Har ni också en speciell image i er familj? En som inte nödvändigtvis sammanfaller med den bland era vänner och kolleger? Hos min syster och hennes man är jag känd som den slarviga och opraktiska. En person som är så dålig på att diska att hen (alltså jag) inte ens får göra det och som skulle dö under de första tjugo minuterna ensam på en öde ö. Om något är dåligt eller slarvigt utfört skojar man om att jag antagligen gjort det (se Venezuelas ekonomi eller tvätt som färgat av sig på annan tvätt). Ute i världen föreställer jag mig att folk tror att jag är någorlunda kompetent. Men det kan givetvis vara en villvarelse.

Alltså Sommarstockholm, magiskt fint. På samma sätt som jag har ångest över att lämna L.A. känner jag varje gång vi landar i Stockholm att det är här jag vill bo. Speciellt när det är sommar, jordgubbarna är söta och kvällarna ljusa. Om man får klaga på nåt så klagar jag på de fulla killarna på gatan som värmt upp lite för väl inför kvällens fotboll. Vidde åkte ner till Skåne med Diana för att fira midsommar, Magnus jobbade på Nyhetsmorgon och jag hade hela stan och dan för mig själv. Började med att åka till Södermalm för att spela Mellan raderna med Karin, gästade sedan Fred på Amelias och Mamas redaktion, träffade Anitha och Cissi på Broms och tog mig sedan till ett mysigt café på Storgatan för att prata en stund med mina äldsta vänner i stan Lena-Fi och Annica. Annica ska för övrigt få barn bara några veckor efter mig. Följde Annica till tunnelbanan och vem stod utanför Elverket om inte min man Maggan. Han var där för att fejka ett intresse för fotboll och på så sätt umgås med andra män. (En dag ska jag för övrigt be någon ta en icke-suddig bild av mig). Ja, ja sen promenerade jag hem genom Östermalm och ligger nu i sängen, äter rågbrödsmackor och försöker bestämma mig för vad jag kan se på HBO Nordic alternativt Netflix.

Jag har anammat Linns dåliga vana att lyssna på podcaster innan jag somnar. Det är speciellt bra om man lider av jetlag, men funkar också alldeles vanliga kvällar. I går lyssnade jag som vanligt på This American Life och avsnittet Tell me I'm Fat. Otroligt bra om fatshaming. Och när vi ändå är inne på ämnet vill jag passa på att rekommendera Instagramkontot "Somliga feta kvinnor" som skriver om hur tjocka blir förtryckta. Mycket lärorikt. Och när vi är inne på podcaster så har en annan storfavorit "Invisibilia" börjat igen! Och så skriver Charlotte mycket bra om systerskapet. Anne om att sluta känna sig tjock. Och här är den första intervjun med mig angående Livet & patriarkatet.

Jag är usel på hudvård. Min hudvårdsrutin går i praktiken ut på att jag sträcker mig efter den tvål och den lotion som ligger närmast i badrummet. Ibland är de lyxiga pressprover andra gånger är det tvål och det sista i after sun-flaskan från förra sommaren. Hälsade på en kompis som jobbar med hudvård och berättade detta för henne. Hon blev alldeles blek och var tvungen att sitta ner. Sedan lärde hon mig detta: Ansiktsvatten är väldigt viktigt för det hjälper huden att få tillbaka sitt normala ph-värde. När man duttar på ögonkräm ska man göra det med ringfingret för att inte gå för våldsamt till väga. De dyraste produkterna är verkligen inte alltid de bästa, men det kan löna sig att välja ekologiskt. Hon gav mig också några produkter. Ibland har man tur och blir sminkad av ett proffs. Det hände mig nån enstaka gång i månaden medan jag ännu drog Bokklubben i Min Morgon och senast var det i frågesporten På resande not förra veckan. Till och med Maggan som vanligtvis hävdar att han inte ser någon skillnad på mig som sminkad och osminkad (bullshit) sade att jag varit snygg i tv. När jag blir proffssminkad brukar jag passa på att fråga sminkaren om hur jag ska bli bättre på att lägga makeup själv. Har nämligen sminkat mig på samma sätt sedan sent nittiotal. Detta har jag lärt mig:

1. Ögonbrynen ska borstas uppåt och när man fyller dem kan man rita utanför konturerna genom att fylla i pyttelite ovanför de översta stråna.
2. Det viktigaste är att huden är jämn och fin, det där gamla påståendet om att man bara kan dra på sig lite rött läppstift och sen är helheten kirrad stämmer alltså inte. Ifall man nu inte naturligt har en perfekt dockhy.
3. Just jag kan inte ha en Adele/Amy Winehouse-ögonsminkning, istället ska jag försöka sminka mig så att ögonskuggan syns också när jag inte blundar (märks verkligen att jag inte är en sminkbloggare, det måste finnas smidigare sätt att beskriva detta på).
4. Eller så struntar man helt i att sminka sig och det går lika bra.Okej bring it, era bästa produkt- och sminktips? Gärna budgetversion.

Jag fick en fråga om varför jag inte skrivit om Orlando och det finns väl ingen vettig förklaring förutom att det är så hemskt att jag knappt kan ta i det. Det var den värsta masskjutningen i USA:s moderna historia. Det är så vidrigt. I skolorna får barnen förutom de vanliga ämnena och hur de ska agera vid en jordbävning också öva på hur de ska gömma sig om det kommer in en man (för det är alltid en man) som vill skjuta ihjäl dem. En av mina före detta professorer från USC flyttade till Texas förra året och trots att hon är född och uppvuxen där chockades hon över att studenterna på hennes nya universitet får bära vapen. Så fort jag fött lite barn ska jag åka dit och skriva om det. Orlando då? Det är så hemskt. De flesta som mördades var HBTQ, den yngsta 18 och den äldsta 50. Majoriteten latinos. Hur reagerar USA? Folk i Florida gick ut för att donera blod, president Obama grät och höll ett tal om striktare vapenlagstiftning medan Donald Trump sa att om nattklubbsgästerna haft vapen skulle de ha kunnat försvara sig. Till och med NRA (USA:s största vapenlobbyorganisation) fördömde detta och svarade att vapen på en nattklubb aldrig är en god idé. Senare korrigerade Trump sitt utlåtande och sa att han menade "väktare med vapen på nattklubben". Man kan säga att det är sjuka individer som har ihjäl folk, att det är en viss religion som gör folk blodtörstiga, att det är folk som hatar homosexuella, latinos, svarta, kvinnor etc men den gemensamma faktorn är att den vanligaste masskjutaren är en ung man. Skjutningarna börjar också vara så vanliga att man inte kan tala om enstaka fall längre. Det finns ett klart mönster och en klar lösning. Skärpt vapenlagstiftning och ett nytt sätt att uppfostra pojkar på. Slopa den gamla unkna mansrollen där män löser konflikter, vare sig det handlar om andra människor eller en själv, med våld. Lära pojkar kommunicera med ord istället för fysiskt.

Jag drar mig förresten för att ladda ner gravidappar och surfa på "detta händer i gravidvecka XX". Det ger mig nämligen alltid lite ångest. Inte alls det som handlar om fostret, det är bara gulligt med en gullig liten luden unge i magen, men nog det som handlar om den pregnanta kvinnan. Varje gång jag kastat ett getöga på vad som enligt kalendern ska hända med min kropp möts jag av obehagliga fakta som: "Den här veckan blir du inkontinent" alternativt "får du foglossning, hårlossning, skörbjugg, acne, mjuka leder, ryggskott, sura uppstötningar, halsbränna, dåligt humör eller motsvarande". Jag inbillar mig att om jag inte läser om allt hemskt som kommer att drabba min kropp kan jag på någon konstig vänster undvika det. Förnekelse har alltid varit mitt starkaste vapen. En suddig bild som får symbolisera min sinnesstämning när jag vaknade upp alldeles för tidigt i Stockholm i morse.  

Efter allt springande på stan åkte jag ut till min syster för att pussa min gudson, leka med syskonbarn, vila upp mig och äta rågbröd. Allt gick precis som planerat jag samtalade med Pyret, tog långa promenader, badade bastu och det enda jag egentligen saknade var en internetuppkoppling (ja, de lever stundvis som barbarer). Jag hade glömt bort att  det faktiskt kan regna i Finland och grävde fram ett par gamla gummistövlar från Tretorn när vi gick på promenad till den lokala ridskolan. Kände en liten sorg över att det kommer att ta så många månader innan jag åter sitter på en hästrygg. Kände också att jag inte behandlat min gravida kropp som ett tempel veckan innan. Får bli en ändring på det. Min mamma hängde förresten också på. Hon fick en stroke för tre år sedan och mår ganska okej, förutom att hon lätt blir trött och var tvungen att svänga hemåt halvvägs. Men glad och väldigt överraskad över att få ett femte barnbarn är hon.

Jag läser att fyra män frias från anklagelserna för grov våldtäkt på en färja mellan Sverige och Finland. Motiveringen är att kvinnan kunde ha lämnat hytten när som helst. "Tingsrättens bedömning är sådan att bevisningen inte talar för att kvinnan var kraftig berusad och att hon hade möjlighet att lämna hytten. Domstolen anser inte att flickan befann sig i en särskilt utsatt situation." Ponera att man är skitfull och blir misshandlad på en färja. Han blir riktigt ordentligt tilltygad och det leder till att han i många år framöver känner ångest och har svårt att lita på människor. Han anmäler förövarna. "Av domen görs tolkningen att sexakten genomfördes i "bästa samförstånd", som de åtalade männen uppgett." Männen som misshandlade mannen hävdar att de lekte fight club, att mannen när som helst kunde ha dragit sig ur misshandeln och att det som skedde skedde i "bästa samförstånd". "I domen kan man läsa följande: "sammantaget kan tingsrätten konstatera att kvinnans berättelse inte är tillräckligt klar och tydlig för att dess trovärdighet eller tillförlitlighet ska kunna vägas mot de åtalades berättelser". Våldtäkt har ingenting med sex att göra. Sex handlar alltid samtycke. Det finns ingenting som "samtyckessex" allt sex är automatiskt samtycke, finns det inget samtycke är det våldtäkt. Är man jättefull, har hånglat hela kvällen med olika folk, ligger naken på en säng, men säger nej är det lika mycket våldtäkt som om man blir kidnappad i en mörk park och våldtagen. En hälsning till alla män: Om en kvinna säger eller bara signalerar att hon upplever situationen som obehaglig är hon knappast sugen på sex. Är hon rädd och känner sig maktlös tillsammans med till exempel fyra killar i en hytt är hon knappast sugen på sex. Är man osäker på signalerna kan man helt enkelt fråga henne rakt ut om hon vill utföra ett samlag med er. Superenkelt test. Jag rekommenderar som vanligt Katarina Wennstams "Flickan och skulden, en bok om samhällets syn på våldtäkt" och "En riktig våldtäktsman, en bok om samhällets syn på våldtäkt" av samma författare. Ingen ska naturligtvis bli oskyldigt dömd, men det är extremt sällsynt att att kvinna anklagar en oskyldig man för våldtäkt. Däremot är det motsatta väldigt mycket vanligare.

Nu är jag hemma hos min syster och alla hennes barn och man. Är så trött. Orkar inte ens tänka på män som mördar kvinnliga politiker, homosexuella, poliser och mammor. Fotbollshuliganer som bråkar, söndrar och kastar stenar på flyktingbarn. Det manliga våldet måste få ett slut, tänker jag slött. Sen äter jag rågbrödsmackor med massor av smör och ost. Och lite fredagstacos. Pratar med syrran och räknar timmarna tills jag får lägga mig. Det blir inte så mycket kamp ikväll.

I onsdags satt jag på mitt förlag, medan Karin som vanligt satt på Lidingö, och spelade in Mellan raderna. Extremt skönt att befinna sig i samma tidszon, i alla fall nästan. Vi pratade om "The Rumour" och om "Det mest förbjudna". Om kvinnlig skam och att bestraffa kvinnor. Peter Jihde ger sina bästa lästips och den litterära chefen på S&S Anna Friman berättar om hur förlaget väljer böcker som ges ut. Hon ger också några konkreta tips om vad man ska tänka på om man vill skicka in ett manus. Hoppas att ni gillar!