Min roman Vackra människor är en av de böckerna man kan köpa löjligt billigt på Adlibris bokrea. Den handlar om fyra unga (?) vuxna som försöker orientera sig i småbarnskaoset. Tycker att ni ska slå till.

Här kommer en gammal favorit: Trader Joe's madelsmör är vansinnigt gott på mackor, men funkar kanske bäst i en hederlig smoothie. Två glas havremjölk, två nävar frysta bär, en banan, en matsked honung och två matskedar havresmör. Mixa i din mixer. Så gott att jag nog måste göra en till nu.

Vi gör veckans andra podcast där vi fortsätter diskussionen om surrogatmödrar, pratar om NYPD:s reaktion på Beyoncés kritik mot polisvåld, om olika sorters auktoriteter på nätet (inklusive Yle) ja och så blir det en kort och förnedrande diskussion om oavlönat hushållsarbete. Den andra saken som hänt är att jag lyssnat på er massiva feedback och gjort bloggen old school igen.

Här kommer veckans podcasttips: Nina Åkestam pratar om reklam i podden Jämställdhetsveckan. Jag gillar ju Nina Åkestams texter på det stora hela och det är en ren njutning att gotta ner sig feminism och reklam, varför det är en myt att sex säljer och frågan hur man ska reagera på företag som kapitaliserar på feminismen (exempel: Dove och  Always). Har ni förresten bra tips på kultur- och historiepoddar (har lyssnat igenom hela Den blå hästen)?

Nu har jag haft den nya designen på bloggen i några månader och undrar om ni kunde ställa upp med lite feedback. Jag tycker ju själv att formatet är svinsnyggt, lite som ett magasin och jag fattar att man hatar förändring. MEN det är ju inte jag som läser den här bloggen, det är ni. Vad tycker ni om formatet? Har ni vant er vid att läsa det eller längtar ni tillbaka till tiden då det bara var att scrolla neråt? Finns det något ni saknar? Eller till och med gillar? Man får komma med förslag på innehåll också.

I lördag var vi hemma och åt middag hos ett par kompisar. De frågade varför vi bara skriver på svenska när vi uppdaterar Facebook, Twitter, Instagram och bloggen. Och varför vi inte gör podcasten på engelska. Alla som pratar svenska förstår ju engelska, men de engelskspråkiga (alltså våra kompisar) kan ju inte svenska. Min vän Mike som bor i New York, men läser bloggen genom google translate för att ha lite koll på vad jag sysslar med säger samma sak. Varför inte skriva på ett språk fler människor fattar? Ett svar är såklart att det vanligtvis är lättast att uttrycka sig på sitt modersmål och att om vi alla talar engelska så dör (finlands)svenskan ut och det skulle vara en dålig sak för kulturidentiteten och fosterlandet. Men i ärlighetens namn handlar det nog mer om jantelagen. Magnus sa att hans Facebook-vänner skulle tycka att han var ett pretto som trodde att han var någon nu när han flyttat till L.A. och jag kände i hemlighet samma sak. Den där känslan att folk skulle tro att jag tror att jag är någon och därmed att jag är en tönt sitter djupt. Vår kompisar fattade inte alls vad vi snackade om.

Det är måndag och dagen då Magnus och Peppes podcast publiceras! Den här veckan pratar vi om surrogatmödrar, är det etiskt eller bara en form av människohandel? Vi diskuterar budskap som inte når fram utan att paketeras in i ett underhållningsformat, om skillnaden mellan Making a Murderer och American Crimestory och så förklarar Magnu varför "Lappland" är rasistiskt. Hoppas att ni gillar!

Sprang en vända och lyssnade igen på först Medierna i P1 (ett ganska tråkigt avsnitt så just det kan ni hoppa över) och sen på The Minimalists som jag bloggade om för någon dag sedan (i medeltal äger förresten amerikanerna 300 000 saker, sjukt va?). Minimalisterna gör visserligen mycket reklam för sig själva, sina böcker och sin dokumentär, men de har aldrig utomstående sponsorer. Vilket egentligen ganska självklart, om man pratar om att äga så lite som möjligt blir det en paradox att ha en sponsor som uppmanar lyssnarna att köpa saker. Jag hoppas verkligen att annonsfriheten är en trend. Eller snarare att folk hellre donerar eller betalar för den kultur de konsumerar. Det här är ju ett stort problem min journalistiken. Få vill betala för det de känner att de kan få gratis på annat håll, eller ungefär samma sak. Det leder till att mediahusen måste göra branded content eller advertorials som är nästan som journalistisk, men sponsorerat av företag. Och det kan vara hur intressant material som helst, men ruckar ändå på journalistiskens oberoende. Ni fattar. Om man betalar för podden man lyssnar på undviker man att bli påverkad av kommersiellt innehåll. Om folk prenumererade på den här bloggen och betalade nån euro i månaden skulle det inte finns några annonser eller samarbeten på den. Brasklapp: Nu menar jag inte att alla annonsörer är av ondo. Alla blogg- och poddsamarbeten som jag gör är med företag och organisationer jag verkligen gillar (tex Exaudio och Marthaförbundet).  

Orsaken till att det inte bloggades här igår är att vi kom på den geniala idén att åka till Los Angeles Zoo. Eftersom allt tar så länge i den här stan hann vi bara precis hem för att byta kläder innan vi skulle våg på en middag till några kompisar i Santa Monica. Ja och sen somnade jag framför den nya Netflix-serien Love (rekommenderar!).   Förr i tiden har jag avskytt djurparker, men jag antar att de inte bara är av ondo. Vi var för övrigt inte de enda på L.A. ZOO den här lördagen. Det kryllade av både infödingar och turister. Som tur är är området enormt och alla fick plats. Varje gång jag åker till andra delar av staden påminns jag om hur extremt segregerat L.A. är. Nere vid kusten är alla ljushyade, vältränade, blonda och rika (ja, förutom vi), medan det i andra områden ser helt annorlunda ut. Det var varken för varmt eller för kallt i luften och en alldeles perfekt dag för att strosa runt och kolla på människor och djur. Det otacksamma barnen meddelade givetvis att han föredrar fiskar och hellre skulle ha åkt till Long Beach Aquarium. Så är det väl med dagens ungdom, aldrig är de nöjda. När jag var i hans ålder var jag glad bara jag fick klappa en hund.

Varje måndag morgon klockan sju har jag ett Skypemöte med min kollega Janne. Då är klockan fem på eftermiddagen i Helsingfors och fram tills alldeles nyligen var det mörkt ute hos oss båda. Vanligtvis stiger jag upp två i sju och sitter sedan rufsig och sömndrucken framför datorn. Ofta får Janne följa med mig till köket medan jag sätter på kaffe och breder smörgåsar. I måndags påpekade Janne att det är "ganska macho att krydda avokadosmörgåsarna med en deciliter Tabasco". Jag hade inte tänkt så mycket på min frukost, men kände mig oväntat lite stolt över min nya machoidentitet. Janne tycker att jag är tuff. Plötsligt identifierade jag mig själv som en person som som äter stark mat (istället för en person som tycker om god mat). Några dagar senare lunchade jag fisktacos med min kompis Cecilia. Jag bad som vanligt om hotsauce och den, lite dryga, servitören frågade om jag kanske menade salsa, salsa är ju lite mildare. Jag sa såklart nej, hotsauce och tyckte mig se att servitören höjde på ögonbrynen. När han en liten stund senare hämtade in Tapation sa han att jag skulle vara försiktig. Jag kände mig lite kränkt. Fattade han inte att jag är den sortens person som äter Tabasco till frukost. Sen kom Beyonce´s Formation och jag insåg att jag är på helt rätt spår. På helt rätt sås. Jag ska nu ta steget fullt ut och bära med mig hotsauce i min handväska, vart jag än går.