Verklighetens folk

Här i L.A. är det mer vanligt än ovanligt att folk har blå stickers med texten "Feel the Bern" på sina bilar. Mer sällan ser man Trump-stickers. Antar att L.A. och Santa Monica är bubblor där det lever människor med en ganska liknande livssyn. I till exempel Dallas är det kanske lite mer Trump och mindre Bernie. I dag var det Presidents Day och vi hängde vid poolen med våra kompisar Antti och Johis. Mest drack vi mimosas och slängde varandra i vattnet. En finsk dam med sin vuxna dotter dök upp och vi började prata med dem. När jag sa att jag var journalist såg damen med ledsna ögon på mig och sa att hon beklagar. Först trodde jag att hon tyckte synd om mig för att ingen längre vill betala för journalistik, men bara några minuter senare visade det sig att all mainstreem media (eller "mainstreet" som hon kallade det) ljuger och lurar människor. Jag frågade försiktigt, en vill ju inte börja bråka, om varifrån hon fick sina nyheter och hon sade MV-lehti (typ Avpixlat), bloggar, Youtube och andra "alternativa källor". (Att kalla rasistmedia för "alternativ media" är för övrigt att erkänna det som ett fullvärdigt alternativ som är jämförbart med det som utbildade journalister gör).   Jag bet mig jättehårt i tungan och sa att ähum, eftersom hon bor i USA borde hon kanske läsa New York Times eller Los Angeles Times eftersom de gör jättebra journalistik, men hon skrattade och frågade mig om jag verkligen tror på tramset jag läser i dem? Jag gled ner i poolen och lät Magnus ta över. Det kom fram att den här, alldeles trevliga, damen inte tror på klimatförändringen, gravitationen, landningen på månen och förintelsen. Däremot tror hon på en "musliminvasion" i Europa och att Vatikanen hittat på planeterna. Det var både kittlande och samtidigt enormt provocerande att prata med en människa som med jämna mellanrum utbrast: "Men herregud, alla vet ju att Holocaus aldrig hände. Det är något man ljuger om för barnen i skolorna". Vi var så långt ifrån varandra att det inte ens gick att diskutera oss fram till något. Jag antar att den här kvinnan var den där Facebook-vännen man inte riktigt vet hur man egentligen känner, men som man håller kvar för att bli påmind om att man lever i en egen liten demokratisk bubbla där källhänvisningar, antirasism och mänskliga rättigheter är relevanta. Hon skrattade säkert gott åt vår naivitet efter att vi önskat varandra en trevlig fortsatt dag och skiljts åt.