Våra hästar matchade varandra
11 years ago
Frida har sagt att hon tycker det är för läskigt att hoppa så vi har hittills bara tagit dressyrlektioner, men så en dag beslöt hon sig för att konfrontera sin hinderrädsla och i dag hade vi hopplektion. Så grymt och coolt när folk bestämmer sig för att göra någonting de är rädda för. Och det gick givetvis jättebra.
Jag fick rida en helt ny bekantskap vid namn Popcorn, medan Frida galopperade fram på Pippin. Våra hästar matchade varandra. Vi hoppade visserligen miniatyrhinder, men det var ändå så otroligt, fruktansvärt och galet roligt. Alltså att börja rida igen måste vara top tre beslut tillsammans med att gifta mig med Maggan, få Vidar och flytta till L.A. Okej, top fyra då.
Jag fick rida en helt ny bekantskap vid namn Popcorn, medan Frida galopperade fram på Pippin. Våra hästar matchade varandra. Vi hoppade visserligen miniatyrhinder, men det var ändå så otroligt, fruktansvärt och galet roligt. Alltså att börja rida igen måste vara top tre beslut tillsammans med att gifta mig med Maggan, få Vidar och flytta till L.A. Okej, top fyra då.
Klädutmaningen
11 years ago
Bästisen Karkki skickade Ratatas klädutmaning till mig (och Linn).
Vad gör du för att hålla dig varm under vintern?
Nu är det ju inte svinkallt här i Los Angeles även om det är vinter, men inte heller så varmt som många kanske tror. Kvällar och vissa dagar kan det vara riktigt kyligt i luften (och sen utanförvarning bli 26 grader i skuggan igen). När vi kom hem igen efter att ha firat jul i Finland tog jag med mig en fuskpälsväst som jag fått av nån pr-byrå (märket heter Object). I Finland använde jag aldrig den, men här i L.A. passar den med precis allt. Tycker jag.
På vintern i Norden kör jag långa kappor. Älskade min beige från Weekday så mycket att jag köpte en identisk, fast lite tjockare i vispgrötsrosa.På den här bilden har jag vantar och sockor stickade av min mor Gunilla och mjuka boots från Sorel (de ska väl egentligen användas för att värma upp frusna fötter efter en surfsession, men funkar också i torrsnö). Höll på att glömma kashmirsjalen! Otroligt skön. Brukar använda den som täcke när jag flyger.
Vad är din filosofi vad gällande kläder?
Jag märker att jag med åren shoppar allt mindre och använder kläder under allt längre perioder. Behöver liksom inte ett nytt linne varje fredag eller en ny vinterkappa varje år. Får ångest när jag tänker på alla kläder jag köpt och slängt (rekommenderar dokumentären The True Cost). Jag försöker köpa plagg av designers jag åtminstone vet om (exempel: skor av Cissan) och att undvika grejer som kostar 4,99€ eftersom någon i den produktionskedjan blir utnyttjad. Och jag fattar att dyra plagg inte är en garanti för rättvist behandlande, men billiga plagg är ett säkert tecken på att allt inte gått rätt till.
Vad har du på dig på bilden?
Begreppet "basplagg" måste vara världens mest använda på modebloggar och lägger man till Filippa K är man den mest ooriginella personen på planeten. Men jag har verkligen en massa bra Filippa K-plagg som hängt med i massor av år. Typ allt på bilden ovan.
Hur piffar du upp din look?
Klackar, (fejk) läderbyxor, lösögonfransar och läppstift.
Sprider utmaningen ut i världen och skickar den vidare till Hanna, Josefin, Colombialiv, Mirjam och Cinderalley.
Vad är din filosofi vad gällande kläder?
Jag märker att jag med åren shoppar allt mindre och använder kläder under allt längre perioder. Behöver liksom inte ett nytt linne varje fredag eller en ny vinterkappa varje år. Får ångest när jag tänker på alla kläder jag köpt och slängt (rekommenderar dokumentären The True Cost). Jag försöker köpa plagg av designers jag åtminstone vet om (exempel: skor av Cissan) och att undvika grejer som kostar 4,99€ eftersom någon i den produktionskedjan blir utnyttjad. Och jag fattar att dyra plagg inte är en garanti för rättvist behandlande, men billiga plagg är ett säkert tecken på att allt inte gått rätt till.
Vad har du på dig på bilden?
Begreppet "basplagg" måste vara världens mest använda på modebloggar och lägger man till Filippa K är man den mest ooriginella personen på planeten. Men jag har verkligen en massa bra Filippa K-plagg som hängt med i massor av år. Typ allt på bilden ovan.
Hur piffar du upp din look?
Klackar, (fejk) läderbyxor, lösögonfransar och läppstift.
Sprider utmaningen ut i världen och skickar den vidare till Hanna, Josefin, Colombialiv, Mirjam och Cinderalley.Skapa snälla, empatiska pojkar
11 years ago
I går åt vi middag med våra kompisar Antti och Johis på en relativt nyöppnad restaurang i Venice. Supergod mat, däremot var allt vin ganska äckligt, men det är en annan historia. Trots att vi bokat bord redan klockan sex somnade Vidar ganska fort i soffan vi satt i. Vi andra satt och pratade, planerade roadtrips till Palm Springs och annat skoj medan värdinnan till restaurangen kom förbi med jämna mellanrum för att påminna mig om hur söt Vidar är. Hon berättade att hon själv har tvillingpojkar hemma och hur hon tänkt mycket på hur viktigt det är att uppfostra dem så de blir mjuka och snälla.
Och visst fasiken har hon rätt. Vi som är föräldrar till pojkar har ett enormt ansvar att hjälpa dem bli snälla, empatiska, hjälpsamma och inte ta så mycket plats på andra bekostad. Det är vi som ska förklara för dem att man aldrig rör en annan människa utan hens tillåtelse och att ett nej alltid faktiskt betyder nej. Lära dem om kvinnors och mäns lika värde. Det här är ju självklarheter, tänker ni kanske nu. Men det är det inte alls. Vi lever nämligen i en kultur som gör allt den kan för att mota in kvinnor och män i specifika roller där männen har vissa egenskaper (de tar plats, visar med hela handen, är högljudda, starka, hårda och självsäkra) och kvinnorna en annan (de är hjälpsamma, empatiska, vårdande, mjuka, sätter sina egna behov i andra etc).
Jag föreställer mig att det är jämförbart med att leva i ett jämställt förhållande. Trots att vi vet hur ett jämställt förhållande ser ut är det väldigt lätt att bara sugas in i könsroller där den ena plockar och den andra byter däck, den ena jobbar deltid och vabbar medan den andra gör karriär och betalar av på bostadslånet. Att leva jämställt kräver arbete varje dag. Också för en stor feminist, tänker jag,
Fråga bloggen: kvinnliga kodare?
11 years ago
Hej bloggen, jag behöver din hjälp. Jag är ute efter en kvinnlig kodare. Hon får bo i Finland, Sverige eller USA. Som det är nu känner jag endast till den superba Anna Granér. Men fler alternativ tas gärna emot. Kom igen bloggen, jag vet att du ALLTID levererar.
Som tack för detta vill jag tipsa om vår Flipboardsida: Magnus och Peppes podcast. Kom precis på mig själv med att säga: "Jag tycker synd om alla som missar vår flipboardsida, där måste finnas Internets bästa länkar". Den är verkligen sjukt bra och jag fyller på den dagligen med texter jag tycker är intressanta. För er som inte riktigt orkar dyker det fortfarande upp inlägg här på bloggen med The Best of the Best av alla länkar.
Alla kan faktiskt hjälpa
11 years ago
Jag antar att ni, som jag, ofta fort scrollar förbi notiser och bilder på barn som spolats iland på den grekiska kusten. Samma stränder som man vanligtvis associerar med solbad, semester och kanske Mamma Mia. Det är bara för hemskt att ta in att det finns barn, som inte skiljer sig från ens egna barn, som lever en så fruktansvärd vardag att deras föräldrars enda hopp är att sätta sig i en alldeles för liten båt och riskera sina egna och sina barns liv. Detta eftersom alternativet är värre. Jag kan inte fatta att vi lever en tid när detta är vardag och att främlingsfientligheten och våldet mot de som inte är vita män samtidigt frodas i hela Europa.
Lyckligtvis finns det massor av organisationer och föreningar som gör sitt yttersta för att hjälpa dessa människor. Nada Nord är en av dem. Nada-Nord är en liten förening som fungerar helt med frivilliga krafter. Alla pengar går direkt till hjälparbetet. En liten del av de insamlade medlen ges till familjer som har det svårt här i Finland, men största delen går till hjälparbete utomlands. De människor som driver Nada-Nord (i huvudsak damer över 60) gör ett alldeles fantastiskt arbete, och belönades just med staden Jakobstads kulturpris för sina otroliga insatser under året som gått.
Så här skriver min kompis Malin:
"I november åkte ett team från Nada-Nord ner till Lesbos i en vecka för att hjälpa till (volontärerna stod själva för sina resekostader) på stränderna. Nu på fredag åker ett nytt team ner, där både min pappa och min farbror kommer att vara med, vilket gör att det den här gången känns extra angeläget för mig att försöka dra mitt strå till stacken.
Eftersom historierna om tragiska flyktingöden inte sinar börjar folk snart vänja sig, och blir likgiltiga inför misären. Inte nog med att man från EUs håll gör det så gott som omöjligt att flyga hit folk i nöd: det blir hela tiden svårare för de flyktingar som på farliga vägar försöker ta sig till Europa. Just nu diskuteras det dessutom att man kanske ska göra volontärarbete kriminellt (det är redan förbjudet att hjälpa en båt som inte är i akut fara, vilket gör det mycket riskabelt för fiskare och andra som rör sig på de grekiska vattnen att göra något trots att de ser en överbelastad båt på havet)."
Arbetsdagarna brukar bestå av 15-20 timmar oavbrutet, hårt arbete. Föreningen delar ut mat och kläder och tar hand om de som är skadade. Minst lika viktigt är värmande kramar och lugnande ord, människorna som anländer är verkligt uppgivna när de kommer i land.
Nada-Nord hjälper genom att köpa och distribuera mat, kläder, värmefiltar, regnponchos och tält. Alla dessa saker köper de på plats i Grekland, för att också stödja den lokala handeln där. Deras enskilda, stora punktinsatser är en ambulansbåt som kommer patrullera dygnet runt (besättningen finns redan på plats i Grekland), samt två hjärtstartare.
För tillfället kommer det in ca 2500 flyktingar varje dygn till Lesbos. Alla är dyblöta och hungriga.
Lyckan kommer, lyckan går… eller?
11 years ago
I Hufvudstadsbladet skriver Heidi Schauman om pengar och lycka. Hon hänvisar till Nobelpristagarna Kahneman och Deaton som kommit fram till att efter en årslön på 75 000 dollar stiger inte lyckan längre i takt med pengarna. Schauman skriver också att människan är som minst lycklig kring fyrtio och att finländarna är världens lyckligaste folk. Min högst anekdotiska bevisföring pekar på det motsatta: Folk kring fyrtio är oftast ganska lugna och lyckliga i själva, medan finländarna inte är så hysteriskt lyckliga. Men vad vet jag.
Jag tror själv att folk helt enkelt har olika lätt för att vara lyckliga. Jag är till exempel vanligtvis en glad fjärt, utan att vara tvungen att kämpa så himla mycket för det. Det betyder såklart inte att jag är hög på lycka hela tiden, ibland har jag ångest (som häromnatten när jag vaknade till en vidrig dödsångest och var tvungen att lyssna på podcaster i flera timmat för att lugna ner mig själv).
För ett par dagar sedan hörde Stephanie Seege av sig och frågade om jag ville vara med i hennes lyckoutmaning i februari. Jag är dålig på att hålla bloggutmaningar så jag sa att jag kan göra en bloggintervju med henne istället.
1. Varför beslöt du dig för att starta Happiness-utamningen?
Lycka och happiness har varit en del av mitt liv väldigt länge. Under studietiden drev jag ett litet smyckesmärke, "Onni", för att sprida lycka. När jag bodde i New York 2010 drog jag igång ett community-projekt vid namnet "One Sweet Thing" för att inspirera folk till att ta itu med en sak som de länge velat ha/prova på/bli av med. För tre år sen flyttade jag till London och jobbade först för två små bolag medan jag var väldigt olycklig och ganska sjuk, men på bättringsvägen. Slutligen sade jag upp mig och insåg att jag måste ta itu med alla delar i mitt liv för att kunna vara riktigt lycklig. Nu, två år senare, känns det som om jag kommit en bit på vägen och mår väldigt bra. De senaste åren har lärt mig att lycka består av väldigt många olika saker. Jag började ta hand om mig själv med hjälp av mat, men insåg snabbt att dieten blivit något av en besatthet och att jag också måste tillbringa mycket tid till att sköta om mitt psyke. Och således föddes mitt brand Helpings och lycka som dess stöttepelare.
2. Vem riktar sig lyckoutmaningen till?
Främst till folk som bor i storstäder, som har en rätt hektisk vardag och som vill leva ett balanserat och lyckligt liv.
1. Varför beslöt du dig för att starta Happiness-utamningen?
3. Hur mycket kan man påverka sin vardag genom att fokusera på lycka?
I Sonja Lyubomirskys bok, "The How of Happiness" delar författaren in lyckan i tre delar: 50% utgörs av vår uppfostran och våra gener, 10% av omständigheter och så kan vi själva påverka den resterande 40% genom våra tankar och levnadssätt. Vi kan med andra ord styra nästan hälften av våra liv genom att fatta smarta beslut, lägga märke till tankemönster och vara måna om hur vi lever och vem vi umgås med. Vi har ju alla ett utgångsläge - ett förflutet - som vi inte kan ändra på. Däremot framtiden är upp till oss själva.
4. Varför är det viktigt att vara lycklig?
För att det är bra för hälsan :) Ja, det är det faktiskt. Modern forskning pekar på att tarmkanalen och hjärnan kommunicerar mycket mer än man någonsin trott. När vi är ledsna, deprimerade och stressade går den informationen rakt ner i kroppen och påverkar magsmältningen och tarmfunktionen. Och vice versa: när vi t.ex. äter ohälsosamt, dricker en massa alkohol och socker och sover dåligt så kan det gå flera dagar mellan toalettbesök. Kramp/luft i magen och långsam tarmrörelse är tecken på att något inte riktigt funkar, och den informationen går rakt upp i hjärnan där den signalerar att det är panik, vilket kan leda till mer produktion av stresshormonet kortiosol. Kroppen och sinnet fungerar som ett paket - och lyckligtvis/tyvärr är de väldigt synkroniserade.
5. Hur kommer det sig att du jobbar med just lycka?
Jag har varit väldigt sjuk sen jag var två månader gammal med allvarligt eksem, astma, allergier, ingen mens på flera år osv. Efter att jag fick Anders Wall-stipendiet flyttade jag till New York en kort tid och visste att jag måste göra något för att ändra riktningen i mitt liv. Jag träffade en indisk läkare, ändrade mina matvanor radikalt, började skriva en kokbok och har sen dess jobbat hårt med att bli lycklig och känna mig balanserad. Jag hade nog inget val i slutändan - jag var så ledsen, arg och fruktansvärt trött på att alltid ha något hälsorelaterat problem att skylla på.
6. Kan man bara välja lycka? (jag tänker på människor som lider av depression, som förlorat en nära anhörig, som lever med våldsbenägen partner eller som har det ekonomiskt svårt)
Det skulle vara rätt pretentiöst om jag svarade "Stig upp på morgonen, titta dig i spegeln och le - och så känns allt bättre". Så funkar det tyvärr inte. Happinessekvationen är knepig och mångfacetterad. Men jag håller fortfarande fast vid att man kan göra mycket själv. När livet är som svårast är det, av egen erfarenhet, lättast att fokusera på en sak och ta itu med den. Jag fokuserade helt blint på att äta på ett visst sätt och det började ge resultat efter en månad eller två. Det kändes bra, som om jag hade fått tillbaka mitt hopp. Nästa steg var att fixa mensen och då åkte jag och min mamma till Indien där vi var i en månad och tog det lugnt medan jag fick ayurvedisk medicin. Därefter började jag meditera och tog det lugnade, stressade mindre och började sova bättre. Sen gick jag i terapi ett halvt år. Och så vidare. Ett steg leder till ett annat. Min intuition har också visat vägen då jag hela tiden vetat att traditionell medicin aldrig kommer att hjälpa mig. När jag började med min kur tyckte många av mina vänner att jag var helgalen och ifrågasatte konstant vad jag höll på med. Det var tungt och gjorde att jag också tidvis drog mig undan. Det jag också vill poängtera är hur ofattbart viktigt det är hur man tänker. Under de senaste femton åren har det varit ett känslosamt kaos inom mig. Som sagt har jag varit orolig och ledsen så länge jag kommer ihåg. Det är först nu under de senaste året som jag vaknat lycklig på morgonen och inte oroar mig över allt och alla. Det kräver en hel del jobb, fokus - och tar ju aldrig slut. Jag har också lärt mig att be om hjälp. Om du bara vågar tala om det du går igenom så kommer du väldigt snabbt märka att det finns hur många andra som helst där ute med exakt samma problem. Det känns också lite lättare så, för det är jävligt att känna sig ensam och oförstådd.
Här finns mer info om Happy Helpings Challenge. Happy Helping Challenge finns också på Instagram.
6. Kan man bara välja lycka? (jag tänker på människor som lider av depression, som förlorat en nära anhörig, som lever med våldsbenägen partner eller som har det ekonomiskt svårt)
Det skulle vara rätt pretentiöst om jag svarade "Stig upp på morgonen, titta dig i spegeln och le - och så känns allt bättre". Så funkar det tyvärr inte. Happinessekvationen är knepig och mångfacetterad. Men jag håller fortfarande fast vid att man kan göra mycket själv. När livet är som svårast är det, av egen erfarenhet, lättast att fokusera på en sak och ta itu med den. Jag fokuserade helt blint på att äta på ett visst sätt och det började ge resultat efter en månad eller två. Det kändes bra, som om jag hade fått tillbaka mitt hopp. Nästa steg var att fixa mensen och då åkte jag och min mamma till Indien där vi var i en månad och tog det lugnt medan jag fick ayurvedisk medicin. Därefter började jag meditera och tog det lugnade, stressade mindre och började sova bättre. Sen gick jag i terapi ett halvt år. Och så vidare. Ett steg leder till ett annat. Min intuition har också visat vägen då jag hela tiden vetat att traditionell medicin aldrig kommer att hjälpa mig. När jag började med min kur tyckte många av mina vänner att jag var helgalen och ifrågasatte konstant vad jag höll på med. Det var tungt och gjorde att jag också tidvis drog mig undan. Det jag också vill poängtera är hur ofattbart viktigt det är hur man tänker. Under de senaste femton åren har det varit ett känslosamt kaos inom mig. Som sagt har jag varit orolig och ledsen så länge jag kommer ihåg. Det är först nu under de senaste året som jag vaknat lycklig på morgonen och inte oroar mig över allt och alla. Det kräver en hel del jobb, fokus - och tar ju aldrig slut. Jag har också lärt mig att be om hjälp. Om du bara vågar tala om det du går igenom så kommer du väldigt snabbt märka att det finns hur många andra som helst där ute med exakt samma problem. Det känns också lite lättare så, för det är jävligt att känna sig ensam och oförstådd.
Så här usla är vi som föräldrar
11 years ago
I vår familj får Vidar dricka Coca-Cola eller Orangina på lördagarna, det har också hänt att det slunkit ner ett glas mitt i veckan. Ibland glömmer han bort (alltså vi) att borsta tänderna på morgnarna och jag kollar ofta på min mobil när vi är tillsammans. Det händer att jag svarar honom på engelska när han pratar engelska med mig istället för att konsekvent hålla fast vid svenskan. Vill han sova med oss får han såklart alltid det, det händer att han lägger sig lite för sent på kvällen.
Tills för en vecka sedan hade han inga aktiviteter efter skolan inbokade och jag tycker ofta att det är ganska tråkigt att leka rollspel, kan dock gå med på att spela Playstation eller teckna. Det har hänt att han gått till skolan i samma t-shirt som han sovit i och att Maggan och jag svurit framför honom. Ofta har vi släpat med honom på restaurang och låtit honom somna på två ihopskuffade stolar medan vi pratar med våra vänner. Inte sällan kör vi med metoden: hot och mutor för att få honom att göra som vi vill. Det händer att han får syltsmörgåsar till frukost. Han får leka med ipadden så mycket eller litet han vill och ja spela playstation såklart.
Vi är noga med att han ska se folk i ögonen när han pratar med dem och att han ska säga tack och förlåt och så säger vi flera gånger om dagen att vi älskar honom.
Söndag då vi äter och hänger med vänner
11 years ago
Vi pressade ut det sista av Sofias snabba visit och åt brunch på Sunny Spot. Det ösregnade och över hela stan låg en lätt panik. När det regnar i L.A. är det precis som när den första snön kommer till Helsingfors. Folk agerar som om de aldrig upplevt nederbörd.
Till vår stora lycka var vår kompis Lasse också i stan. Och så hängde såklart Johis och Antti på. Det är så mycket enklare att träffa sina kompisar i ett klimat som Kaliforniens. Hemma i Finland ville jag inte gå ut alls på vintern. Här är det bara att glida ner i sandalerna och traska iväg. Så där som det är på sommaren i Norden.
Jag hade explicit reserverat ett bord utomhus för att Sofia, som snart ska återvända till de snötäckta vidderna, skulle få suga i sig det sista av Kaliforniens sol. Men som sagt öste Kalifornienregnet ner över oss.
Vi fick i alla fall en liten turkos kapsel att sitta i. Beställde in guacamole, i dag också.
Till min stora besvikelse hade de gjort om menyn och jag, som ätit exakt samma sak i två och ett halvt år (Hangover Plate, sunny side up på äggen), var tvungen att fatta ett nytt beslut kring val av mat.
Sen pratade vi såklart om Finland och Kalifornien och övertalade Lasse att flytta hit (ej svårt).
Avslutningsvis tvingade jag en annan gäst fota oss utanför restaurangen. Jag: försök att se ut som om ni haft en bra brunch. Ansträng er!
Till vår stora lycka var vår kompis Lasse också i stan. Och så hängde såklart Johis och Antti på. Det är så mycket enklare att träffa sina kompisar i ett klimat som Kaliforniens. Hemma i Finland ville jag inte gå ut alls på vintern. Här är det bara att glida ner i sandalerna och traska iväg. Så där som det är på sommaren i Norden.
Jag hade explicit reserverat ett bord utomhus för att Sofia, som snart ska återvända till de snötäckta vidderna, skulle få suga i sig det sista av Kaliforniens sol. Men som sagt öste Kalifornienregnet ner över oss.
Vi fick i alla fall en liten turkos kapsel att sitta i. Beställde in guacamole, i dag också.
Till min stora besvikelse hade de gjort om menyn och jag, som ätit exakt samma sak i två och ett halvt år (Hangover Plate, sunny side up på äggen), var tvungen att fatta ett nytt beslut kring val av mat.
Sen pratade vi såklart om Finland och Kalifornien och övertalade Lasse att flytta hit (ej svårt).
Avslutningsvis tvingade jag en annan gäst fota oss utanför restaurangen. Jag: försök att se ut som om ni haft en bra brunch. Ansträng er!När ska barnen få mobiltelefon?
11 years ago
I veckans podcast diskuterar vi om det är okej att skriva ut namnet på hen som trakasserat oss sexuellt, om när det är dags att ge barnet en egen mobiltelefon (Magnus tror att han blixtsnabbt kommer att googla fram en avrättning) och om hur roligt/sugigt det är att vara frilansare. Länka, tipsa en vän och skriv hemskt gärna en recension på itunes (det hjälper oss nämligen att få lite mer synlighet).
36 timmar i l.a. yao!
11 years ago
Jag har som vanligt blivit mest irriterad på att *folk* inte förstår att kritiken mot de som ropar om att asylsökande kommer hit (alltså Finland och Sverige. Inte hit LA) och våldtar våra kvinnor inte handlar om att det inte skulle finns olika sorters sexuella trakasserier och att olika kulturer, kön och åldersgrupper har olika stor tendens att begå dylika brott. Kritiken handlar om alla dessa snubbar som aldrig förr knystat ett ord i kampen mot sexuella trakasserier plötsligt ställer sig på barrikaderna och ska försvara kvinnorna.
Nåja, det var inte alls det jag skulle skriva om. Tvärtom handlade den här dagen om en traditionell turistdag med Sofia som är här och hälsar på över helgen. Vi började med en promenad längs med stranden. Plockade lite stenar och hoppade efter vågor.
När vi kom fram till piren tjatade Vidar till sig en hamburgare. Han åt såklart bara pommes frites och drack cola. Maggan fick äta resterna när han plockade upp oss efteråt.
Efter en snabb pitstop hemma bytte vi kläder och åkte på en tur runt stan. Det är mer eller mindre omöjligt att förstå Los Angeles på en dag, mest tycker man att det bara är vägar, bilar och människor. Jag ba: Men när du kommer hit nästa gång så ska vi äta picknick i Echo Park, gå på stan up i WeHo, dricka drinckar på Ace Hotel och Perch, hajka i Franklin Canyon och så vidare.
Efter att vi pekat ut de mysigaste ställena och åt vi en sen lunch på Gracias Madre.
Mätta och belåtna på fruktansvärt god hipster/veganmat körde vi ännu ett varv längs med Hollywood Boulevard för att visa Sofia Chinese Theater och stjärnorna (man behöver inte stanna) och susade sedan hem till Santa Monica.
PS det är Sofia som tagit de flesta bilderna.
När vi kom fram till piren tjatade Vidar till sig en hamburgare. Han åt såklart bara pommes frites och drack cola. Maggan fick äta resterna när han plockade upp oss efteråt.
Efter en snabb pitstop hemma bytte vi kläder och åkte på en tur runt stan. Det är mer eller mindre omöjligt att förstå Los Angeles på en dag, mest tycker man att det bara är vägar, bilar och människor. Jag ba: Men när du kommer hit nästa gång så ska vi äta picknick i Echo Park, gå på stan up i WeHo, dricka drinckar på Ace Hotel och Perch, hajka i Franklin Canyon och så vidare.
Efter att vi pekat ut de mysigaste ställena och åt vi en sen lunch på Gracias Madre.
Mätta och belåtna på fruktansvärt god hipster/veganmat körde vi ännu ett varv längs med Hollywood Boulevard för att visa Sofia Chinese Theater och stjärnorna (man behöver inte stanna) och susade sedan hem till Santa Monica.
PS det är Sofia som tagit de flesta bilderna.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.