Språktidningen skriver att SVT rekommenderar sina medarbetare att undvika ord som "invandrare, förorten och färgad. Om en persons etniska bakgrund är relevant är några alternativ utländsk bakgrund, utländska rötter och utomeuropeiskt födda. Tydligen finns det fortfarande journalister som använder "afrikanskt ursprung" (En kurskamrat från USC som kom från Sydafrika jobbar på en media- och filmkritisk sajt som heter Africa is a Country. Rekommenderar!) Språk är makt. Språk är också politik. Språk signalerar normer. Frankrikes utrikesminister förklarade varför Frankrike använder Daesh istället för Islamska staten med: "Det är en terroristgrupp och inte en stat. Jag rekommenderar inte att man använder termen Islamiska staten eftersom det suddar ut gränserna mellan islam, muslimer och islamister." Daesh påminner om det arabiska ordet för att trampa eller krossa. Eller att använda ord som är kopplade till kvinnor i negativa sammanhang, "Var inte en sån käring!", "Du kastar som en tjej" eller "Cry like a little girl", motsatsen där det manliga är positivt: "Var en man" eller "Ha stake/ballar nog att" eller "Man up!". Det är inte alltid så lätt att byta ut ord. Folk hatar ju generellt förändring och tar det personligt när de inte längre för köpa chokladbollar på ett rasistiskt sätt eller när en föreslår ordet hen som komplement till hon och han. Men "Så här har vi alltid sagt" är ett uselt argument (lika uselt som: "Jag är pappa till döttrar, därför är jag per definition en jättebra feminist"). Det ord vi använder skapar också vår verklighet.

Finns det några ovanor som personer i ert hushåll inte kan lägga av med? Jag kan vara den första att erkänna att jag fyller diskmaskinen slarvigt, helt utan disciplin. Dålig på att skölja av bestick och kärl och ja, in med allt huller om buller bara. En annan person i hushållet har en tendens att alltid lämna tre nersmulade chips i chipspåsen, en liten slatt vin i vinflaskan, två matskedar tomatsås i burken, sju strån spaghetti i asken och givetvis tre tunna papper wc-papper på rullen. Det skulle inte störa mig lika mycket om det inte skapade illusionen av att det fanns chips, vin, tomatsås, spaghetti etc Men när man väl ska ta en näve eller laga mat kommer den karga sanningen emot en. Sen finns det ju andra delar av hushållet där min man lyser klarare än jag. Jag dammsuger aldrig, tvättar aldrig och handlar sällan mat. Allt detta gör Maggan. Däremot plockar jag jävligt mycket.

Vidars gudmor Karine skämmer vanligtvis bort honom något oerhört. I går tog hon ändå generositeten till nya höjer då hon i försenad julklapp skickade en hoverboard till oss, ähum till Vidar, menar jag. Olyckligtvis måste man väga minst 20 kilogram för att kunna köra runt på boarden. Fram tills Vidar upptäckte att han kan fylla en ryggsäck med tunga böcker lekte Maggan och jag så mycket vi kunde med den här magiska leksaken. IMG_7321 from peppe öhman on Vimeo.  

Tack för frågorna, så roligt att svara på dem! Här kommer svaren (ber förresten om ursäkt om nån fråga har försvunnit. Jag får massivt med spam och vet inte riktigt hur jag ska hantera det). Ennet: Var ni oroliga för hur ni skulle klara er ekonomiskt när ni flyttade? Gör du jobb för finländska arbetsgivare eller också amerikanska? Vad gör Magnus? Jag undrar ännu om du alltid äter hälsosamt? Har du alltid gjort det? När vi flyttade hit sommaren 2013 hade jag fått ett ganska massivt stipendium för att göra en Master of Art vid USC. Då kände vi oss svinrika. Magnus fick inte tjänstledigt så han sa upp sig från Yle och hängde istället hemma med Vidar i ett år. På sistone har han bland annat gjort grejer för Yle, Sveriges Radio, Rovio, klipper och producerar podcaster och så ska han jobba med Svenska Hollywoodfruar senare i vår. Ibland har vi större ekonomisk ångest än annars, men allt annat är så underbart här så vi försöker leva genom det. På grund av våra journalistvisum får vi ej jobba för amerikanska företag. Nja, just nu äter jag till exempel chips, men på det stora hela tycker jag det är gott med fräsch mat. Minna: Hurdan resenär är du? Hurdan är din resenäridentitet? Då du åker på resa, hurdana traditioner/ritualer har du då det är dags att packa din väska? Vilka saker kan du inte resa utan? Då du åker till en ny destination, gör du mycket detektivjobb före du reser? Hur håller du koll på dina kläder och saker när du nått din destination? Vad händer då du kommit hem och lagt ner din reseväska på golvet – hur snabbt är väskan tillbaks i skåpet? Vart skulle du åka helst just nu? Vad har varit det skummaste som hänt på någon av dina resor du gjort? Har du nångång köpt en souvenir från en turistgata? Jag är en easy going-resenär. Åker ganska sent till flygplatsen (till andras stora stress), packar i sista minuten och ofta för lite grejer, glömmer alltid tandkräm och pyjamas, forskar dock alltid mycket på ny destination! Packar sällan upp min resväska när jag är framme, men är snabb som blixten att packa upp den när jag kommer hem. En gång åkte jag buss och tåg från La Paz i Bolivia till Buenos Aires. Det tog 52 timmar och var vidrigt. Jag har bland annat köpt ett Eiffeltorn som det snöar på, på en turistgata i Paris. Jag har en fråga om kulturell appropriering. Jag förstår att det inte är okej att ha på sig en indiansk fjäderbonad (vad heter det på riktigt?) eller att för skojs skull klä ut sig till en sugar skull på dia des muertes om man själv inte hör till den kulturen. Men hur är det tex. med smycken som tar inspiration av fjäderbonader eller sugarskulls, är det också kulturell appropriering och respektlöst? Jag har tänkt så, men är osäker. Jag är absolut ingen expert, men tänker så här: Om man gör narr (avsiktligt eller oavsiktligt) av en annan kultur genom att använda den som till exempel maskeraddräkt är det inte så smakligt, men att använda sig av till exempel smycken som är inspirerade av en kultur är okej. De flesta kulturer har ju influerats av andra kulturer. Hej Peppe! Jag undrar om du kan ge dina bästa tips för att färdigställa en roman? Det är så att jag sitter på ett manus men jag lyckas liksom inte få ner det på papper… Jag har alltså hela berättelsen i mitt huvud, från början till slut, men när jag sitter och skriver så fastnar jag någonstans och så bara sitter jag och stirrar… Känns så ofantligt stooooort!!! Liksom, för många sidor för att hålla koll… Suck. Skriv en scen åt gången. Föreställ att du bara ska skriva den och sen nästa och så vidare. Sen knyter du ihop dem. Lycka till! Jenny: Jag undrar varför ni valde namnet Vidar. Hur du lärde känna Karin (din podkompis). Samt hela det här vidriga samhället – är det övergående? Snälla säg att det är som på 90-talet, att rasismen är övergående? Det var Magnus bästa vän Tommy som föreslog Vidar (fast det kommer han inte själv ihåg). Förde det föreslog jag Nils och Allvar, men Maggan hade en ex flickvän vars pappa hette Nils och tyckte att Allvar kanske skulle bli ett allvarligt barn, istället för ett som drar vitsar. Så det blev Vidar Magnusson Öhman. Karin och jag träffades för nästan två år sedan på Cissans födelsedagsfest, vi gillade genast varandra och träffades några månader senare i Stockholm och sen i Los Angeles igen. Egentligen har vi ändå lärt känna varandra genom podden. Jag tror att vi lever en extremt vidrig period just nu. Vi måste vara bättre än så här. Om tio-tjugo år kommer vi att se tillbaka och chockas över bristen på empati folk hade mot människor och djur. Annika: Jag undrar också vad Magnus gör. Hur hamnade ni just LA? Var det dina studier eller bara för att ni gillade orten? Hur har ni lyckats få visum? Varför journalist? Har du alltid velat skriva? När började du blogga? Varför började du blogga? Magnus jobbar som journalist, producent och poddklippare. Vi landade i L.A. sommaren 2013 då hade jag fått ett stipendium för att studera vid USC. ÄLSKADE genast staden. Först var jag här på studievisum och nu är vi båda här på journalistvisum. Jag har alltid gillar att skriva, prata med människor och ta reda på grejer. Antar att det är därför jag blev journalist. Började blogga hösten 2005, hade läst några svenska bloggar och ville testa på det själv. Gillade det genast. Antar att du kommer att blogga ännu i många år framöver men har du funderat / bestämt hur länge du tänker inkludera Vidar på bloggen. Funderar bloggare med barn på sånt ? Det är väl kanske inte så kul sen som tonåring att läsa om vad mamma skrivit om sig idag då ? eller vad vet jag… Jag tycker tvärtom. Det vore ju DRÖMMEN om ens mamma hade skrivit ner sitt och ens eget liv. Tänk att få veta hurdan ens egen mamma var när hon var ung, vad hon tänkte på, drömde om, gillade, arbetade för och hur hennes vardag såg ut. Och att få veta om hur man själv var som barn. Så otroligt fint att det finns ett arkiv om en själv. När jag var liten älskade jag att bläddra i gamla fotoalbum med mig själv och mina föräldrar. Bloggen är fotoalbumet deluxe! Lisa: Hej! Jag fixade en flipboard profil åt mig. Signade upp mig med facebook, och nu ångrar jag det men det går för fan inte att radera kontot. Vill ha det direkt via min mail. Nåh, det är mitt problem jag fixar det nog efter en stund men om du undrar vad det är för ett mähä som yrar omkring och följer och avföljer er podd hela tiden så är det jag, hehhee. Frågor. Varför vill en följa personer också på flipboard? Går det inte ut på att jag flippar saker in i olika magasin och det är de jag vill följa? Och så där i allmänhet, brukar du använda facebook när du skapar nya konton omkring på internet på sidor och i appar osv? Nu ska jag fortsätta flippa. Jag brukar inte signa upp mig med FB, men ibland med gmailen. Flipboard är en superbra sida att spara texter man inte hinner läsa på stubinen, men också ett bra sätt att få kurerat material. Jag tycker till exempel att Magnus och Peppes podcast-flipbord är magisk eftersom vi flippar in så mycket bra texter dit. Istället för att själv nosa upp dem får man ett magasin fullt av superba texter.    

Kan inte ni slänga in några frågor/förslag på rubriker? Så där man man gjorde på den gamla goda bloggtiden. Det kan vara frågor om L.A. (lägenheten är förresten bokad fram till den 12.7, sedan up for grabs), om familjen, hur det är att lämna sitt fosterland bakom sig (det är kväll och 24 grader ute på vår balkong), om Livet & Patriarkatet, om feminism (då kommer er fråga kanske med i L&P), om mat, råd i kärlek och liv, ridning, barn, hur man gör en podcast, böcker (vi spelade in Mellan raderna i dag), tv-serier ni ska se eller vad som helst annat. KÖR!

Veckans podcast är ute! Vi pratar om att bli kallad rasist, om grupptryck, om three degrees of separation på Facebook (och om att göra gapet större), menskoppen och om hur exalterad jag blev då Anthony Hopkins satt i grannbordet på Brentwood Farm Shop.

Tack alla ni som kommenterat och delat och deltagit i diskussionen här, här och här! Det betyder enormt mycket för mig att få bekräftelse på att vi är många som jobbar emot rasism och kvinnors och mäns lika värde. Min nyaste insikt i debatten är för övrigt att det värsta man kan kalla en medelålders man är "medelålders man". I dag skulle vi ursprungligen åka på Superbowl-bbq till en kompis i Laurel Canyon, men beslöt oss i sista stund för att ta en promenad i den varma kvällen (det är nämligen kring 25 grader, precis så varmt att jag inte ska frysa och Magnus svettas) och sen beställa take out. Vidar ville givetvis cykla medan Maggan och jag promenerade medan vi planerade veckan. Allt kändes lugnt och fint och som det ska vara. Ni som har barn vet givetvis hur det gick med cykeln. På vägen hem orkade Vidar inte längre trampa och insisterade att det var mindre energikrävande att promenera. Således var vi tvungna att transportera cykel trots att våra gamla (medelålders!) ryggar klagade på den sneda promenadställningen. Här tänker ni: "Kvinna! lyft upp blicken från Instagram, Twitter och Snapchat och umgås med din son!" Men till mitt försvar så bokade jag faktiskt en intervju. Sen beundrade vi solnedgången och promenerade vi förbi hotellet Shangri La som har en alldeles utmärkt takterrass för folk som tycker om drinkar och utsikt över Stilla havet.

Varje gång jag skriver om mäns våld mot kvinnor händer två saker: 1. En eller flera män vill styra över samtalet till kvinnors våld mot män. Det verkar som om de enda gångerna män är intresserade av att diskutera kvinnors våld mot män är då feminister skriver om mäns våld mot kvinnor. Som om det var en tävling i stil med flickorna mot pojkarna och det enda naturliga argumentet var: "Men ni då?!" Allt våld ska fördömas och utrotas, men att flytta fokus från en diskussion och kräva att man ska diskutera ett annat ämne är inte bara oartigt, utan direkt oförskämt. 2.Förklara att just de inte är våldsamma och sedan räkna upp alla sätt de är goda på, eller ta extremt illa upp och kalla det personangrepp eftersom de faktiskt aldrig våldtagit någon. Som om texten om mäns våld mot kvinnor var ett öppet brev adresserat specifikt till just dem, inte en samhälleligt, strukturellt problem. Jävligt tröttsamt att reaktionerna är så förutsägbara.

Veckans Mellan raderna är ute sedan ett par dagar tillbaka, men jag glömde bort att blogga om det i "diskussionen" med medelålders män om vad som är rätt sorts feminism. I podden talar Jihde och jag om Katerina Janouch bok "Hudhunger" om uppföljaren "Nakenlek" och om dessa verkligen är hållbara titlar. Vi tipsar också om en bra bok Janouch skrivit och går sedan över till en riktigt bra skräck- (och sex-) bok. Innan avsnittet är slut hinner vi också göra några spaningar kring deckares påstått låga status. Varsågoda!    

Ibland föreläser jag om sociala medier och då brukar jag säga att man ska tänka på två saker 1) Internet är evigt och alla läser 2) skriv aldrig i affekt. Nu är jag jävligt förbannad, men tänker ändå skriva. För några veckor sedan skrev Mikael Sjövall en krönika där han påstod att personer som är emot kvinnlig omskärelse blir kallade rasister. Och i dag skriver en annan medelålders man, Paul Lillrank, att feminister slätar över våldtäkt. "Feminister slätar över våldtäkter, förstår gärningsmännen och ignorerar offren i rädslan för att bli kallad rasist". Nej Sjövall, ingen blir kallad rasist för att hen motsätter sig kvinnlig omskärelse och nej, Paul Lillrank, feminister slätar inte över våldtäkt och ignorerar inte offren. Feminister jobbar med det motsatta, nämligen att lyfta upp problemet med sexuellt våld och låta offren höras. Det är feminister som upprepade gånger förklarat att ett våldtäktsoffers klädsel, grad av berusning eller sexuella bakgrund är irrelevant. Det är feminister som jobbat för att det ska finnas skyddshem för kvinnor, som arbetat för att våldtäkt inom äktenskapet ska vara ett brott, som gång på gång förklarat att hotet om mäns våld begränsar alla kvinnors rörelseutrymme. Var fanns ni Lillrank, Sjövall och alla andra män som nu vill beskydda oss från aylssökande män när vi diskuterade mäns våld mot kvinnor i blogginlägg, på debattsidor, på konferenser och i andra forum? Var fanns ni när EU:s undersökning om att nästan varannan finländsk kvinna utsatts för våld publicerades? För vet ni vad, de enda gångerna jag hört er är när ni flyttat fokus från diskussionen till er själva och ropat: "Inte alla män!". Det verkar som det värsta som kan hända er är att bli ihopklumpade med män som begår våld. Det värsta för oss är att bli utsatta för våld. PS ett mycket större problem än att, som ni påstår, att ordet "rasist" används för lättvindigt är rasismen som just nu florerar i vårt samhälle.