Sprang en runda (såg en zeppelinare!) och passade på att lyssna på podcasten The Minimalists. Nu är jag kanske sist på bollen, men det känns verkligen som om 2016 är året då decluttering blir mainstream. Alltså att rensa bort det som är onödigt och inte köpa grejer man egentligen inte behöver. I ett av avsnitten sa The Minimalists att 99 procent av all vi köper inte längre används efter sex månader. Det handlar inte om att räkna grejer eller att göra sig av med 30 grejer på 30 dagar, eller 100 på 100, utan bara att fundera en extra gång på vad man behöver. Den som har minst grejer när hen dör vinner nödvändigtvis inte, men grejer är inte heller samma sak som lycka. Ett tips är att göra en inköpslista och slaviskt följa den i mataffären. Blir du sugen på något får det vänta tills nästa inköpslista. För större inköp gäller det att vänta i en månad och se om köpet ännu är aktuellt då. Och såklart att shoppa på Craigs List, Blocket och Tori. Ja, och så behöver man inte äga allting man använder. Jag erkänner: Jag är usel på att köpa second hand-kläder, men blir allt bättre på att shoppa begagnade möbler (eller plocka upp dem från gränder där folk lämnat dem. Superbra system!) Hoppas nu att möbler är en inkörsport till mer avancerad andrahandsshopping. Det jag vet är att då vi flyttade till L.A. gjorde  i oss av med vad som kändes enorma mängder grejer, men varje gång jag besöker lagret (=mammas källare) slås jag av hur mycket onödigt vi sparat på. Färre grejer (inte greker som jag först skrev) ger ett lyckligare liv. Ja, och så passade jag på att skriva en stund på Fairmont hotel med den här kvinnan. Gillar henne.

   

Stal den här listan om jämställdhet i hemmet av Linn och Egoistiska Egon. BEBISNÄTTER: När det begav sig tog jag fyrans matning och Maggan sexan. Senare är det nog Magnus som bytt nerkissade lakan, medan resten av oss har lagt oss i en annan, torr säng. Vidde har alltid varit en god sovare. Respect! NATTNINGAR: Gör vi både utan vidare system. Den senaste tiden har jag lagat middag och Magnus läst godnattsaga. Vi lägger oss för övrigt sjukt tidigt här. Min kompis Malin brukar tala om att hålla kvar jetlaggen så länge som möjligt, så man är trött tidigt på kvällen och vaknar tidigt på morgonen.. (FÖR)SKOLA: Magnus lämnar varje dag och antingen hämtar vi tillsammans eller så gör han det ensam. Snart kommer Maggie ändå att ha en intensivare jobbperiod och då sköter jag nog mer av hämtning och lämning. VAB: Barnet är nästan aldrig sjukt och så jobbar vi ju båda hemifrån nu för tiden. STÄD: Jag plockar, Magnus dammsuger och storstädar (om än ganska sällan. Mest intensivt innan vi ska få gäster). MAT & DISK: På sistone har jag lagat middag samt fyllt och tömt diskmaskinen. Har inget emot det. Det jag har emot är när "någon" annan lagar mat och drar ut varje liten grej ur köksskåpen, lämnar skal i vasken, smutsiga kastruller och stekpannor framme, kryddor på diskbänken, öppnade burkar vid spisen och så vidare. (Ni kan förställa er vårt kök just nu, jag låtsas som om det inte existerar och Magnus tänker inte på katastrofzonen). Man städar undan medan man lagar mat. Basta! TVÄTT: Magnus tycker att jag är dålig på att sortera så han tvättar alltid. Jag hänger upp det som inte torktumlats. Viker också ihop torr tvätt. RÄKNINGAR/RÄNTOR/EKONOMI: Jag. ÖVRIGT: Jag är visserligen mer projektledare och Magnus följare, vilket ibland kan driva mig till vansinne (typ koll på vad som ska köpas i mataffären), men så är det väl i de flesta hem. Jag går ut mer, men Magnus stannar längre när han väl gör det. Jag har sämre koll på skolan, men bokar alla våra biljetter.  På det stora hela föreställer jag mig att vi lever ganska jämställt i en jäkligt ojämställd värld. De flesta par lever någorlunda jämställt tills de får barn, sedan händer nåt och plötsligt är män från mars och kvinnor från venus. Kvinnor börjar göra mer av det oavlönade hushållsarbetet och männen karriär (män jobbar faktiskt mest när de är småbarnsföräldrar). Jag antar att det är ännu svårare att bibehålla jämställdheten i en flerbarnsfamilj. Vi pratade extremt mycket om hur vi ville ha det som föräldrar och försöker anstränga oss för att inte falla i könsstereotypa roller. Jag säger inte att vi alltid lyckas, men tror att det handlar om att hålla ett öga på sig själv varje dag. Jag tycker att det är lika roligt som Magnus att sova, kolla på film, gå ut med vänner, träna och så vidare och tror att en bra början är om man är överens om att bådas fritid är lika värdefull. OBS! Ingen ska skuldbeläggas för att leva i ett mindre jämställt förhållande. Det är du, det är systemet. PS Det gulligaste ljudet just nu måste vara Vidar som stakar sig igenom sina första böcker. "I like the garden".

Vad jag vill fråga av dig nu är HUR man vågar ta steget att flytta så långt bort som ni gjort? Jag kan inte förstå ”just do it” för det går liksom inte att förstå för mig… Och visst har du också bott utanför Finland ensam tidigare? Hur gjorde du, hur hittade du lägenhet, hur lärde du känna folk? PS: ser fram emot din bok, jag kommer att vara den absolut första som beställer den. Och hur mycket betalar ni hyra i L.A.? Överlag, hur ser er budget ut? Förstår om du kanske inte vill berätta detaljer, men för många av oss tror jag att det skulle vara superintressant! Carpe Diem-svaret är: Jag har alltid längtat bort. Jag älskar visserligen Helsingfors, men de gånger jag bott utomlands (i Nederländerna, och Argentina och några längre vistelser i Asien och Sydamerika) har jag alltid varit väldigt lycklig. Ursäkta det den äckliga klyschan, men det känns som om jag lever mer utanför Finland. Att upptäcka en ny stad är som att upptäcka sig själv på nytt. Nä, det är det inte alls, men kanske så här. I Helsingfors försökte jag alltid ta en ny väg hem från jobbet för jag gillar verkligen variation. Alternativen tog slut ganska fort, men i städer som L.A. och Buenos Aires är det bara att fortsätta att upptäcka. Gällande boende: Orsaken till att jag flyttade till Buenos Aires var faktiskt att jag hörde om en ledig lägenhet där och bestämde mig för att flytta dit. Till Holland flyttade jag för att jag fått en studieplats vid ett universitet, de erbjöd mig också boende och i Santa Monica flyttade vi in i en kompis lägenhet när hon flyttade ut (Hej Helena!) Det har alltid varit ganska lätt att lära känna människor och lär man känna en följer det vanligtvis med ett helt gäng och plötsligt har man en ny vänskapskrets. Här i L.A. hänger vi med en del svenskar som alla ungefär jobbar med film, tv eller som journalister. Vi har liksom samma intressen. En av Magnus kompisar träffade han på älsklingscafét Primo Passo (också han filmproducent) och så har vi några finlandssvenskar vi var ytligt bekanta med i Helsingfors, men som vi nu lärt känna bättre och gillar som fan. Svårt att säga något om vår budget eftersom vi aldrig gör en sån och varje månad ser olika ut, men Los Angeles är en dyr stad och vi betalar ett par tusen dollar i hyra varje månad (det är mycket mindre än de flesta av våra vänner). Mina bästa tips är att fråga sig själv: Vad är det värsta som kunde hända? Kommer jag att ångra mig? Vill jag verkligen flytta? Alla behöver ju verkligen inte emigrera. Fördelen med att komma från en trygg plats som Norden är att man alltid kan flytta hem igen. Om man vill. Roligt att du ser fram emot boken! Hoppas verkligen att den blir bra.        

Här i L.A. är det mer vanligt än ovanligt att folk har blå stickers med texten "Feel the Bern" på sina bilar. Mer sällan ser man Trump-stickers. Antar att L.A. och Santa Monica är bubblor där det lever människor med en ganska liknande livssyn. I till exempel Dallas är det kanske lite mer Trump och mindre Bernie. I dag var det Presidents Day och vi hängde vid poolen med våra kompisar Antti och Johis. Mest drack vi mimosas och slängde varandra i vattnet. En finsk dam med sin vuxna dotter dök upp och vi började prata med dem. När jag sa att jag var journalist såg damen med ledsna ögon på mig och sa att hon beklagar. Först trodde jag att hon tyckte synd om mig för att ingen längre vill betala för journalistik, men bara några minuter senare visade det sig att all mainstreem media (eller "mainstreet" som hon kallade det) ljuger och lurar människor. Jag frågade försiktigt, en vill ju inte börja bråka, om varifrån hon fick sina nyheter och hon sade MV-lehti (typ Avpixlat), bloggar, Youtube och andra "alternativa källor". (Att kalla rasistmedia för "alternativ media" är för övrigt att erkänna det som ett fullvärdigt alternativ som är jämförbart med det som utbildade journalister gör).   Jag bet mig jättehårt i tungan och sa att ähum, eftersom hon bor i USA borde hon kanske läsa New York Times eller Los Angeles Times eftersom de gör jättebra journalistik, men hon skrattade och frågade mig om jag verkligen tror på tramset jag läser i dem? Jag gled ner i poolen och lät Magnus ta över. Det kom fram att den här, alldeles trevliga, damen inte tror på klimatförändringen, gravitationen, landningen på månen och förintelsen. Däremot tror hon på en "musliminvasion" i Europa och att Vatikanen hittat på planeterna. Det var både kittlande och samtidigt enormt provocerande att prata med en människa som med jämna mellanrum utbrast: "Men herregud, alla vet ju att Holocaus aldrig hände. Det är något man ljuger om för barnen i skolorna". Vi var så långt ifrån varandra att det inte ens gick att diskutera oss fram till något. Jag antar att den här kvinnan var den där Facebook-vännen man inte riktigt vet hur man egentligen känner, men som man håller kvar för att bli påmind om att man lever i en egen liten demokratisk bubbla där källhänvisningar, antirasism och mänskliga rättigheter är relevanta. Hon skrattade säkert gott åt vår naivitet efter att vi önskat varandra en trevlig fortsatt dag och skiljts åt.

I veckans podcast fortsätter vi att prata om frilansandet. Magnus får nämligen feedbacken "dålig" på en radiointervju han gjort med Alex Schulman och funderar om det händer att folk med fast anställning får samma hårda omdöme. Ja, och hur löst hänger man som frilansare? Vi pratar om Hillary och Bernie och om det är ens feministiska plikt att rösta på en kvinna. Vi pratar också om Beyoncés politiska ställningstagande på Super Bowl och reaktionerna på den. Avslutningsvis talat vi om nyhetsbrev, New York Times och att betala 15 euro i månaden för en app.

Det är väldigt spännande att följa med diskussionen i Finland om vem som är rasist. Det är alldeles tydligt att många inte riktigt fattar vad ordet rasist betyder och ser det som en synonym till vilken som helst annan förolämpning. Liksom ett ord man slänger ur sig när man är förbannad och inte längre kan komma på ett bättre argument. Typ rövhatt. Nu är rasister alltid rövhattar, men rövhattar är inte alltid rasister. Är ni med? Rasism är alltså när man behandlar folk olika beroende på deras hudfärg, etnicitet eller föreställningar om dem. Man tror också att människosläktet är indelat i "raser". I veckans tv-snutt Vad är det som händer (klicka på länken) gör jag en krönika om den strukturella rasismen i USA och Los Angeles, medan Janne diskuterar rasism i Finland med doktoranden Karin Creutz.  

Veckans bokpodd Mellan raderna med Jihde och Öhman ligger äntligen ute. Vi talar om titlar och författarnamn på erotisk litteratur, om Ebba Witt-Brattströms Kulturmannen och andra texter. Här blir det givetvis en del Knausgård-cykloper och Stig Larssons ph-värden i vaginan . Podden rör också Victor Malm, Sigge Eklund och andra kulturmansminioner.  Vi talar också om böcker som låter så svåra att man låter bli att läsa dem, men så visar det sig att man -igen- underskattat sin förmåga att fatta, ja och så blir det givetvis lite om Bodil Malmsten. Ni kommer att gilla detta! Och prenumerera gärna! Kärlek och läslust!

Som vanligt inledde jag fredagen med ridlektion. Fick rida den väldigt snygga och stora Milo som var underbar tills vi skulle öva fel galopp och han fick för sig att skena runt planen som om vi var jagade av ett gäng blodtörstiga vargar. Vanligtvis gillar jag hästar som är lite explosiva, men för några korta sekunder på hästryggen låg mitt hjärta i halsgropen, sen fick jag kontroll över situationen igen och gillade läget. Ser fram emot fler spännande lektioner med Milo, ser inte fram emot den oundvikliga brutna lårbenshalsen. På kvällen var vi bjudna på födelsedagsmiddag i NoMo. För en gångs skull hade vi barnvakt så Maggan och jag promenerade upp till 23:e gatan som vilket barnlöst par som helst. Det var en perfekt kväll. Alla var glada och roliga och smarta och det hela slutade med hotshots. Ändå var vi, likt Askungen, hemma före klockan blev midnatt. Detta på grund av 1) vi är gamla 2) vi skulle vakna klockan sex för att vara med på Skype vår gudson Mauritz' namngivningsfest. De officiella namnen är förresten Mauritz Björn Hjalmar, men vi kommer fortsättningsvis att kalla honom Mauno. Det var förresten lite surrealistiskt att se hela släkten där hemma hos Pyret och Miika, medan vi satt lite mosiga och morgontrötta i soffan här i Los Angeles. Jag höll ett pyttelitet tal och Pyrets kompis Emmy sjöng en låt av Sarah Dawn Finer medan Magnus gastade: SARAH ÄR MIN KOMPIS!  

I maj kommer ju min tredje bok: "Livet & Patriarkatet" ut (kuriosa: titeln härstammar från en av mina oändliga diskussioner om precis allt från litteratur, feminism, matlagning, instagram, skvaller, mat etc med min förläggare och framför allt mycket mycket goda vän Anna Friman). Just nu skriver och filar jag på det sista och avbryts hela tiden av tanken: "Alla kommer att hata mig." Om vi bortser från de misogyna män som redan nu tycker illa om mig, är jag rädd för att en viss sorts feminister kommer att tycka att jag skriver om fel sorts feminism, en annan grupp kommer att anklaga mig för att vara för heteronormativ, en tredje för att vara för/för lite personlig och så vidare. För att inte tala om alla recensenter som kommer att hata den. Man kunde säga att drivkraften för att skriva bok är ångest och rädsla.

Jag har noll problem med gluten och breder tjockt med smör på mina, alltid rostade, brödskivor. Äter mackor varje morgon. Vanligtvis med avokado och ordentligt med Tabasco. Tyvärr är brödet här i L.A. uselt. USELT. Det finns färdigtförpackat bröd som håller i tjugo år och så finns det färskt bröd som i praktiken antingen är en baguette eller ett degigt blandmjölsbröd. Varje gång vi får gäster från Finland och Sverige (det är som tur är ganska ofta) ber jag dem smuggla in riktigt finskt rågbröd. Nu håller mitt lager på att ta slut och jag är desperat. Jag har gett upp hoppet om riktigt rågbröd, men råkar ni sitta på ett enkelt recept jag kunde slänga ihop hemma?