sina armhålor och ben, efter 1964 (då en undersökning gjordes) rakade 98 procent av alla amerikanska kvinnor sig. I dag försvarar folk sina rakade armhålor med att det är deras personliga val och att det är det mest hygieniska (bullshit!) fastän det egentligen bara var Gillette som ville göra en större ekonomisk vinst. Det är klart att man kan vara feminist och raka sig och att alla har rätt att göra vad de vill med sina kroppar, men det är också intressant att veta hur det kommer sig att man vill göra det. Och vem som tjänar pengar på det.

I morse spelade vi in avsnitt 102 av Magnus och Peppes podcast. Vi pratade om tv-programmet Vegorätt och om kritiken varit befogad, om hur vita årets Oscars är (igen), om kramkultur och hur det är att krama Kristoffer Triumf och så diskuterar vi pressjunkets. Riktigt bra stämning OCH ny vinjettlåt.

Här kommer ännu en kommentar kring "inte alla män". Signaturen Nisse skrev: "Men det är okej att säga samma saker om t.ex. arabisk kultur som du här sade om den finländska, och kalla den för en våldtäktskultur? Eller säga: ”När någon säger ”araber är grovt överrepresenterade i våldtäktsstatistiken” blir jag inte förbannad och säger ”inte alla araber!”, för jag förstår att ett problem bland araber kan existera utan att det handlar om mina vänner. Men jag diskuterar gärna en lösning på arabiska mäns våldtäksbenägenhet…” För det första finns det ingenting som heter "arabisk kultur". Arabien existerar inte. Det geografiska område som Nisse antagligen syftar på är ett stort område med massor av olika kulturer, religioner, normer och språk. En annan felaktig slutsats är att blanda ihop kultur med etnicitet. Att påstå att ett/en visst folkslag/hudfärg/nationalitet är till exempel "våldtäktsbenäget" (för att låna Nisses uttryck) är rasistiskt, däremot finns det olika kulturer och normer inom ett land, dessa kan respektera kvinnor olika mycket eller lite. Sen håller jag med om att vi absolut borde försöka förstå varför vissa grupper är överrepresenterade bland våldsförövare. Tankeexempel: Jämför finländska ungdomar som åker på charter till Ibiza där de super, härjar och svinar sig. Eller finländska män som åker till Thailand och köper sex. Är de typiska exempel på finländsk kultur? Är de exempel på vår kvinnosyn? De unga män som nu anklagas för sexuella trakasserier kommer ofta från länder som är mindre jämställda än Norden, många har också vuxit på flykt utan trygghet eller fostran från en familj. Det här är inga ursäkter för vidrigt beteende, snarare än förklaring. De här männens agerande representerar inte en viss etnicitet, nationalitet eller hudfärgs, men nog en (sub)kultur som accepterar sexuella trakasserier. Folk som begår brott ska givetvis bli bestraffade, det är ingen mildrande omständighet om de kommer från en kultur som inte respekterar kvinnor, men att tro att handlingarna härrör sig från en viss etnicitet är direkt felaktigt. För dem som vill höra en filosofisk diskussion på det här temat rekommenderar jag Filosofiska rummet i P1. Själv höll jag inte med om precis allt i samtalet, men lärde mig också mycket.    

I julklapp fick jag ett par svarta pumps av märket Blankens av Maggan. Jag har suktat efter de här skorna i snart ett år. De är så fina och trots att de har en viss klack är de ändå bekväma. Blankens designas ju av min goda vän Cecilia och är tillverkade av miljömässigt hållbara material och av så få mellanhänder som möjligt. De flesta produceras i Italien. Jag tycker själv att alla modeller är fruktansvärt snygga och det här säger jag inte bara för att jag tycker så himla mycket om Cissan, utan för att de verkligen är det. Kolla själva. Har tjatat på Helsingforsbutiker att ta in Blankens, tycker verkligen det är dags. Det jag ville säga är: I dag börjar vinterrean. In med er och shoppa!

När Magnus vill göra mig riktigt glad föreslår han att vi ska åka ut och äta frukost/lunch/middag och gärna till ett ställe jag aldrig ätit på förut. I egenskap av familjens projektledare är det så himla roligt när någon annan hittat ett mysigt ställe att äta på. I dag åkte vi ut till Venice och ät på Suberba på Lincoln. Vi parkerade på gatan som också heter Superba och jag smygkollade på folks hus. Älskar att arkitekturen är varierande här i LA. Österrikiska skidstugor, blandat med spanska cabañas, hypermoderna betonghus och turkosa små trähus. Jag beställde nåt slags korn med avokado, pocherade ägg, grönkåloch massor av hotsauce. Vidar fick en hamburgare och Maggan åt nån slags spaghetti. Vi drack lunchvin, det är ju ändå lördag.   Jag visade upp min nya LA-ring. Och Vidar vägrar ta av sig sin Polarn & Pyret-pyjamas eftersom han är en tibetansk tiger. På Superba sprang jag också på min favorit från USC, Matt Yoka. Blev fruktansvrt glad över att se honom. Det måste vara nästan ett år sedan vi senast sågs. Ska inom kort gå ut och dricka öl med honom.

En anonym person kallade mitt bloggande om mäns våld mot kvinnor för manshat. Enligt honom är det bara vissa, hemska män som våldtar och brukar annat våld mot kvinnor. "Du menar att främlingsfientliga utnyttjar våldet mot kvinnor i sina rasistiska kampanjer precis som du utnyttjar våldet mot kvinnor för att sprida manshat? Lika lite som man bestämmer vilken hudfärg man föds med bestämmer man vilket kön, just saying." Det här känns vid första anblicken som en logisk slutsats: Vi borde sluta prata om mäns våld mot kvinnor och istället skriva "vissa störda individers våld mot kvinnor". För alla män är nämligen inte våldsamma. Nej, men ganska många är det. Problemet är att vi lever i en våldtäktskultur. Vidrigt ord, men jag vet inte hur jag annars ska beskriva det. Kvinnor lär sig från tidig ålder att vara rädda för män. Ta en taxi hem från baren, rör dig inte ensam på tomma platser efter mörkrets inbrott, klä dig inte för utmanande och drick inte för mycket. För man vet aldrig med de där oberäkneliga männen. Vi varnas för fula gubbar och kåta killar. När en kvinna anmäler en våldtäkt får hon frågor om hur hon var klädd, hur mycket hon druckit och om hon var en "sån"flicka. En sån som gillar sex. Sa hon nej tillräckligt tydligt? Kanske våldtäktsmannen bara missförstod henne. Alla män tafsar inte, men alla kvinnor har varit med om att män tafsat på dem. Vi lever i en kultur där det finns ett visst mått av kvinnohat, ofta kamouflerat i humor. I vår kultur drar man blondinskämt och skojar om elaka svärmödrar, att köra som en kärring, kasta som en tjej, inte vara så brudig, om bittra tanter, om att kvinnliga arbetsplatser är som kacklande hönsgårdar och så vidare. Alla thrillers vi ser handlar om unga vackra kvinnor som blivit mördade och lemlästade på allt brutalare sätt. Det är underhållning. Det är en del av vår kultur. Feminism är inte en tävling om vem det är mest synd om, kvinnor eller män. Feminismen vill skrota skadliga könsroller. När jag skriver om mäns våld mot kvinnor vill jag uppmärksamma ett problem och försöka komma på en lösning till det. Det handlar inte om att mobba män, snarare att kritisera kulturen vi lever i. Hur kan uppfostra våra söner till att respektera kvinnor? Till att börja med kan vi till exempel säga ifrån när någon skämtar sexistiskt, värderar en kvinna enbart på basen av hennes utseende eller insinuerar att vissa kvinnor får skylla sig själva om de blir sexuellt trakasserade. När någon skriver "finländare dricker för mycket alkohol" blir jag inte förbannad och kallar det "finnhat" eftersom jag är finländare, men inte dricker för mycket alkohol. Jag ropar inte heller "inte alla finländare" för jag förstår att ett problem bland finländare kan existera utan att det personligen handlar om just mig. Men jag diskuterar gärna en lösning på finländares alkoholbruk. Jag är nämligen en del av den kulturen och glorifierar kanske oavsiktligt alkoholbruk. Bild från Morgonkaffet.se

I dag fick jag åka på min första pressjunket, alltså ett slags presstillställning där ett gäng journalister samlas för att intervjua (vanligtvis) skådespelare kopplade till en viss film. Det var presstillfället för filmen Allegiant som kommer ut i mars och personen jag skulle intervjua var en av huvudpersonerna Shailene Woodley. Filmen är den tredje i en trilogi (eller de gör väl som Hungerspelen och delar upp den sista i två delar), och baserar sig på en dystopiroman av Veronica Roth. Eftersom jag är en gammal människa utan koll visste jag inte att Woodley är en jättestor YA-stjärna och att hon bland annat spelat mot George Clooney och i filmen The Fault in Our Stars.  Hur som helst, junkets går till ungefär så här: Filmbolaget bjuder in ett antal journalister som antingen i enrum eller kring ett roundtable-diskussion får ställa frågor (kring filmen, inte personliga) åt stjärnan (i stil med Julia Roberts och Hugh Grant i Notting Hill). Jag kan inte påstå att de djupaste intervjuerna föds så här, men himla kul var det ändå. I ärlighetens namn verkade Woodley lite trött på att bli utfrågad av journalister, men skötte intervjun extremt proffsigt tills pr-folket visade att 20 minuter hade gått och lotsade henne vidare till nästa pressträff. Jag gick upp till femtonde våningen och åt lunch med en kollega. Utsikten från Four Seasons Beverly Hills visade sig också vara magisk.